Christi­na Wahldén

Språktidningen - - Porträtt -

Skri­ver med var­sam och lätt hand om svå­ra och vik­ti­ga sa­ker för barn

och unga. Mis­sa in­te

Fala­fel­flic­kor­na!

– Frå­gan om äkt­het är märk­lig och häng­er ihop med den svens­ka ras­po­li­ti­ken, där sa­mer­na de­fi­ni­e­ra­des av and­ra. He­la an­de­me­ning­en med böck‍ er­na om Agnes är att man ska ha rätt att de­fi­ni­e­ra sig själv.

Agnes er­fa­ren­he­ter de­las av Ann-he­lén Lae­sta­di­us, som ald­rig fick lä­ra sig att ta­la nord­sa­mis­ka hem­ma. Det var re­sul­ta­tet av att hen­nes mam­ma ha­de gått i en så kal­lad no­mad­sko­la, där hon ut­sat­tes för en hård för­svensk‍ nings­po­li­tik och var för­bju­den att ta­la sitt eget språk.

– Vi som är föd­da på 1960och 70-ta­len och har för­äld­rar som gick i no­mad­sko­lan är den för­lo­ra­de ge­ne­ra­tio­nen.

NÄR ANN-HE­LÉN

be­rät­tar om si­na böc­ker ute på sko‍ lor­na vi­sar hon of­ta bil­der från no­madsko­lor­na, där sa­mis­ka‍ barn blev slag­na, in­låsta och un­der­sök­ta av ras­bi­o­lo­ger, långt bor­ta från si­na för­äld­rar.

Hon hop­pas att den kun‍ ska­pen ska öka för­stå­el­sen för sa­mer­nas si­tu­a­tion i dag – även hos sa­mer, som kanske in­te vet var­för de­ras mam­ma el­ler pap­pa in­te ta­lar sa­mis­ka, trots att mor- el­ler far­för­äld­rar­na gör det. I många fa­mil­jer är det fort­fa­ran­de käns­ligt att ta­la om.

Sam­ti­digt gläds Ann-he­lén Lae­sta­di­us åt de se­nas­te årens ex­plo­sion av sa­misk kul­tur i mu­sik, fil­mer, tv-se­ri­er och böc­ker. Hon me­nar att det är ett sätt för sa­mer­na att ta mak­ten över sin egen histo­ria.

– Da­gens unga är nog den förs­ta ge­ne­ra­tio­nen som in­te lå­ter sig tyng­as så myc­ket av det gam­la. Det är där­för det här hän­der nu, tror jag.

Hon tror ock­så att de so­ci­a­la me­di­er­na har lett till att fler

”Om de ska lä­ra sig sa­mis­ka på

dju­pet mås­te de ock­så få möj­lig­het att lä­sa på språ­ket”

unga vå­gar bör­ja skri­va på sa­mis­ka och – i för­läng­ning­en – även ta­la språ­ket. Men om de ska lä­ra sig sa­mis­ka på dju­pet mås­te de ock­så få möj­lig‍ het att lä­sa på språ­ket. Där­för tyc­ker Ann-he­lén‍lae­sta­di­us att det är vik­tigt att få bort vinst­kra­vet på över­sätt­ning av skön­lit­te‍rä­ra böc­ker till sa­mis­ka, vil­ket säl­lan är en lön‍ sam af­fär.

Det var just löf­tet om att bli över­satt till nord-, lu­le- och syd­sa­mis­ka som fick hen­ne att skri­va boken Ba­ra dra för unga vux­na, som kom ut i mars. I boken får sa­me­hat och hopp‍ lö­sa vill­kor den nit­ton­å­ri­ge Jo­han­nes att läm­na rensköt‍ seln, trots att han in­te vill.

– En re­cen­sent skrev att äm­net är en sa­misk krut­durk, som hon hop­pa­des att jag skul­le

vå­ga ta vi­da­re till en vux­na­re be­rät­tel­se. Och det är pre­cis vad jag hål­ler på med i det som tro­li‍ gen ska bli en kri­mi­nal­ro­man.

Ba­ra dra är en så kal­lad lätt‍ läst bok ”ni­vå 3”, vil­ket in­ne‍ bär att språ­ket ska va­ra en­kelt och tyd­ligt med en me­ning per bokrad. För Ann‍he­lén Lae­sta­di­us, som gär­na skri­ver li­te ”pra­tigt”, var det en ut­ma‍ ning att an­pas­sa sig till de kra­ven. Men ef­ter fle­ra sam­tal med re­dak­tö­ren hit­ta­de hon till slut en rytm som kän­des rätt.

Det var först när hon lät två renskö­ta­re kom­ma med syn­punk­ter på boken som hon blev varse att de kort­hugg­na, po­e­tis­ka me­ning­ar­na påmin­de om en jojk: Han vill bort från rensköt­seln. El­ler egent­li­gen vill han in­te det. Det är svårt att va­ra renskö­ta­re. Men li­ka svårt att läm­na det.

– Jag ha­de in­te ens tänkt på det in­nan. Det är häf­tigt hur nå­got så­dant ba­ra dy­ker upp, ut­an att man rik­tigt för‍ står var det kom­mer ifrån.

ATT SKRI­VA FÖR ton­å­ring­ar är en svår ba­lans­gång. För tro­vär­dig­he­tens skull för­sö­ker Ann‍he­lén Lae­sta­di­us att in­te an­vän­da ett för vux­et språk – sär­skilt in­te när be­rät­tel­sen sker i jag‍form som i Tio över

ett. Sam­ti­digt und­vi­ker hon allt­för ung­dom­li­ga ord, som lätt blir omo­der­na.

– När jag frå­ga­de en grupp sju­or vi­sa­de det sig att de tyck­te att det var jät­tetön­tigt när tan­ter som jag an­vän­der ”de­ras” ord.

En an­nan ut­ma­ning är att fånga ung­do­mar­nas in­tres­se. Där­för går hon all­tid rakt på sak, ut­an långa mil­jö­be­skriv‍ ning­ar som drar ner tem­pot.

Ann‍he­lén Lae­sta­di­us tyc­ker än­då att skill­na­den mot vux­en‍ böc­ker är gans­ka li­ten. Där­för är hon kri­tisk till att ung­doms‍ böc­ker of­ta blir styv­mo­der­ligt be­hand­la­de i me­di­er­na.

– Jag tyc­ker att det är otro­ligt vik­tigt att ska­pa ett med­ve­tan­de bland unga om oli­ka sa­ker, och jag tror att ung­doms­böc­ker­na har en stor del i det. Om vi ska få unga att lä­sa mer, så blir det kontra­pro‍ duk­tivt att se ner på barn‍ och ung­domslit­te­ra­tu­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.