Så bra fun­kar språ­ket

I var­da­gen fun­ge­rar språ­ket klock­rent – ut­om li­te då och då. Vad be­ror det på?

Språktidningen - - Nya Ord Och Namn - Av LARS ME­LIN Il­lust­ra­tion JENS MAG­NUS­SON

LÅT OSS GÖ­RA ett tan­ke­ex­pe­ri­ment. Vi tar en svensk­ta­lan­de – vem som helst – och släp­per ner den­na i tun­nel­ba­nan i Stock­holm för att ta ställ­ning till någ­ra klu­rigt for­mu­le­ra­de bud‍ skap. Vi kan se det som ”Finn fem fel”, men för­söks‍per­so­nen be­hö­ver in­te fyl­la i nå­gon svars­blan­kett, ut­an ba­ra be­te sig rätt.

Väl ne­re i tun­nel­ba­nesta­tio­nen Hötor­get pe­kar‍vi på en skylt som sä­ger ”Tåg väs­terut”, och vår för­söks­per­son gör helt rätt: för­sö­ker in­te ens sti­ga om­bord på skyl­ten ut­an in­ser att den ab­so­lut in­te är ett tåg, ut­an ba­ra mar­ke­rar den per­rong där väst­gå­en­de tåg stan­nar. Grat­tis! Ett po­äng.

Och när det kom­mer ett tåg på just det spå­ret står det ba­ra or­det ”Väl­ling­by” på det. Vår för­söks­per­son ha­de kun­nat gå på bluf­fen och ut­ro­pa ”Re­dan fram­me!” men det blir ett po­äng till, ef­tersom för­söks­per­so­nen i stäl­let sti­ger på och åker he­la re­san mot Väl­ling­by.

Väl fram­me i Väl­ling­by ser vår för­söks­per­son två skyl­tar:‍en upp­ma­nar – med myc­ket stor text i färg och med hot­ful­la ut­rops­tec­ken – al­la för­bi­pas­se­ran­de att skaf­fa ett te­le­fona­bon­ne‍ mang hos en viss ope­ra­tör. På en an­nan, li­ten skylt, står de kna­s­ter­ne­utra­la or­den ”För­bju­det‍ för obe­hö­ri­ga att be­trä­da spår‍‍om‍rå­det”, dess‍ ut­om med gans­ka små bok­stä­ver.

Här blir det yt­ter­li­ga­re två pluspo­äng, för för­söks­per­so­nen gör den rät­ta pri­o­ri­te­ring­en, det vill sä­ga ly­der den lil­la skyl­ten och hål­ler sig bor­ta från spår­om­rå­det, men är helt kall‍sin­nig‍ till att by­ta te­le­fo­no­pe­ra­tör. Kans­ke‍går för­söks‍ per­so­nen mis­te om ett bra er­bju­dan­de,‍men över­le­ver till gagn för det fort­sat­ta‍ex­pe­ri­men­tet.

En fem­te och sis­ta frå­ga, en klu­rig en – en rik­tig slam­kry­pa­re. I ta­ket häng­er en skylt med or­det ”Väl­ling­by”. Nej, en ba­ga­tell för för­söks‍ per­so­nen som tol­kar det­ta som näs­tan sant, för själv­fal­let är det­ta in­te det rik­ti­ga Väl­ling­by, ba­ra tun­nel­ba­ne‍sta­tio­nen med sam­ma namn. Men det finns en ”Ut­gång”. Den in­går dock in­te i ex­pe­ri­men­tet.

