Vin­nan­de val­språk

Så gör po­li­ti­ker­na för att hit­ta or­den som ska få dig att rös­ta på just de­ras par­ti.

Språktidningen - - Nya Ord Och Namn - Av JAN­NE SUND­LING Il­lust­ra­tion GUSTAF ÖHR­NELL HJAL­MARS

AL­LA (ORD) SKA med, för att tra­ve­ste­ra en so­ci­al‍ de­mo‍kra­tisk val‍af­fisch från 2010. Or­den är ett av po­li‍ti­kens främs­ta verk­tyg. Från någ­ra en­sta­ka ord el­ler en me­ning på val‍ af­fi­scher­na, li­te mer i bro­schy­rer och på in­ter­net till läng­re for­mu­le­ring­ar i tal.

Or­den vär­de­ras och tes­tas, for­mu­le­ring­ar skrivs om, röd­pen­nan far fram för att få ett språk som be­rör. Som väc­ker käns­lor, men in­te stö­ter bort. Som om­fat­tar många, men ska kän­nas rik­ta­de till just dig.

DET PO­LI­TIS­KA SPRÅ­KET är po­li­ti­kens val­la, skrev S-de­bat­tö­ren Da­ni­el Su­ho­nen i en krö­ni­ka. Och just nu fun­de­rar par­ti­er­nas val­la‍ex­per­ter på fö­ret, tem­pe­ra­tu­ren och vad som kan ge bäst glid och fäs­te.

Den här ty­pen av me­ta­fo­rer, som att kal­la språ­ket för po­li­ti­kens val­la, är po­li­ti­ken när­mast be­satt av. En av de star­kas­te me­ta­fo­rer­na är den om folk­hem­met. Det go­da hem­met, som in­te kän­de till ”någ­ra pri­vi­le‍ gi­e­ra­de el­ler till­ba­ka­sat­ta, inga kel‍ gri­sar och inga styv­barn”. So­ci­al‍ de­mo­kra­ter­nas ledare Per Al­bin Hans­sons an­vän­de den i en de­batt i riks­da­gens and­ra kam­ma­re 1928.

Det fick knap­past nå­gon upp‍ märk­sam­het di­rekt ef­teråt, men är ett be­grepp som nu har haft be­ty­del­se i 90 år.

Ibland kan nå­gon ef­ter­ly­sa en upp­gra­de­ring till folk­hem­met 2.0, och 1991 skrev LO i en kon­gress‍ rap­port att det var hög tid att er­öv­ra folk­hem­mets and­ra vå­ning. De an­ställ­das makt att på­ver­ka sin ar­bets­plats skul­le stär­kas, tyck­te LO. När Göran Persson höll sitt förs­ta tal som par­ti­le­da­re pra­ta­de han om att det grö­na folk

hem­met skul­le för­verk­li­gas. Men ord och be­grepp kan ka­pas av and­ra. Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas Jim­mie Åkes­son har för­kla­rat att det är de som ”är den lo­gis­ka arv­ta­ga­ren till idén om folk­hem­met”.

DEN SOM FÖRMÅR for­mu­le­ra slag­ord som sva­rar mot tids­an­dan sit­ter med trumf på hand, kon­sta­te­rar Erik Åsard, pro­fes­sor eme­ri­tus i nord ame­ri­kastu­di­er vid Uppsalau­ni­ver­si­tet, som ny­li­gen kom med boken Po­li­tik och re­to­rik.

– Fast slag­or­den viss­nar ef­ter­hand och be­tyd‍ ligt snab­ba­re i vår tid än ti­di­ga­re. Men det finns ex­em­pel på att po­li­ti­ker tar upp gam­la pa­rol­ler och lan­se­rar dem igen, som Jim­mie Åkes­son med folk­hem­met. Och Ste­fan Löfven an­vän­der nu det star­ka sam­häl­let som är en S-slo­gan från 1950-ta­let, sä­ger Erik Åsard.

Väl­färd är ett an­nat ord som le­ver vi­da­re. 1936 ha­de Per Al­bin Hans­son va­rit stats‍ mi­nis­ter i fy­ra år och valaf­fi­scher­na ha­de en bild på en all­var­lig stats­mi­nis­ter och tex­ten Välj väl­färds­po­li­ti­ken.

