upp i rök?

Språktidningen - - Olles stil -

TÄNK DIG ATT det knac­kar på dör­ren. Du är på väg att gå och öpp­na, men hej­dar dig när nå‍ gon an­nan ro­par: Jag öpp­nar! Då kan det svår­li­gen miss‍ upp­fat­tas att det är just dör­ren som den and­ra per­so­nen kom­mer att öpp­na, och in­te till ex­em­pel ett föns­ter el­ler en flas­ka, trots att hen in­te ro­par:

Jag öpp­nar dör­ren! Det be­ror på att det gram­ma­tis­ka ob­jek‍ tet, dör­ren, är tyd­ligt i sam‍ man­hang­et, och där­för kan ute­läm­nas. Det­sam­ma sker i me­ning­en ”Du är på väg att gå och öpp­na” ovan. Ef­tersom ob­jek­tet dör­ren har nämnts i fö­re­gå­en­de me­ning – och du som lä­ser tex­ten re­dan har idén om en dörr till­gäng­lig i ditt med­ve­tan­de – be­hö­ver in­te ob­jek­tet skri­vas ut igen.

Tänk dig nu i stäl­let att du är i full färd med att ko­ka gröt, men glöm­mer ka­strul­len på plat­tan och det bör­jar luk­ta bränt. När nå­gon då frå­gar:

Vad hål­ler du på med? kan

du in­te sva­ra: Jag brän­ner! Du skul­le i stäl­let själv­klart sva­ra: Jag brän­ner grö­ten el­ler Åh nej jag brän­de grö­ten i dag igen!

Om det var så att du glöm­de grö­ten på plat­tan för att du fast­na­de med nä­san i en bok el­ler en tid­ning, skul­le du

”Ut­an ob­jekt be­skri­ver des­sa verb ty­piskt ak­ti­vi­te­ter som man hål­la på och äg­na sig åt en tid, ut­an att egent­li­gen bli fär­dig”

även kun­na sva­ra: Jag lä­ser, ut­an att sä­ga vad det är du lä­ser och ut­an att den som frå­gar ens be­hö­ver kun­na tol­ka in det – det är helt en­kelt ir­re­le­vant. Du har i så fall an­vänt ver­bet lä­sa ut­an nå­got ob­jekt och valt att hål­la in­ne med in­for­ma­tio­nen om vad det var du läs­te.

HUR KAN DET då kom­ma sig att du in­te kan an­vän­da ver­bet brän­na ut­an att näm­na grö­ten, när du kan an­vän­da ver­bet öpp­na ut­an att näm­na dör­ren?

Jo, det har del­vis just med ver­ben att gö­ra. Oli­ka ty­per av verb krä­ver näm­li­gen oli­ka sa­ker av sin språk­li­ga om­giv‍ ning; någ­ra krä­ver ett ob­jekt och and­ra in­te. Vi kan till ex­em­pel se att ver­bet lä­sa skil­jer sig från bå­de ver­bet

öpp­na och ver­bet brän­na i det‍ ta av­se­en­de, ef­tersom vi kan an­vän­da lä­sa helt fritt – bå­de med och ut­an ob­jekt pre­cis som vi kän­ner för. Frå­gan är var­för det är så.

När jag un­der­sök­te sa­ken i min av­hand­ling om ob­jekts‍ lö­sa sat­ser i svens­kan, vi­sa­de det sig att de verb som fritt kan an­vän­das bå­de med och ut­an ob­jekt, på det sätt som

lä­sa kan, även har någon­ting an­nat ge­men­samt. Ut­an ob‍ jekt be­skri­ver des­sa verb typ‍ iskt ak­ti­vi­te­ter som man kan hål­la på och äg­na sig åt en tid, ut­an att egent­li­gen bli fär­dig med nå­got. Rent språk­ligt kan så­da­na ak­ti­vi­te­ter på­gå hur länge som helst, trots att man i verk­lig­he­ten för­stås in­te kla­rar att äg­na sig åt en och sam­ma ak­ti­vi­tet i all evig­het.

