Por­trätt.

Så an­tog Em­ma Frans ut­ma­ning­en att skri­va po­pu­lär­ve­ten­skap­ligt.

Språktidningen - - Intro -

Se­dan hon fick Sto­ra Jour­na‍list‍pri­set 2017 har Em­ma Frans va­rit en ef­ter‍ frå­gad fö­re­lä­sa­re och me­die‍ pro­fil. Det­ta för sin för­må­ga att för­kla­ra kom­pli­ce­rad forsk‍ ning så att folk för­står, och till på kö­pet med en hu­mo­ris­tisk glimt i ögonvrån. Det är in­te vad som bru­kar för­vän­tas av en dok­tor i me­di­cinsk ve­ten­skap. Ve­ten­skap­li­ga tex­ter‍bru­kar in­te hel­ler kryl­la av ko­mis­ka po­äng­er – där tycks sna­ra­re all­va­ret spe­la en roll för att ge tyngd åt in­ne­hål­let.

Men Em­ma Frans tyc­ker att man kan va­ra hur ro­lig som helst när man be­rät­tar om ve­ten­skap.

– Ja, om man sam­ti­digt kan er­bju­da nå­got av sub­stans, sä­ger hon.

Själv är hon myc­ket för­tjust i bå­de in­ter­net­hu­mor och ståupp­ko­mik.

– Men att ram­la runt på ba­nan­skal i tv, det skul­le jag ald­rig gö­ra. Dels för att jag in­te tyc­ker att så­dan hu­mor är ro­lig, dels för att det mås­te fin­nas‍en tro­vär­dig­het i det man gör. Fast jag ser ing­et mot­sats­för­hål­lan­de mel­lan att sa­ker är ro­li­ga och att de har ett se­ri­öst in­ne­håll.

”Jag ser ing­et mot­sats­för­hål­lan­de mel­lan att sa­ker är ro­li­ga och att de har ett se­ri­öst in­ne­håll”

KOM­BI­NA­TIO­NEN hu­mor, fak­ta och kun­skap har gett hen­ne pris som ”Årets folk‍ bil­da­re”, och 66 000 föl­ja­re på Twit­ter. Om det finns en kod för hur man lyc­kas loc­ka folk på so­ci­a­la me­di­er tycks Em­ma Frans ha knäckt den. Äm­nesva­let på­ver­kar själv‍ klart hur många som spri­der vi­da­re ett in­lägg, men hon ser ock­så till­ta­let som en vik­tig fak­tor för att bli fram­gångs­rik i so­ci­a­la‍me­di­er.

– Jag an­vän­der mig en del av slang och oli­ka ty­per av skämt som fun­kar väl­digt bra i det där kor­ta for­ma­tet på Twit­ter. Man ser gans­ka tyd­ligt vil­ka som in­te rik­tigt kan han­te­ra Twit­ter­till­ta­let. Språ­ket är väl­digt vik­tigt där. Det är ett di­rekt och var­dag­ligt språk som fun­kar bäst.

EM­MA FRANS KOM­MER från en aka­de­mi­ker­fa­milj i Uppsa­la. Mam­ma och pap­pa var bå­da psy­ko­lo­ger, och skil­de sig un­der hen­nes upp­växt. För­äld­rar­na ha­de mer böc­ker än peng­ar; Em­ma gick på Uppsa­la mu­sik‍klas­ser och det kul­tu­rel­la ka­pi­ta­let var över hu­vud ta­get stör­re än det eko­no­mis­ka i fa­mil­jen.

– Jag tror per­son­li­gen att kul­tu­rel­la re­sur­ser be­ty­der mer än eko­no­mis­ka för ens själv­käns­la och själv­för­tro‍ en­de. Men vi bod­de i om­rå­den där det in­te ba­ra fanns ri­ka aka­de­mi­ker, så jag har haft ett väl­digt blan­dat um­gänge. Det har präg­lat mig språk‍mäs­sigt. Jag väx­lar myc­ket mel­lan språk­li­ga re­gis­ter, och i vis­sa av­se­en­den an­vän­der jag ett mind­re so­fisti­ke­rat språk.

Pa­ral­lellt med forsk­ning­en har Em­ma Frans i många år un­der­vi­sat om evi­dens­be­grep‍ pet, det vill sä­ga hur man

tol­kar en ve­ten­skap­lig ar­ti­kel. Många har ett in­tres­se av att fram­stäl­la verk­lig­he­ten på ett visst sätt i de­bat­ten. Då är det in­te ovan­ligt att an­vän­da sig av en spe­ci­fik stu­die som ar­gu‍ment för att en tes är sann. Men ba­ra för att en upp­gift är häm­tad ur en forsk­nings‍stu­die be­ty­der det in­te att den ger en kor­rekt bild.

För att be­dö­ma tro­vär­dig‍ he­ten hos en ve­ten­skap­lig un­der­sök­ning mås­te man se på hur den är ge­nom­förd, men ock­så tit­ta på många oli­ka ty­per av stu­di­er för att få en sam­lad bild av kun­skaps­lä­get.

