Staf­fan Dop­ping och lä­sar­na språkspa­nar.

Språktidningen - - Intro -

I VÅ­RAS VAR

det ett väl­digt stå­hej runt Do­nald Trumps och Kim Jong‍uns pla­ne­ra­de topp­mö­te. Skul­le det bli av el­ler in­te? Plöts‍ ligt kom ett be­sked som lät berg‍ sä­kert: mö­tet ställs in. Jag ha­ja­de till, och hör­de ge­nast Kaj Kar­holm, min gam­le chef på TT:S ra­di­o­re­dak‍ ti­on: ”Var no­ga med små­or­den”, eka­de hans so­no­ra stäm­ma i örat.

I svens­kan har vi en upp­sjö ord som går att sät­ta ihop el­ler de­la upp som det pas­sar bäst, vil­ket le­der till att vi har ett mer ny­an­se­rat och ut­trycks­fullt språk än vi an­nars skul­le ha haft. Och än­då har många en ten‍ dens att av­stå från att nytt­ja den­na möj­lig­het att va­ra pre­cis och va­ri­e­rad. Jag var in­ne på sam­ma tan­ke­gång i min språkspa­ning ”Håll or­den i gång” (Språk­tid­ning­en 3/2018), och ny­he­ten om att topp­mö­tet i Sing­a­po­re ha­de ställts in trig­ga­de sam­ma sy­nap­ser i språk‍ hjär­nan. Fast se­dan blev ju mö­tet av, trots allt.

Stäl­la in el­ler in­stäl­la. Ett och sam­ma verb, men två oli­ka for­mer. Par­ti­kel­verb, kal­las de visst. De kan be­ty­da ex­akt sam­ma sak, men i många fall är det fak­tiskt li­te oli­ka be­ro­en­de på va­ri­an­ten som väljs. Och det är det som är po­äng­en.

Jag vill att man in­stäl­ler mö­ten, in­te stäl­ler in. Men man stäl­ler in mjölk­för­pack­ning­en i kylskåpet (ext­ra vik­tigt un­der som­mar­halv­å­ret). Ju mer kon­kret be­ty‍ del­se du är ute ef­ter, desto stör­re an­led­ning att väl­ja

stäl­la in‍va­ri­an­ten. Ju mer ab­strakt man syf­tar, desto klo­ka­re att väl­ja in­stäl­la. Det för­vå­nar mig att så många jour­na­lis­ter ald­rig sä­ger el­ler skri­ver in­stäl­la, ut­an klam­rar sig fast vid stäl­la in till hund­ra pro­cent – oav­sett in­ne­börd.

FAST DE JOUR­NA­LIS­TER

(och and­ra av­lö­na­de språk­bru­ka­re) som jag stör mig på är in­te kon­se­kven­ta. Var­för sä­ger de i så fall in­te att rikspo­lis­che­fen mås­te gå av? Om de nu in­te ser nå­gon skill­nad mel­lan att ha par­ti­keln som för­led i ett sam­man­satt ord: av­gå, el­ler pla­ce­ra par­ti­keln fri­ståen­de ef­ter ver­bet: gå av.

Så jag an­ser att det är bäst att se ti­den an. Man får in­stäl­la sig på att det går att stäl­la in på många sätt. Jag kan stäl­la in min smart­mo­bil. Jag kan in­stäl­la mig till hu­vud­för­hand­ling, om jag är åta­lad el­ler ska för­hö­ras som vitt­ne. Sär­skilt om dom­sto­len in­te har in­ställt

rät­te­gång­en.

MEN GER DU

ald­rig upp? Jo, en­ligt vad jag själv upp­ger så finns det en gräns. Det är ju så att min språk­käns­la all­tid un­der­går en ut­veck­ling. An­nars skul­le jag gå un­der. Ibland ger jag fak­tiskt med mig. Det med­ger jag. Tyc­ker ni fort­fa­ran­de att jag är allt­för pe­tig? Jag kan ha viss för­stå­el­se för det. Men det är dumt att in­te an­vän­da de ut­trycks­möj­lig­he­ter som finns. Om vi gil­lar att bli för­ståd­da. När det upp­står ”tjall på lin­jen” mel­lan män­ni­skor är det van­li­gen in­te så att mot­ta­ga­ren har upp­fat­tat helt fel. Ut­an li­te fel, el­ler

gans­ka fel. Till­räck­ligt för att ska­pa frik­tion, el­ler åt­minsto­ne miss­för­stånd.

Allt­så mås­te kam­pen fort­sät­ta. Stå på!

Staf­fan Dop­ping är kom­mu­ni­ka­tions­kon­sult och ti­di­ga­re jour­na­list, bland an­nat på Sve­ri­ges Ra­dio.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.