Till ex­em­pel finns det ing­et i ver­bet lä­sa som sä­ger att läsan­det tar slut ef­ter en viss tid­punkt. Men om vi i stäl­let läg­ger till ett ob­jekt, så kan det ibland hän­da nå­got. I me­ning­en Jag lä­ser en text be­skrivs en ak­ti­vi­tet som även språk­ligt har ett slut;

när du har läst he­la tex­ten tar in­te ba­ra tex­ten slut, ut­an även ak­ti­vi­te­ten, det vill sä­ga

läsan­det. Man kan sä­ga att ob­jek­tet en text i det här fal­let be­teck­nar nå­got som har ett slut, och då får själ­va ak­ti­vi­te‍ ten en slut­punkt på kö­pet.

Vi har då två oli­ka ak­ti­vi‍ te­ter: att lä­sa och att lä­sa en text. Ak­ti­vi­te­ten att lä­sa en text skil­jer sig från att lä­sa på så sätt att du in­te har läst tex­ten för­rän du har läst he­la tex­ten än­da till slut, men det är fort­fa­ran­de sant att du har

läst, även om du ba­ra lä­ser förs­ta ra­den.

SE­DAN FINNS DET verb som öpp­na, som ock­så kan an­vän­das ut­an ob­jekt, men ba­ra om det en­kelt går att lis­ta ut av sam­man­hang­et vad det är som ska öpp­nas. Den här ty­pen av ob­jekts­u­te­läm­ning är in­te li­ka tyd­ligt kopp­lad till verb­ty­per. Det ver­kar som om det vik­ti­gas­te här är att det ute­läm­na­de ob­jek­tet be­teck‍ nar nå­got spe­ci­fikt, nå­got som man kan räk­na med att lä­sa­ren el­ler lyss­na­ren kan be­gri­pa ut­an att det om‍ nämns.

Det som för­e­nar de verb som enklast ver­kar kun­na an­vän­das ut­an ob­jekt på det här sät­tet, är att de likt just

öpp­na be­skri­ver en hän­del­se som le­der till ett för­änd­rat till­stånd: när vi har öpp­nat

en dörr är den dör­ren öp­pen. Dör­ren har allt­så ham­nat i ett an­nat lä­ge än in­nan den öpp­na­des. Det ver­kar som om ob­jek­ten till verb av det här sla­get är så pass vik­ti­ga för ver­bens be­ty­del­se att vi ver‍ kar kun­na un­der­för­stå dem re­la­tivt en­kelt – även när de in­te nämns rätt ut.

Ibland är det till och med till­räck­ligt med en tyd­lig kopp­ling till sam­häl­let för att vi ska kun­na tol­ka ob­jek­tet. Ett verb där det­ta blir sär­skilt tyd­ligt är läm­na, som lik­som

öpp­na be­skri­ver ett slags över­gång från ett till­stånd till ett an­nat. Om nå­gon sä­ger Jag fick läm­na i mor­se men be­hö­ver in­te häm­ta i ef­ter­mid­dag är det tro­ligt att vi i Sve­ri­ge 2018 för­ut­sät­ter att det är ett (el­ler fle­ra) barn som är ob­jek‍ tet. Hämt­ning och läm­ning på för­sko­lan är nå­got som en stor del av be­folk­ning­en har en re­la­tion till. Man kan sä­ga att vår kun­skap om hur det svens­ka sam­häl­let är or­ga­ni‍ se­rat hjäl­per oss att tol­ka det ute­läm­na­de ob­jek­tet.