DES­SA TOLKNINGAR AV

kor­ta tex­ter är så själv­kla­ra att vi in­te be­hö­ver tän­ka ef­ter, ut­an ba­ra au­to­ma­tiskt över­sät­ta från ”vad det står” till ”vad som me­nas”.‍att det hand­lar om så oli­ka sa­ker som in­for­ma­tion, upp­ma­ning och var­ning, hind­rar oss in­te från att au­to­ma­tiskt han­te­ra dem rätt – för vi har hund­ra‍ pro­cen­tigt gått in i al­la var­dag­li­ga reg­ler som gäl­ler för dem som ta­lar svens­ka. Vi kan ock­så, ut­an en se­kunds ef­ter­tan­ke, sor­te­ra bud­ska­pen i ka­te­go­ri­er som vik­tigt/ ovik­tigt, centralt/pe­ri­fert, all­mänt/per­son­ligt – och sä­kert än­nu fler.

DAGS FÖR EN dos te­o­ri. Det vi har testat nu är prag­ma­tik, lä­ran om hur vi ut­för och tar emot språk­li­ga hand­ling­ar. Det­ta är ty­pisk arm chair lin­gu­istics (på svens­ka kan vi sä­ga få­tölj‍ forsk­ning), allt­så mer ett fält för te­o­ri­er och tan­ke­kon­struk­tio­ner än för hand­fas­ta un­der­sök­ning‍ ar. Man ser säl­lan prag‍ma­ti­ker på fält­ar­be­te i tun­nel­ba­nan.

Kort sam­man­fat­tat finns det stan­dar­di­se­ra­de språk­hand­ling­ar. En av des­sa är på­stå­en­den, ‍ som slu­tar med punkt el­ler fall­ton. Frå­gor är en an­nan språk­hand­ling, som slu­tar med frå­ge­tec­ken el­ler stig­ton. Men det finns ock­så så kal­la­de in­di­rek­ta språk­hand­ling­ar. Jag vet var du bor är till ex­em­pel in­te ett på­stå­en­de, ut­an ett hot. Lä­get? kan se ut som en frå­ga, men är egent‍li­gen en häls­ning. Och som tun­nel­ba­ne‍ex­pe­ri­men­tet vi­sa­de – ”det som me­nas” är myc­ket star­ka­re än ”det som står skri­vet” el­ler ”det som ut­ta­las”.

Ett an­nat sätt att sä­ga det: vi är oer­hört be­ro‍ en­de av bå­de sam­man­hang och vana – det som få­tölj­fors­kar­na kal­lar kon­text och kon­ven­tion. Frå­gan är ba­ra hur be­ro­en­de vi är; kan språ­ket kla­ra sig på egen hand, allt­så med ba­ra ord?

NOG MED TE­O­RI och upp till be­vis! Kan vi – ut­an nå­got som helst sam­man­hang alls – skil­ja på en text som vill in­for­me­ra oss, en som vill över­ty­ga oss och en som ba­ra vill ut­tryc­ka skri‍ ben­tens käns­lor? Allt­så så­dant som klas­sisk se­mi­o­tik kal­la­de språ­kets sig­nal-, ‍‍sym­bo­loch symp­tom­funk­tion? Det är in­te så själv­klart. För det förs­ta har ing­en få­tölj‍fors­ka­re för­mått sig till att kol­la sa­ken. För det and­ra har ti­di­ga­re ex­pe­ri­ment med text ut­an sam­man­hang vi­sat väx­lan­de re­sul­tat.

I Språk­tid­ning­en 1/2009 re­do­vi­sa­de jag ett test som vi­sa­de att lä­sa­re är kus­ligt gen­re‍ käns­li­ga. Det räck­te med en en­da rad för att de skul­le kun­na skil­ja mel­lan tid­nings­tex­ter om sport, po­li­tik, kul­tur, eko­no­mi, in­ri­kesny­he­ter – även om vi byt­te ut al­la in­ne­hålls­ord som kun­de ge led­ning.

I en an­nan ex­pe­ri­mentse­rie, som jag och Sven Lange – pro­fes­sor i nor­dis­ka språk – gjor­de, vi­sa­de det sig att för­söks­per­so­ner ha­de myc­ket svårt att rätt vär­de­ra sti­le­gen­ska­per. De kun­de till ex­em­pel upp­fat­ta tex­ter som lätt­läs­ta, trots att de ha­de ta­git lång tid att tragg­la sig ige­nom.

