Jäm­fö­rel­se av över­sätt­ning­ar

Språktidningen - - Olles stil -

ny­an­gumar­ta och ...

... svens­ka

Bi­bel 2000: ”När de skrift­lär­da bland fa­ri­se­er­na fick se att han åt med syn­da­re och tull‍ in­dri­va­re sa­de de till hans lär­jung­ar: ’Äter han med tullin­dri­va­re och syn­da­re?’ Je­sus hör­de det och sa­de: ’Det är in­te de fris­ka som be­hö­ver lä­ka­re, ut­an de sju­ka. Jag har in­te kom­mit för att kal­la rätt­fär­di­ga, ut­an syn­da­re.’” Över­sätt­ning till svens­ka från ny­an­gumar­taö­ver­sätt­ning­en: ”And­ra som var ju­dis­ka lä­ra­re stod i när­he­ten. De kal­la­de sig själ­va för ’fa­risé­er’. De såg Je­sus äta till­sam­mans med dem som strun­ta­de i den ju­dis­ka la­gen. De sa­de till Je­su män: ’Je­sus bor­de in­te äta med skat­te­in­dri­va­re och med dem som strun­tar i la­gen. Han gör någon­ting då­ligt.’ På det sät­tet pra­ta­de fa­ri‍ sé­er­na. Je­sus hör­de dem. Han sva­ra­de dem: ’lä­ka­ren kom­mer in­te för att bo­ta de fris­ka, han kom­mer en­bart till dem som är sju­ka. Jag gör li­ka­dant. Jag kom­mer in­te till dem som bru­kar va­ra go­da mot Gud. Jag kom för att kal­la dem som strun‍ tar i Gud till Gud, i en­lig­het med hans ord. Där­för äter jag med de män­ni­skor­na.”

Mar­ku­se­vange­li­et 2:16-17 abo­ri­gin­folk an­vän­der in­te lik­nel­ser alls.

Bri­an Gey‍ ten­be­ek be­rät­tar om en works­hop med abo­ri­gi­ner från två oli­ka folk­grup‍ per år 1988. Där var det tänkt att han först skul­le be­skri­va hur ”kon­kre­ta” lik­nel­ser fung‍ erar, det vill sä­ga så­da­na där nå­got fy­siskt och kon­kret jäm‍ förs med nå­got an­nat fy­siskt och kon­kret – till ex­em­pel ’sto­lens rygg’ och ’ber­gets fot’, där bå­de sto­len och ber­get lik­nas vid män­ni­sko‍krop­pen. Se­dan skul­le han kom­ma in på mer ab­strak­ta lik­nel­ser, där åt­minsto­ne det ena le­det är mer ab­strakt än det and­ra – ex­em­pel­vis ’li­vet är som en resa’. Han kom dock ald­rig så långt som till de ab­strak­ta lik­nel­ser­na, för det gick helt en­kelt in­te att ta sig för­bi de kon­kre­ta. Abo­ri­gi­ner­na var in­te va­na att tän­ka i lik­nel­ser, och en av kon­se­kven­ser­na blev att Bri­an Gey­ten­be­ek och hans fru He­len fick in­fo­ga långa be­skri­van­de och för­k­la‍ ran­de av­snitt i an­slut­ning till Je­sus lik­nel­ser i Bi­beln.

Mot­sva­ran­de pro­blem fanns in­te hos ca­ne­la, be­rät­tar Jack Popjes, ef­tersom de an­vän­der lik­nel­ser. Till ex­em­pel kal­lar de folk med långa ögon­bryn för ’hun­dar’, ef­tersom hun­dar of­ta har långa ögon­bryn. Hos ca­nela­fol­ket anses det fint att in­te ha någ­ra ögon­bryn alls, och det är van­ligt att man bör­jar ploc­ka ögon­bryn re­dan på ny­föd­da.

Vem är då Je­sus, och vad har han gjort? En­ligt krist­na har Je­sus ta­git män­ni­skans syn­der på sig. Det­ta över‍ sat­tes i ca­nela­ver­sio­nen en­kelt och smi­digt i ter­mer­na av att Je­sus ha­de en kri­tx­wy- re­la­tion till mänsk­lig­he­ten. Var­je vux­en ca­ne­la har en kri­tx­wy

re­la­tion till nå­gon an­nan – nå­gon som kan ta den­nes plats i vis­sa so­ci­a­la si­tu­a­tio­ner.

Om nå­gon bry­ter mot de reg­ler och nor­mer som finns i ca­ne­la-sam­häl­let är det ock­så‍ per­so­nens kri­tx­wy- part­ner‍ som är an­sva­rig för att in­för grup­pen ge­nom skå­de‍spel vi­sa hur per­so­nen bru­tit mot reg­ler­na. Dä­ri­ge­nom‍drar

kri­tx­wy- part­nern skam över re­gel­bry­ta­ren. Je­sus ha­de allt­så en kri­tx­wy

re­la­tion till res­ten av mänsk‍ lig­he­ten, och kun­de där­för ta på sig Guds straff för al­la män­ni­skors syn­der.

DET ÄR UP­PEN­BART

att mis­sio­nä­rer och ko­lo­ni­sa­tö­rer med kris­ten bak­grund i många fall har ut­ö­vat makt över and­ra‍kul­tu­rer, och för­sökt vin­na över dem till den krist­na kul­tu­ren. Det­ta har ibland skett helt anings­löst och med en tyd­lig väl­gö­ren­hets­tan­ke. Hur man än väl­jer att se det så har över­sätt­nings­pro­jek­ten, i sin bäs­ta form, lett till en al­fa‍ be­ti­se­ring av folk som ti­di­ga­re in­te har kun­nat skri­va alls. En an­nan po­si­tiv ef­fekt är att små språk som på kor­ta­re el­ler läng­re sikt ho­tas av utrot­ning har ”fång­ats” i skrift, och på så sätt räd­dats i nå­gon form. Och när skrift­språ­ket väl finns, kan det ju ock­så an­vän­das till an­nat. Ex­em­pel­vis till att ned­teck­na in­hems­ka my­ter och ska­pel­se­be­rät­tel­ser. Torbjörn Wes­terlund är dok­tor i ling­vistik från Uppsa­la uni­ver­si­tet, och job­bar nu­me­ra som språklä­ra­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.