Väl­färd är för­mod­li­gen det mest an­vän­da po­li‍tis­ka or­det de se­nas­te 100 åren och är det än i dag. Re­ge­ring­en och Väns­ter­par­ti­et vill

Stop­pa vins­ter i väl­fär­den, Mo­de­ra­ter­na vill vär­na väl‍fär­dens kär­na. Cen­ter­par­ti­et vill att bå­de pri­va­ta och of­fent­li­ga ak­tö­rer ska ut­veck­la

väl­fär­den. Ing­et par­ti kan va­ra emot väl­fär­den. In­spi­ra­tio­nen kom från tys­kans Wohl­fa­hrts

staat, ’väl­färds­stat’. I Tyskland fanns långt ti­di­ga­re än i Sve­ri­ge en grund­läg­gan­de of­fent­lig trygg­het vid sjuk­dom, ar­bets­lös­het el­ler pen­sio‍ ne­r­ing.

STE­FAN LÖFVEN SKREV som ny­vald par­ti­le­da­re en de­battar­ti­kel i Da­gens Nyheter,‍ där han pre­sen­te­ra­de en so­ci­al­de­mo­kra­tisk‍ af­färs­plan.‍det bor­de han in­te ha gjort. Ut­tryc­ket‍ fun­ge­ra­de i fö­re­ta­gens sty­rel­se­rum, men möt­te star­ka re­ak­tio­ner i par­ti­et.

När Hå­kan Ju­holt in­stal­le­ra­des som S-ledare i mars 2011 för­kla­ra­de han att någon­ting hål­ler

på att gå sön­der i vårt sam­häl­le. I ja­nu­a­ri 2012 tving­a­des han av­gå, men ef­ter­trä­da­ren Ste­fan Löfven kun­de året ef­ter kon­sta­te­ra att nå­got har

gått sön­der i sam­häl­let.

Tra­sig­he­ten pas­sa­de att be­skri­va när So­ci­al‍ de­mo­kra­ter­na var i op­po­si­tion. Nu är det mot­stån­dar­na som ut­tryc­ker sig så: Sve­ri­ge

slits isär, sä­ger Jim­mie Åkes­son. Krist­de­mo‍ kra­ter­nas Eb­ba Busch Thor sä­ger att vårt

sam­häl­le har gli­dit isär. Ste­fan Löfven ta­lar nu

om att ska­pa ett land som hål­ler ihop.

SPRÅ­KET SPE­LA­DE EN vik­tig roll i Mo­de‍ ra­ter­nas om­vand­ling in­för va­let 2006. Att de kal­la­de sig – och kal­lar sig – Nya Mo­de­ra­ter­na, sig­na­le­ra­de i sig för­änd­ring. Kne­pet ha­de an­vänts förr, på 1990-ta­let när To­ny Blair om­da­na­de brit­tis­ka La­bour till New La­bour.

I Mo­de­ra­ter­nas in­ter­na val­hand­bok fanns en ord­lis­ta med ord som bor­de an­vän­das och vil­ka som skul­le und­vi­kas: för­bätt­ra i stäl­let för för­änd­ra; ut­an­för­skap i stäl­let seg­re­ga­tion och ar­bets­lös­het; mång­fald pri­va‍ti‍se­ring; en­skil­da ak­tö­rer i vår­den pri­va­ta fö­re­tag; män­ni­skor i stäl­let för

in­di­vi­der med­bor­ga­re. för i stäl­let‍för i stäl­let för

och Mo­de­ra­ter­na ha­de lärt sig läx­an från val‍rö­rel­sen 1985. I en riks­dags­mo­tion ha­de de skri­vit att det be­höv­des ett sy­stem

skif­te, där pri­va­ta fö­re­tag skul­le släp­pas in och kun­na kon­kur­re­ra i of­fent­li­ga sek­torn.

Sys­tem­skif­te lät ho­tan­de. Och Olof Pal­me be­skrev hur pri­va­ta fö­re­tag skul­le ta över barn‍om­sor­gen med att ta­la om

Ken­tucky‍fri­ed child­ren.

Nu kom­mer or­det igen. ”Mo­de‍ ra­ter­na pla­ne­rar för ett sy­stem‍ skif­te ef­ter va­let”, skrev LOord­fö­ran­den Karl-pet­ter Thor­walds­son i Da­gens Nyheter i vå­ras. För att un­der­stry­ka sin po­äng nämn­de han sys­tem­skif­te nio gång­er.