De kun­de hel­ler in­te rätt be­dö­ma om en text var de­tal­je­rad el­ler all­män. Och det märk­li­gas­te av allt: de kun­de fat­ta tyc­ke för tex­ter även om de ha­de lågt för­tro­en­de för dem. Det var ingen­ting märk­ligt med tex­ter­na – det var ba­ra för­söks­per­so­ner­nas re­ak­tio­ner som för­vå­na­de.

Det ver­ka­de som om för­tro­en­det för en text steg om den var for­mellt skri­ven – oav­sett in­ne­håll.

ÄR PRAGMATIKEN SOM de fram­gångs­ri­ka tid­nings­tex­ter­na el­ler som sti­listik­flop­pen? Nu vet vi sva­ret, för sa­ken av­gjor­des med en tripp-trapp-trull-un­der­sök­ning som jag ge­nom‍ för­de vå­ren 2017:

1. En grupp för­söks­per­so­ner skrev tex­ter med klar in­rikt­ning mot ett av tre mål: att in­for­me­ra, att på­ver­ka lä­sa­ren el­ler att skri­va av sig si­na eg­na käns­lor, allt­så de tre klas­sis­ka grund­funk­tio­ner­na. 2. Av tex­ter­na be­höll jag de fy­ra förs­ta me­ning­ar­na och ut­sat­te des­sa för en sta­tis­tisk tex­ta­na­lys. 3. Nya för­söks­per­so­ner fick lä­sa tex­ter­na, en me­ning i ta­get och ange dels vil­ket hu­vud­syf­te de an­såg att tex­ten ha­de, dels hur säk­ra de var på det­ta.

I det förs­ta ste­get lät jag för­söks­per­so­ner, al­la vana skri­ben­ter, ta hand om en av tre kor­ta fak­ta­ba­ser, och om­vand­la dem till tex­ter med myc­ket spe­ci­fi­ka syf­ten. Ett ex­em­pel av de tre är föl­jan­de fak­ta om en tänkt te­le­fonapp:

”Frå­gan är ba­ra hur be­ro­en­de vi är; kan språ­ket kla­ra sig på egen hand, allt­så med ba­ra ord?”

De and­ra fak­ta­ba­ser­na hand­la­de om ett fall­fär­digt hus och om en pro­jek­te­rad mo­tor­led.

VIS­SA FÖR­SÖKS­PER­SO­NER FICK

upp­dra­get att skri­va en rent säl­jan­de text, allt­så med av­sikt att på­ver­ka lä­sa­ren att kö­pa pro­duk­ten el­ler, tvärtom, att på­ver­ka nå­gon myn­dig­het att för­bju­da den. And­ra fick ut‍ tryc­ka si­na eg­na käns­lor in­för pro­duk­ten, till ex­em­pel i en blogg; de fick välja om de skul­le gil­la el­ler ogil­la den.

En tred­je grupp fick upp­gif­ten att så ob­jek­tivt som möj­ligt pre­sen­te­ra pro­duk­ten, det vill sä­ga skri­va i ett strikt in­for­ma­tivt syf­te.

Des­sa av­sik­ter för­mo­da­des le­da till oli­ka språkval som skul­le va­ra lät­ta att räk­na. Vi ana­ly­se­ra­de de fy­ra förs­ta me­ning­ar­na i tex­ter­na som gick ut på att an­ting­en på­ver­ka el­ler ut­tryc­ka käns­lor, ef­tersom det bor­de va­ra vik­tigt bå­de för skri­bent och för lä­sa­re att myc­ket snart eta­ble­ra tex­tens hu­vud­syf­te. Dess­utom vi­sar någ­ra stick­prov att da­ta in­te blir tyd­li­ga­re om man räk­nar på he­la tex­ter.