”Det är fort­fa­ran­de sant att du har läst, även om du ba­ra lä­ser förs­ta ra­den”

Kanske bi­drar vår kun­skap om sam­häl­let ock­så till att vi kan tol­ka in yt­ter­li­ga­re ob­jekt till läm­na. I en tid­nings­ru­brik‍ från 2017 kan man till ex­em‍ pel lä­sa ”Kin­berg Bat­ra läm‍ nar”. Ru­brik­sät­ta­ren för­ut­sät‍ ter här att lä­sa­ren kän­ner till

vil­ken ställ­ning Kin­berg Bat­ra har haft, och där­med lätt kan slu­ta sig till vad det var hon läm­na­de. Det som är spe­ci­ellt med det här ex­em‍ plet är att det är Kin­berg Bat­ra själv, allt­så sub­jek­tet, som by­ter till­stånd, me­dan det är ob­jek­tet (par­ti­le­dar‍ pos­ten i Mo­de­ra­ter­na) som läm­nas. I ex­emp­let med för­sko­le­läm­ning är det i stäl‍ let ob­jek­tet, bar­nen, som bå­de för­flyt­tas och läm­nas.

OCH SÅ HAR vi verb som brän­na, där det vid en förs­ta an­blick ver­kar omöj­ligt att ute­läm­na ob­jek­tet, hur tyd­ligt det än är vad vi syf­tar på. Be­ty­der det att ob­jek­tet till

brän­na på nå­got mys­tiskt sätt är mer ob­li­ga­to­riskt än ob­jek‍ tet till ett verb som öpp­na och

läm­na?

Sva­ret är kort och gott nej. Bå­da ty­per­na av verb kan fak­tiskt an­vän­das ut­an ob­jekt ibland, men på li­te oli­ka sätt och av li­te oli­ka skäl.

För just ver­bet brän­na – och and­ra verb som be­skri­ver nå­gon form av för­stö­rel­se – ver­kar det va­ra svårt för den som lyss­nar att för­stå vad det är som bränns ifall det in­te nämns. I stäl­let an­vänds så­da­na verb ut­an ob­jekt i en all­de­les sär­skild typ av ytt­ran­den.

I Språk­ban­kens Blogg­mix, en da­ta­bas – kor­pus – med tex­ter‍från blog­gar, kan vi hit­ta‍föl­jan­de ex­em­pel: ”De jäv­la hu­li­ga­ner som […] plund‍ rar, brän­ner, van­da­li­se­rar, brå­kar och för­stör har det ful­la an­sva­ret för si­na hand‍ ling­ar.” Här är det in­te ba­ra ver­bet brän­na som an­vänds ut­an sitt an­nars ob­li­ga­to­ris­ka ob­jekt, ut­an även plund­ra,

van­da­li­se­ra och för­stö­ra (Ver­bet brå­ka tar ald­rig ob­jekt, ut­an bru­kar i stäl­let ta en pre­po­si­tions­fras: jag brå­ka­de med min mam­ma.)

I det här ytt­ran­det är de ak­ti­vi­te­ter som be­skrivs in­te nå­got som har hänt en en­da gång vid ett en­skilt till­fäl‍ le, ut­an ak­ti­vi­te­ter som sker va­ne‍mäs­sigt el­ler vid upp­re‍ pa­de till­fäl­len. Det ver­kar allt‍ så som att det finns nå­got som gör att ob­jekt till vis­sa ty­per av verb kan ute­läm­nas just i så­da­na ytt­ran­den, och det gäl­ler bland an­nat de verb som i lik­het med brän­na be­teck­nar nå­gon form av för­stö­rel­se.

Men mås­te ytt­ran­det va­ra av det här sla­get för att ver­bet ska kun­na an­vän­das ut­an ob­jekt? Vad hän­der om vi gör om blog­gex­emp­let till att be­skri­va en hän­del­se som ut­spe­la­de sig vid en viss tid­punkt, till ex­em­pel i går? Vi pro­var: Hu­li­ga­ner­na plund­ra­de, brän­de och för­stör­de på läk­ta­ren un­der mat­chen i går. Visst, nu be­skrivs en van­da­li­se­ring som på­gick un­der en en­skild match vid ett en­skilt till­fäl­le. Men om vi för­sö­ker tol­ka in ett ob­jekt till ex­em­pel­vis ver­bet brän­na här, upp­täc­ker vi att det finns vis­sa be­gräns­ning­ar: det un­der­för­ståd­da ob­jek­tet kan i den här me­ning­en in­te be­ty­da nå­got spe­ci­fikt, som

bil­jet­ten i ’Hu­li­ga­ner­na brän­de bil­jet­ten‍på läk­ta­ren i går.’ Ob­jek­tet‍be­ty­der i stäl­let sna­ra­re‍nå­got all­mänt, som

sa­ker i ’Hu­li­ga­ner­na brän­de sa­ker på läk­ta­ren i går (och det är just nu ir­re­le­vant vad det var för sa­ker de brän­de)’.

