IS­LÄNDS­KAN be­va­rar drag som har för­svun­nit ur stör­re nor­dis­ka språk

Språktidningen - - Språket Och Talaren -

Histo­ria: Is­länds­kan har sitt ur­sprung i nors­ka di­a­lek­ter, som för­des till Is­land av ko­lo­ni­sa­tö­rer från fram­för allt västra Nor­ge. Öns iso­le­ra­de lä­ge och en med­ve­ten språk­po­li­tik har gjort att språ­ket be­va­rar många ål­der­dom­li­ga drag som har för­svun­nit från de stör­re nor­dis­ka språ­ken.

Ord­böj­ning: Sub­stan­ti­ven böjs i fy­ra ka­sus: ’häst’ he­ter hestur i no­mi­na­tiv, hest i ac­ku‍ sa­tiv, hesti i da­tiv och hests i ge­ni­tiv. Det he­la kom­pli­ce­ras yt­ter­li­ga­re av att det fö­re­kom‍ mer tre ge­nus samt sva­ga och star­ka böj­nings‍ for­mer. Ver­ben har be­va­rat si­na per­son‍, plu­ral‍ och kon­junk­tiv­böj­ning­ar, till ex­em­pel

við fæ­rum, ’vi skul­le åka’.

Språk­pu­rism: Se­dan 1800‍ta­let har is­länds­ka språk­vår­da­re med framgång för­sökt ren­sa ut lånord och er­satt dem med in­hems­ka mot­sva­rig­he­ter. Re­sul­ta­tet är ord som raf­magn, ’bärn‍ sten­s­kraft’ = ’elekt­ri­ci­tet’,

loft­vog, ’luft­våg’ = ’ba­ro‍ me­ter’ och bó­ka­vörður, ’bokväk­ta­re’ = ’bib­li­o­te‍ ka­rie’.

Al­fa­bet: Is­länds­kan har be­hål­lit de äld­re bok‍ stä­ver­na þ, ”þorn” = ton­löst ”th” som i eng­els­kans ”thing”,

ð, ”eð” = to­nan­de ”th” som i ”that”, och

æ = ”ai” som i eng‍ els­kans ”I”. Vo­ka­ler med ac­cent räk­nas som eg­na bok­stä­ver.

Á = ”au” som i eng­el‍ skans ”mouse” och ó = ”ou” som i eng­els­kans ”soul” be­teck­nar till ex­em­pel dif­tong­er, me­dan a och o är van‍ li­ga vo­ka­ler.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.