Ett språk­ligt fe­no­men som stän­digt skif­tar färg.

SARA LÖVESTAM om ett gram­ma­tiskt fe­no­men som stän­digt skif­tar färg

Språktidningen - - Intro -

LLA SOM NÅ­GON

gång har träf­fat en kameleont vet vad jag me­nar med att man får dubb­la käns­lor. Visst änd­rar de färg, men ald­rig som i teck­na­de se­ri­er där de blir te­gel‍ mönst­ra­de av att gå fram­för en te­gel­vägg el­ler pric­ki­ga fram­för en på­se Non-stop.

Lyck­ligt­vis är de gul­li­ga med si­na tvåtå­i­ga föt­ter och krul­li­ga svan­sar, och är­ligt ta­lat är det duk­tigt av dem att alls änd­ra färg.

Var­för ta­lar jag om ka­me­le­on­ter? Jo, för att den här tex­ten ska hand­la om pre­sens par­ti­cip, och är det nå­got in­om gram­ma­ti­ken som är syn­ner­li­gen ka­me­le­on­tiskt, så är det just pre­sens par­ti­cip.

När ett verb görs om till pre­sens par­ti­cip slu­tar det på -en­de el­ler -an­de. Le­va blir le­van­de,

blir se­en­de. Gå­en­de, so­van­de och studsan­de

är pre­sens par­ti­cip, lik­som

be­te­en­de och an­gå­en­de. Trots att pre­sens par­ti­cip bil­das av verb, an­vänds par­ti‍ cip ald­rig så som verb nor­malt an­vänds, det vill sä­ga som pre­di­kat. Vi kan in­te sä­ga Han le­van­de för kons­ten el­ler Hon

bru­kar se­en­de på film. I stäl­let

sä­ger vi kanske Jag såg in­te en le­van­de själ el­ler Se­en­de mull

va­dar är ovan­li­ga, och ger allt­så par­ti­ci­pet sam­ma funk­tion som ett ad­jek­tiv (tes­ta själv att by­ta ut le­van­de och se­en­de mot ad­jek­tiv i de två me­ning­ar­na jag just nämn­de, för att se hur bra det fun­ge­rar!).

Av det­ta kan man dra slut‍ sat­sen att pre­sens par­ti­cip kan an­vän­das som ad­jek­tiv – men i lik­het med hur ka­me­le­on­ten in­te blir te­gel­mönst­rad av att gå fram­för en te­gel­vägg, an­pas­sar sig in­te pre­sens par­ti­cip helt ef­ter ad­jek­tiv­böj‍ ning­en! Tit­ta här till ex­em­pel: En vac­ker själ – ett vac­kert träd – många vack­ra lä­ra­re En le­van­de själ – ett le­van­de träd – många le­van­de lä­ra­re

Ad­jek­ti­vet kon­gru­ens­böjs (det vill sä­ga an­pas­sar‍sig ef­ter det ord som det be­skri­ver – i det här fal­let själ, träd och lä­ra­re), me­dan pre‍ sens par­ti­cip be­hål­ler sam­ma form oav­sett om det be­skri­ver en- ord, ett- ord el­ler ord i plu­ral!

Okej, tän­ker kanske nå­gon nu, då är vi på det kla­ra med det: pre­sens par­ti­cip an­vänds som

ic­ke kon­gru­ens­böj­da ad­jek­tiv. Ja visst, ibland. Men tror du verk­li­gen att jag skul­le lik­na dem vid ka­me­le­on­ter om de ba­ra kun­de ef­ter­här­ma en en­da ord­klass? Pre­sens par­ti­cip kan an­vän‍ das som sub­stan­tiv:

Le­da­mö­ter­nas be­te­en­de är be­syn­ner­ligt.

Som ad­verb:

Du bör om­gå­en­de la­ga hå­let i väg­gen.

Ja, till och med som pre­po­si­tion: Jag kon­tak­tar dig an­gå­en­de even­tu­ellt äk­ten­skap.

LIK­NEL­SEN MED KA­ME­LE­ON­TEN

blir allt tyd­li­ga­re! Lägg till det­ta att par­ti­cip, likt ka­me‍ le­on­ter, kan ha be­syn­ner­li­ga sa­ker för sig. Utö­ver att änd­ra färg kan ka­me­le­on­ten slänga ut en tunga som är läng­re än dess egen kropp, och den kan rö­ra bå­da si­na ögon­locks in kläd­da ögon obe­ro­en­de av varand­ra. Par­ti­cip kan ta

pre­fix och för­led som verb in­te kan ta, så att ver­bet‍ve­ta blir pre­sens par­ti­ci­pet ove­tan­de, trots att det (of­fi­ci­ellt) ‍in­te finns nå­got verb som he­ter o ve­ta. En mu­si­ker k an­gö­ra ett kon­sert­fram­träd an­de­men in­te kon­sert­fram­trä­da, m an­kan bo på ett ak­ut­bo­en­de men in­te ak­ut­bo. Själv job­bar jag of­tast platso­be­ro­en­de, men platso­be­ror ald­rig.

Jag är över­ty­gad om att jag in­te är en­sam om att gö­ra den här lik­nel­sen. En del språk­bru­ka­re‍ går i sin iver att lik­na pre­sens par­ti­cip vid ka­me­le­on­ten så långt att de (sär­skilt i tal­språk) för­ä­rar pre­sens par­ti­cip den krul­li­ga svan­sen s:

Poj­ken kom dan­san­des emot mig!

Vi kan allt­så sät­ta re­la­tivt omo­ti­ve­ra­de -s på pre­sens par­ti­cip. Det kan här­ma (el­ler fun­ge­ra‍

som) en upp­sjö oli­ka ord­klas­ser, och likt per­fekt

par­ti­cip ploc­ka på sig pre­fix och för­led på ett sätt som van­ligt­vis är främ­man­de för ett verb.

I Svens­ka Aka­de­mi­ens grammatik be­skrivs par­ti­cip rentav som en egen ord­klass.

Man kan tyc­ka att det är att gå för långt. Å and­ra si­dan är ka­me­le­on­ten ett helt eget djur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.