Ett an­nat Pal­mek­nep var när han från riks­da­gens ta­lar­stol i ju­ni 1973 för­kla­ra­de att Mo­de­ra­ter­na äg­na­de sig åt svart­mål­ning.

Par­tistra­te­ger­na gil­la­de or­det och an­vän­de det på valaf­fi­scher­na för S: And­ra svart­må­lar –

vi byg­ger‍vi­da­re.

I bör­jan av året dök den svar­ta färg­bur­ken upp igen när Mil­jö­par­ti­ets språk­rör Isabella Lö­vin sa att det på­gick en ”po­li­tisk svart­mål‍ ning” av till­stån­det i Sve­ri­ge. Mo­de­ra­ter­nas Ulf Kris­ters­son sä­ger att de ”in­te ska äg­na sig åt svart­mål­ning, men hel­ler in­te skön­mål­ning”.

MO­DE­RA­TER­NA VIL­LE 2006 mar­ke­ra att de stod för ar­bets­lin­jen ge­nom att kal­la sig Nya ar­be­tar­par­ti­et, allt­så par­ti­et för dem som

”Olof Pal­me be­skrev hur pri­va­ta fö­re­tag skul­le ta över barnom­sor­gen med att ta­la om Ken­tucky fri­ed child­ren”

ar­be­tar. Då fanns ju se­dan 1889 So­ci­al­de­mo‍ kra­tis­ka Ar­be­ta­re­par­ti­et.

Fast So­ci­al­de­mo­kra­ter­na ha­de re­dan på 1950-ta­let in­sett att det var en be­gräns­ning att en­bart ta­la om ar­be­ta­re. De sök­te stöd ock­så i de väx­an­de tjäns­te­man­nayr­ke­na. Or­det lön‍ta­ga­re var in­te nytt, men kom nu till an­vänd­ning.

Lön­ta­ga­re håll ihop stod det på S-af­fi­scher­na 1952, med en ar­be­ta­re i blå­skjor­ta och en tjäns­te‍man i vit skjor­ta och ko­stym. Och fram­för dem en kvin­na – kanske klädd för en dag på kon­to­ret.

Be­grep­pet lön­ta­gar­fond ställde till pro­blem när LO på 1970-ta­let ar­gu­men­te­ra­de för att en del av vins­ter­na i fö­re­ta­gen skul­le fö­ras över till så­da­na fon­der. När för­sla­get skul­le över­sät­tas till eng­els­ka upp­stod visst bry­de­ri. Det blev till slut

wage-ear­ner funds.

Mot­stån­dar­na myn­ta­de i stäl­let ut­tryc­ket Meid­ner

fon­der, som lät hot­fullt och skräm­man­de. Lo-eko­no‍ men Ru­dolf Meid­ner ha­de

Vis­sa slag­ord an­vänds ba­ra av ett par­ti. And­ra vill al­la läg­ga van­tar­na på. Ord som trygg­het och väl­färd är stän­digt ak­tu­el­la.

”Fy­ra år se­na­re, i val­rö­rel­sen 2006, ta­la­de helt plöts­ligt

al­la par­ti­er – från hö­ger till väns­ter – om livspuss­let”

lett den lil­la ut­red­nings­grup­pen om fon­der­na, som ock­så be­stod av utre­dar­na Anna Hed­borg och – osan­no­likt nog – Gun­nar Fond.

ATT SÄT­TA ETT ord på ett stör­re sam­man‍ hang är guld värt, men in­träf­far rätt säl­lan. Krist­de­mo­kra­ter­nas Eb­ba Busch Thor för­sö­ker med or­det väl­färds­svek fånga in allt från vård‍ kö­er och po­lis­kris till bris­ten på äldre­bo­en­den.

Ibland fun­ge­rar det, fast det tar läng­re tid än man kan tro för ett ord att slå ige­nom. Hös­ten 2000 pla­ne­ra­de fack­li­ga cen­tral­or­ga­ni­sa­tio­nen TCO en kam­panj in­för va­let 2002. Den skul­le hand­la om vad po­li­ti­ken kun­de gö­ra för att un­der­lät­ta att få jobb, kar­riär och fa­mil­je­liv att gå ihop.