Ana­ly­sen gav föl­jan­de re­sul­tat av det to­ta­la an­ta­let fö­re­koms­ter av skri­ben­ter­nas språkval:

De rent in­for­ma­ti­va tex­ter­na finns in­te med i ta­bel­len. Vi an­tog att de tex­ter­na skul­le sak­na al­la des­sa drag, men ett och an­nat vär­de­ord – och till och med en in­ter­jek­tion – smög sig in även i dem.

I ta­bel­len finns an­nars myc­ket att för­vå­na sig över. För­vän­tat var att käns­lo­tex­ter skul­le vim­la av jag och på­ver­kan­s­tex­ter av du.

I själ­va ver­ket tar sig käns­lor­na ett en­da starkt ut­tryck: vär­de­ord, nå­got som ock­så finns i på­ver­kan­s­tex­ter­na. Någ­ra ex­em­pel på vär­de‍ ord som fö­re­kom­mer i tex­ter­na är ful­par­ke­ra, bra och ett steg fö­re.

Det re­to­ris­ka verk­nings­med­let, ana­for, fö­re‍ kom­mer ba­ra i käns­lo­tex­ter­na. En ana­for är en svit fra­ser, sat­ser, me­ning­ar el­ler styc­ken som in­leds med sam­ma ord el­ler fras, till ex­em­pel slip­pa oroa sig för ti­den, slip­pa le­ta ef­ter bi­len och slip­pa bö­ter.

Där­e­mot in­ne­höll käns­lo­tex­ter­na som för‍ vän­tat fler ut­rops­tec­ken än på­ver­kan­s­tex­ter­na, som i sin tur in­ne­höll fler re­to­ris­ka frå­gor, till ex­em­pel ”Är du trött på dy­ra P‍bö­ter?” Men det var där­e­mot in­te för­vän­tat att skill‍ na­der­na skul­le va­ra så små.

Slut­sat­sen är att det knap­past är nå­got som skil­jer tex­ter­na åt.

I en and­ra fas fick helt and­ra för­söks‍ per­so­ner lä­sa var­de­ra fy­ra tex­ter från det förs­ta del­mo­men­tet, men ba­ra de fy­ra förs­ta me­ning­ar­na. De fick lä­sa en me­ning i sän­der och be­sva­ra frå­gor­na: 1. Är tex­tens syf­te att in­for­me­ra, att ge ut­lopp för käns­lor el­ler att på­ver­ka lä­sa­ren? 2. Jag är helt sä­ker, gans­ka sä­ker, osä­ker.

När de läst he­la tex­ten fick de dess­utom ange hur myc­ket för­tro­en­de de ha­de för den.

NÅ, HUR GICK det? Själv­klart, som man kan för­stå re­dan av den förs­ta ana­ly­sen, ha­ve­re­ra­de‍ det. En kort, sorg­lig, sam­man‍ fatt­ning: 1. An­ta­let fel­be­döm­ning­ar var stort. 2. Osä­ker­he­ten var stor, och för­söks­per­so­ner som va­rit helt säk­ra ha­de of­ta ta­git fel. 3. Till och med de in­for­ma­ti­va tex­ter­na miss­upp­fat­ta­des.

På en ska­la mel­lan max 12, ”helt sä­ker re­dan vid förs­ta me­ning­en” till mi­nus 12, ”myc­ket sä­ker ef­ter fy­ra me­ning­ar, men på fel svar”, låg me­del­ta­let för al­la text­be­döm­ning­ar på 2,3, det vill sä­ga strax över 0.

Bäst gick det för på­ver­kan­s­tex­ter­na, som fick plus 5,1, och sämst gick det för käns­lo­tex­ter­na, som fick mi­nus 1,6. De in­for­ma­ti­va tex­ter­na låg på plus 2,8.