EM­MA FRANS ÄR van vid att lä­sa ve­ten­skap­li­ga tex­ter. Den va­nan de­las in­te av al­la, och hon vill gär­na va­ra en folk­bil­da­re som bi­drar till att för­bätt­ra all­män­he­tens för­må­ga att tol­ka och vär­de­ra forsk­ning. Där­för vi­da­re‍ ut­bil­da­de hon sig i ve­ten­skaps‍ kom­mu­ni­ka­tion. Och där­för kom hon för­ra året ut med bo­ken Larm­rap­por­ten – att skil­ja ve­ten­skap från trams.

– Jag brin­ner myc­ket för att nå ut bre­da­re med forsk­ning. Jag tror att det är vik­tigt, sär‍ skilt i des­sa ti­der, när fors­ka­re in­te har sam­ma ställ­ning som ti­di­ga­re. Nu för ti­den kan vem som helst spri­da oli­ka ty­per av på­stå­en­den om me­di­cin och an­nat.

Em­ma Frans me­nar att fors­kar­na har be­fun­nit sig i en bubb­la, och har vant sig vid att skri­va för kol­le­ger som be‍ härs­kar språ­ket. När så fak­ta för­vrängs i sam­hälls­de­bat­ten och forsk­nings­rön an­vänds fel­ak­tigt, har for­skar­värl­den‍ svårt att kom­ma till tals. Många har helt en­kelt svårt att nå ut till all­män­he­ten, på grund av det av­ska­la­de och fak­ta‍tunga språk som an­vänds.

– När man skri­ver ve­ten‍ skap­li­ga ar­tik­lar har man ett be­grän­sat an­tal ord på sig, och man mås­te få in ex­tremt myc­ket fak­ta och in­for­ma­tion på ett li­tet ut­rym­me. Då får man lä­ra sig att an­vän­da ett så av­ska­lat språk som möj­ligt – inga för­kla­ran­de ord el­ler ut­rym­me för be­rät­tel­ser.

Det var en stor ut­ma­ning för hen­ne att lä­ra om när hon bör­ja­de skri­va mer po­pu­lär‍ ve­ten­skap­ligt.

– Jag job­bar myc­ket med sto­ry‍tel­ling, och att hit­ta lik‍ nel­ser som får män­ni­skor att för­stå oli­ka sam­man­hang.

Där­e­mot är hon skep­tisk till upp­fatt­ning­en att svå­ra ter­mer‍bör und­vi­kas. På kur­sen fick hon lä­ra sig att man till ex­em­pel in­te fick sä­ga re­cep­tor ut­an mot­ta­gan­de­mo­le‍ kyl, för att folk skul­le för­stå.

– Men jag hål­ler in­te med. Den sto­ra ut­ma­ning­en är att hit­ta bra vinklar och över­ty­ga män­ni­skor om att nå­got är kul och in­tres­sant. Lyc­kas man med det så har man råd att an‍ vän­da vis­sa ty­per av svå­ra ord. Och de or­den har ett vär­de. Det blir för ba­nalt an­nars.

Med åren har fors­kar­nas sta­tus sjun­kit, me­nar Em­ma Frans. Kans­ke som en följd av att re­spek­ten för det skriv­na or­det har mins­kat. Den unga ge­ne­ra­tio­nen har fost­rats till att va­ra kri­tisk, men kri­tiskt tän­kan­de hand­lar in­te ba­ra om att för­hål­la sig kri­tisk till in­for­ma­tion.

– Det hand­lar ju fak­tiskt ock­så om att ac­cep­te­ra bäs­ta möj­li­ga för­kla­rings­mo­dell.

”Den sto­ra ut­ma­ning­en är att hit­ta bra vinklar och att över­ty­ga män­ni­skor om att nå­got är kul”

An­nars‍blir man en ve­ten‍ skaps­för­ne­ka­re, fak­ta­re­si­stent.

FÖR EGEN DEL har Em­ma Frans i sin fors­ka­ri­den­ti­tet fost­rats till att an­vän­da vis­sa ty­per av för­sik­tig­hetsut­tryck. Hon sä­ger till ex­em­pel skul­le kun­na och ny forsk­ning fö­re­slår. Hon bru­kar ock­så va­ra för‍ sik­tig i si­na slut­sat­ser.

– Det jag för­sö­ker sä­ga är all­tid att det finns ve­ten­skap‍ li­ga be­lägg som ger stöd åt att det skul­le kun­na va­ra på det här sät­tet. Me­dan per­so­ner som Do­nald Trump sä­ger ”så här är det”.

Em­ma Frans med­ger att många ver­kar läng­ta ef­ter just den tvär­sä­ker­he­ten.

– Ab­so­lut. Det finns ett mot­sats­för­hål­lan­de mel­lan att nå ut och att ge män­ni­skor ett ny­an­se­rat och kor­rekt bud­skap. Hål­ler man sig till san­ning­en så lig­ger man all­tid li­te i un­der­läge jäm­fört med de per­so­ner som helt sak­nar spär­rar i frå­ga om fak­ta. Men det får man ba­ra ac­cep­te­ra, för al­ter­na­ti­vet är ju ing­et man vill ef­ter­strä­va.

Em­ma Frans har många språk – fors­kar­språ­ket är ett, Twit­ter‍ språ­ket ett an­nat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.