Ver­bet brän­na får här allt­så mer ka­rak­tä­ren av att be­skri­va en va­ne­mäs­sig el­ler upp‍re­pad ak­ti­vi­tet, som in‍ be­gri­per mer än ett en­da ske‍ en­de och po­ten­ti­ellt mer än ett ob­jekt – och som dess­utom för­ut­sät­ter att vi som lä­ser el­ler lyss­nar på ytt­ran­det för‍ står det­ta. Det är in­te alls som med ex­emp­let med öpp­na, där det all­de­les up­pen­bart är dör­ren‍som åsyf­tas. SLUT­LI­GEN FINNS DET någ­ra verb som all­tid ver­kar krä­va ett ut­satt ob­jekt, näm‍ li­gen vis­sa verb som be­skri­ver

till­stånd och in­te ak­ti­vi­te­ter.‍ Ett så­dant verb är lik­na. Den be­ty­del­se som ut­trycks med så­da­na verb, ex­em­pel‍ vis i ”De­ras gla­syr lik­na­de ce­ment” (från Språk­ban­kens kor­pus Pa­ro­le), ver­kar in­te kun­na ska­pas ut­an ob­jekt – hur tyd­ligt det än fram­går ur sam­man­hang­et vad som me­nas.

Om vi trots det­ta verk­li­gen‍ för­sö­ker kan det se ut så här: De gjor­de gla­syr som blev så hård att de kom att tän­ka på ce­ment. Gla­sy­ren lik­na­de. Det tycks helt omöj­ligt att sä­ga el­ler‍skri­va så, trots att ce­men­ten all­de­les nyss har kom­mit på tal.

Det ver­kar som att det en­da till­fäl­let då du kan an­vän­da ver­bet lik­na ut­an sitt ob­jekt är när du dis­ku­te­rar själ­va ver­bet‍sna­ra­re än ak­tivt an­vän­der det, så som jag dis­ku­te­rar ver­bet i den här tex­ten. Ett an­nat sätt att dis­ku­te­ra ver­bet lik­na – om du in­te vill skri­va en text om

”Det är allt­så in­te slumpar­tat vil­ka krav oli­ka verb har på sin om­giv­ning”

verb – är att re­a­ge­ra på ett på­stå­en­de ge­nom att mär­ka ord. Till ex­em­pel‍skul­le du som re­ak­tion på på­stå­en­det Det där trä­det lik­nar verk­li­gen trä­det där bor­ta sä­ga nå­got i

stil med: Va­då lik­nar? De är ju helt iden­tis­ka! Men det är ett

spe­ci­al­fall.

DET ÄR ALLT­SÅ in­te slumpar­tat vil­ka krav oli­ka verb har på sin om­giv­ning. I stäl­let är det åt­minsto­ne del‍ vis re­la­te­rat till ver­bens mer sub­ti­la be­ty­del­seny­an­ser. Det är an­nars lätt att tro att ett verbs be­ty­del­se en­bart har att gö­ra med den ak­ti­vi­tet el­ler det till­stånd som ver­bet be‍ skri­ver. Ver­bet lä­sa be­skri­ver till ex­em­pel en viss syss­la som du äg­nar dig åt just nu, och al­la som kan lä­sa svens­ka vet vad or­det lä­sa be­ty­der.

Men det finns en mer sys­te­ma­tisk si­da av ver­bens be­ty­del­se, som gör att läsan­det i Jag lä­ser kan på­gå hur länge som helst, me­dan läsan­det i Jag lä­ser en text tar slut i sam­ma ögon­blick som tex­ten gör det. Jo­han­na Prytz är lek­tor i svens­ka på Sö­der­törns hög­sko­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.