På­ver­kan­s­tex­ter­na ha­de mer av de fö­re­te­el­ser som re­do­vi­sas i ta­bel­len. Men be­träf­fan­de för­tro­en­det var skill­na­der­na knappt ur­skilj‍ ba­ra: al­la sor­ters tex­ter fick i me­del strax ovan‍ för ”visst för­tro­en­de”.

Ogil­lar man re­sul­ta­tet kan man i var­je fall in­te skyl­la på för­söks­per­so­ner­na, som al­la var stu­den­ter vid In­sti­tu­tio­nen för svens­ka och fler­språ­kig­het vid Stock­holms uni­ver­si­tet, de all­ra fles­ta på språk­kon­sult­pro­gram­met – en ut­bild­ning där stu­den­ter­na an­tas på grund‍ val av sin för­må­ga att for­mu­le­ra sig väl.

Man kan in­te hel­ler skyl­la på för­sök­s­le­da­ren som, se­dan han fär­dig­ställt fak­ta­ba­ser­na, dis­kret höll sig i bak­grun­den och in­te gjor­de nå­got an­nat än att räk­na.

NEJ, SPRÅ­KET FUN­GE­RAR in­te ut­an sam­man­hang. Men med sam­man­hang fun­ge­rar det desto bätt­re. Det är pre­cis som ne­re i tun­nel­ba­nan. Strunt sam­ma vad det står på skyl­tar, tåg och an­slag, det är vad som me­nas som gäl­ler. Men här viss­te in­te för­söks‍ per­so­ner­na vad som me­na­des.

Egent­li­gen an­slu­ter det­ta till en gam­mal‍ på­lit­lig eko­no­mi­prin­cip: slö­sa in­te ord på det som fram­går än­då. Och san­ning­en är ju att al­la tex­ter ut­an­för la­bo­ra­to­ri­e­mil­jö har ett sam­man‍hang och of­tast en klart ut­sagd av­sän­da­re.

Språ­ket be­hö­ver in­te fun­ge­ra när det finns ett sam­man­hang. Och frå­gan är om sig­nal-, symp­tom- och sym­bol­funk­tio­ner­na är språk‍ li­ga. Är de in­te ba­ra kom­mu­ni­ka­ti­va? Ett på­fund av se­mi­o­ti­ker – fors­kar­na med de be­kvä­mas­te få­töl­jer­na?

Men al­la vet att språ­ket in­te är rik­tigt så idyl­liskt att sam­man‍ hang­et ord­nar allt. Det finns näm­li­gen en språk­lig grund­lag som är li­ka stark: in­fe­ren­ser­na, allt­så att vi tol­kar även det som in­te står ut­skri­vet. Vi lä­ser li­ka myc­ket mel­lan ra­der­na som på dem. Men här finns nya för­ut‍ sätt­ning­ar: oli­ka lä­sa­re har del­vis oli­ka ”text” mel­lan ra­der­na.

Och här be­hövs inga nya ex­pe­ri­ment. Det finns re­dan tu­sen­tals ex­pe­ri­ment som vi­sar att lä­sa­re blixt­snabbt drar slut­sat­ser av det lil­la som står på ra­der­na för att fyl­la ut mel­lan dem. Och de­ras min­nes­bil­der av in­fe­ren­ser­na är li­ka star­ka som av det som verk­li­gen står på ra­der­na.

Ett kort ex­em­pel:

På ra­den: svart text Mel­lan ra­der­na: röd text

Jag steg på tå­get vid tun­nel‍ ba­nesta­tio­nen Hötor­get och var ef­ter 20 mi­nu­ters re­sa fram­me i Väl­ling­by vid tre­ti­den på ef­ter­mid­da­gen. Men jag ha­de un­der he­la re­san en kus­lig käns­la av att nå­gon spi­o­ne­ra­de på mig. Så fort jag tit­ta­de på en skylt på sta­tio­ner­na, var det en man som gjor­de an­teck­ning­ar i ett block.