Kam­pan­jen kal­la­des Jobb-hjär­ta-fa­milj, men be­höv­de nå­got som enkla­re be­skrev vad den in­ne­fat­ta­de.

”Vad tror du om livspuss­let?” frå­ga­de jag min kol­le­ga på TCO, där jag då ar­be‍ ta­de. Pas­san­de nog var kollegan på väg att häm­ta på för­sko­lan.

Al­la gil­la­de or­det. Livspuss­let blev den sam­lan­de be­teck­ning­en – och TCO re­gi­stre­ra­de or­det som va­ru­mär­ke. Men ing­en ta­la­de om livspuss­let i va­let 2002. Fy­ra år se­na­re, i val­rö­rel­sen 2006, ta­la­de helt plöts­ligt al­la par­ti­er – från hö­ger till väns­ter – om livspuss­let. I dag finns or­det med i Svens­ka

Aka­de­mi­ens ord­lis­ta och har an­vänts över 26 000 gång­er i svens­ka me­di­er.

ETT OPPOSITIONSPARTI KAN all­tid va­ra djär­va­re i si­na for­mu­le­ring­ar än de som sit­ter vid mak­ten. Det som var ett pro­blem i op­po­si‍ ti­on kan bli till en ut­ma­ning i re­ge­rings­ställ‍ ning.

– Att de­fi­ni­e­ra om pro­blem till ut­ma­ning­ar har bli­vit en bred folk­sport, som Ex­pres­sens le­dar­skri­bent Ann‍char­lot­te Mar­teus ut­tryck­te det härom året.

Moa Berglöf var i åt­ta år Fredrik Re­in­feld­ts tal­skri­va­re. I dag är hon kon­sult och skri­ver tal åt and­ra, men står själv utanför po­li­ti­ken. Hon me­nar att val­rö­rel­sen så här långt till stor del har hand­lat om den an­tag­na oron hos väl­jar­na.

– Det har skif­tat rätt myc­ket, från mer mju­ka vär­den till att se till att folk in­te gör då­li­ga sa­ker. So­ci­al­de­mo­kra­ter­nas val­le­da­re ta­la­de om en auk­to­ri­tär po­li­tisk dag­ord­ning. Men det är lo­giskt – i för­ra va­let ta­la­de S om att nå­got hål­ler på att gå sön­der. När de tog re­ge­rings‍ mak­ten fort­sat­te M att ta­la om det.

Att allt mer ta­la om män­ni­skors oro bi­drar till att man själv ska­par oro. Och spe­ci­ellt S och M har täv­lat i den gre­nen, me­nar Moa Berglöf.

– Att an­vän­da det ne­ga­ti­va och po­pu­lis­tis­ka är loc­kan­de. Vi är mer be­näg­na att ta till oss ne­ga­ti­va bud­skap, så det är li­te själv­för­vål­lat.

Ett av de se­nas­te årens mest upp­märk‍ sam­ma­de po­li­tis­ka tal var när Fredrik Re­in‍ feldt ställde sig på Norr­malm­storg i Stock­holm i augusti 2014:

”Nu väd­jar jag till svens­ka fol­ket om tå­la­mod, om att öpp­na era hjär­tan för att se män­ni­skor i stark stress med hot mot det eg­na li­vet som flyr, flyr mot Eu­ro­pa, flyr mot fri­het, flyr mot bätt­re för­hål­lan­den. Vi­sa den öp­pen­he­ten.”

– Det är all­tid den förs­ta frå­gan jag får: ”Var du med och skrev ta­let?” sä­ger Moa Berglöf. Men det var in­te för­be­rett att han skul­le sä­ga så – det kom verk­li­gen från hjär­tat. Han sa det först på press­träf­fen fö­re ta­let. Det var mer känslo­mäs­sigt och spon­tant, och är nog bud‍ skaps­mäs­sigt ett av hans bäs­ta tal.

Pär Nu­der, stats­sek­re­te­ra­re, fi­nans‍ och sam­ord­nings­mi­nis­ter un­der Göran Persson, skrev un­der åren som råd­gi­va­re dess­förin­nan många tal och fle­ra re­ge­rings­de­kla­ra­tio­ner.