In­fe­ren­ser­na är här gans­ka själv­kla­ra, men så be­hö­ver det in­te va­ra. Prö­va med den­na kor­ta text:

Re­dan på 1960-ta­let på­träf­fa­des sto­ra mäng­der sto­bo­li­um i Mba­su­pro­vin­sen. Det in­sta­bi­la po­li­tis­ka lä­get la­de emel­ler­tid loc­ket på. När det på 1990-ta­let blev möj­ligt att gå vi­da­re fanns fle­ra in­tres­sen­ter.

Usch, än­nu ett ex­em­pel på ett fat­tigt afri‍ kanskt land med en svin­dyr rå­va­ra som and­ra kan brå­ka om. Men stopp och be­lägg! Det står ingen­ting om Afri­ka, ingen­ting om pri­set på sto­bo­li­um, in­te ens att det är en rå­va­ra. Allt är – högst rim­li­ga – in­fe­ren­ser, och lä­sa­ren blir helt fa­sci‍ ne­r­ad av allt som står mel­lan ra­der­na: kon­ces­sio­ner, kor­rup‍ ti­on, bryt­ning och in­bör­des­krig.

En skri­bent kan ald­rig skri­va pre­cis allt. Det är nöd­vän­digt att för­li­ta sig på in­fe­ren­ser. Men des­sa är li­ka in­sta­bi­la som det po­li­tis­ka lä­get i Mba­su­pro­vin­sen. Se till ex­em­pel på den förs­ta me­ning­en i den in­for­ma­ti­va tex­ten i fak­taru­tan på si­dan 22: ”Jo, den är lag­lig – än så länge.”

Tre per­so­ner skul­le kun­na upp­fat­ta den­na me­ning på tre helt oli­ka sätt. Det be­ror på att de lä­ser oli­ka text mel­lan ra­der­na.

Den in­for­ma­ti­va tex­ten är av­sedd att lä­sas så här: Rad: Jo, den är lag­lig – än så länge. Mel­lan ra­der­na: - - - - - - - - - - - - In­for­ma­tiv tolk­ning: Den är lag­lig nu.

Men pes­si­mis­ten lä­ser: Rad: Jo, den är lag­lig – än så länge. Mel­lan ra­der­na: men snart slår po­li­ti­ker­na till Känslo­mäs­sig tolk­ning: Fan på stan!

Den strids­lyst­ne lä­ser: Rad: Jo, den är lag­lig – än så länge. Mel­lan ra­der­na: men det finns on­da kraf­ter i rö­rel­se På­ver­kan­de tolk­ning: Upp till kamp! För­sva­ra vår rätt att par­ke­ra!

In­fe­ren­ser är, för öv­rigt, det per­fek­ta sät­tet att lu­ra skjor­tan av si­na lä­sa­re/åhö­ra­re. Till ex­em­pel: Rad: I går kväll ha­de kung­en en li­ten fest för si­na när­mas­te vän­ner. Jag ha­de det jät­tetrev­ligt. Mel­lan ra­der­na: Jag var en av gäs­ter­na. Verk­ligt för­hål­lan­de: Jag satt hem­ma och spe­la­de Tet­ris.

Den som in­tres­se­rar sig för språk får allt­så dyst­ra nyheter. För det förs­ta är det all­tid ”det som me­nas” som vin­ner över ”det som står”. För det and­ra kan vi in­te ur­skil­ja de vik­ti­gas­te språk­funk­tio­ner­na ut­an sam­man­hang. Och för det tred­je tyc­ker lä­sa­ren att det som står mel­lan ra­der­na är li­ka vik­tigt som det som står på dem.

Språk be­ty­der in­te så myc­ket. Var­för finns Språk­tid­ning­en, egent­li­gen?

Lars Me­lin är do­cent i svens­ka vid Stock­holms uni­ver­si­tet och för­fat­ta­re.

Med hot­ful­la ‍ ut­rops‍tec­ken för­sö­ker re­kla­men skräm­ma oss till hand­ling.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.