I Da­gens In­du­stri för­kla­ra­de han för någ­ra år se­dan vad ett bra po­li­tiskt bud­skap ska in­ne­hål­la: em­pa­ti, ana­lys, vär­de­ring, vi­sion och åt­gärd.

El­ler enkla­re ut­tryckt:

1) Jag för­står hur du har det. 2) Jag tror jag vet var­för. 3) Du bor­de in­te ha det så. 4) Så här bor­de det va­ra i stäl­let. 5) Så här gör vi för att kom­ma dit.

De fem punk­ter­na ska fin­nas i det som par­ti­er­na kal­lar sin be­rät­tel­se.

– Den som lyss­nar på el­ler lä­ser ett po­li­tiskt bud­skap hop­pas man ska för­stå det och fö­ra det vi­da­re till and­ra på rätt sätt. Det är ett el­ler två bud­skap som sit­ter kvar ef­ter ett tal. Men kom­mer den fem­te i ra­den som hör det att för‍ stå det på rätt sätt? sä­ger Moa Berglöf.

DE KOM­MAN­DE VEC­KOR­NA kom­mer par­ti‍ le­dar­na att pra­ta och hål­la tal näs­tan oav­bru­tet. In­för valspur­ten ska bud­ska­pen sit­ta som ett rin­nan­de vat­ten. Och Moa Berglöfs tips till de po­li­tis­ka ta­lar­na är att öva myc­ket.

– När jag skrev åt Fredrik Re­in­feldt job­ba­de vi fram ett tal så att det satt. Se­dan gjor­de han en mind­map med stol­par till ta­let. Det gav myc­ket stör­re ut­rym­me för publik­kon­takt. Jag skul­le öns­ka att fler öva­de mer, så att de kun­de hål­la ta­len fri­a­re.

I ar­be­tet med boken Po­li­tik och re­to­rik har Erik Åsard lyss­nat på och läst al­la riks­dags‍par­ti­er­nas le­da­res in­stal­la­tions­tal och Al­me‍dal­stal.

– De nu­va­ran­de par­ti­le­dar­na och språk­rö­ren är ha­bi­la ta­la­re, men kan in­te mä­ta sig med fö­re­gång­a­re som Olof Pal­me, Gös­ta Boh­man och Göran Persson – el­ler ens med Carl Bildt och Alf Svens­son.

– Sam­ti­digt har ta­lan­det pro­fes­sio­na­li­se­rats,‍ och par­ti­le­dar­na ar­be­tar i dag till­sam­mans med tal­skri­va­re på ett helt an­nat sätt än ti­di­ga­re. Med‍ ve­ten­he­ten har ökat om att man mås­te ex­emp­li­fi­e­ra och kon­kre­ti­se­ra, gär­na va­ra li­te per­son­lig och an­kny­ta till den lo­ka­la mil­jön, me­nar Erik Åsard.

SNART STÅR DE där, på ett torg i Alingsås el­ler Eskilstu­na, i ett Fol­kets hus el­ler Med­bor­gar‍ hus, i en tv- el­ler ra­dio‍stu­dio och ska över­ty­ga oss.

”Sve­ri­ge ska va­ra ett land med rät­tig­he­ter, skyl­dig­he­ter och möj­lig­he­ter – li­ka för al­la”, sä­ger Ulf Kris­ters­son.

”Vi ska ar­be­ta till­sam­mans, för ett star­ka­re sam­häl­le, för ett tryg‍ ga­re Sve­ri­ge”, sä­ger Ste­fan Löfven. Or­den och ut­tryc­ken kanske in­te är helt av‍gö­ran­de, men vad par­ti­le­dar­na sä­ger bi­drar starkt till vem som styr ef­ter va­let. Lik­som om vi tyc­ker att de ver­kar ve­ta hur vi har det – och hur det bor­de va­ra i stäl­let.

”Man mås­te ex­emp­li­fi­e­ra och kon­kre­ti­se­ra, gär­na va­ra li­te per­son­lig och an­kny­ta till

den lo­ka­la mil­jön”

Att an­kla­ga po­li‍ tis­ka mot­stån­da­re för att svart­må­la kan va­ra ef­fek­tivt.

Po­li­ti­ker­na för­sö­ker stän­digt for­mu­le­ra ett bud­skap som slag­kraf­tigt och kort­fat­tat be­skri­ver den eg­na po­li­ti­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.