VAR­NING för käns­ligt in­ne­håll!

Suc­kar, pa­u­ser, tvek­ljud och om­skriv­ning­ar. Det är någ­ra av de knep som vi tar till när vi tving­as dis­ku­te­ra ta­bu­be­lag­da äm­nen, som ras.

Språktidningen - - Nya Ord Och Namn - Av JENNY NILS­SON OCH ERIKA JÖNS­SON Fo­to EMIL FAGANDER

”Dis­kur­spar­tik­lar an­vänds ty­piskt för att mo­di­fi­e­ra och

to­na ner det sag­da”

De fles­ta av oss har en del sa­ker som vi helst in­te ta­lar om. Det kan va­ra hän­del­ser som är obe­hag­li­ga el­ler sa­ker vi skäms för. Men det kan ock­så va­ra äm­nen som är mer el­ler mind­re ta­bu­be­lag­da. Bland svensk vit me­del­klass är ras ett så­dant äm­ne.

Att det har bli­vit så har en hi­sto­risk för­kla­ring. Sve­ri­ge var un­der lång tid le­dan­de in­om ras­bi­o­lo­gisk forsk­ning, och i dag skäms många över det ka­pit­let i svensk histo­ria. Det här tar sig bland an­nat ut­tryck i att or­det ras ak­tivt har ren­sats ut ur lag­tex­ter och of­fent­li­ga do­ku­ment, lik­som ur många ve­ten­skap­li­ga sam­man‍hang. Och det märks ock­så i var­dag­li­ga sam­tal. När ras kom­mer på tal är det många som skru­var be­svä­rat på sig och snabbt by­ter äm­ne.

DET FINNS OLI­KA sätt att un­der­sö­ka hur män­ni­skor‍ han­te­rar så­dant som är käns­ligt att ta­la om. Ett sätt är att lyss­na och an­teck­na vad som hän­der när nå­gon i ens om­giv­ning kon­fron­te­ras med nå­got som är ta­bu­be­lagt. Ett an­nat är att helt en­kelt ut­sät­ta per­so­ner för det obe­hag­li­ga, och se­dan un­der­sö­ka hur de hands­kas med det.

Så gjor­de vi i en stu­die där vi in­ter­vju­a­de per­so­ner som vi grovt ka­te­go­ri­se­ra­de som ”svensk vit me­del­klass” om hur de ser på be­grep‍ pen ras, et­ni­ci­tet och kul­tu­rell bak­grund. Vi un­der­sök­te allt­så in­te vad de här per­so­ner­na tyc­ker om oli­ka män­ni­sko‍ ra­ser, ut­an hur de han­te­rar ett kon­tro­ver­si­ellt och ta­bu‍ be­lagt äm­ne.

Men att få tag på per­so­ner‍ som vil­le stäl­la upp för en in­ter­vju om det här var ovan­ligt svårt. Fle­ra per­so­ner av­böj­de med­ver­kan när de fick hö­ra vil­ket äm­ne som skul­le dis­ku­te­ras. En del blev be‍ svä­ra­de ba­ra av att vi frå­ga­de, och på­ta­la­de att pro­jek­tet var omöj­ligt att ge­nom­fö­ra, ef­ter‍ som det in­te finns män­ni­sko‍ ra­ser. Fle­ra av dem som del­tog gjor­de det ock­så un­der för­ut­sätt­ning att in­spel­ning­en ano­ny­mi­se­ra­des di­rekt. Det är yt­ter­li­ga­re tec­ken på hur ta­bu­be­lagt och be­svär­ligt det är att ta­la om ras för många i Sve­ri­ge i dag.

Hur krång­ligt det är fram‍ går av att in­ter­vju­er­na in­ne‍ hål­ler väl­digt många suc­kar, många och of­ta långa pa­u­ser lik­som av­brott och om­star­ter. En frå­ga kan be­sva­ras med en djup suck och en lång tyst­nad in­nan själ­va sva­ret kom­mer. I van­li­ga i sam­tal be­sva­ras an­nars frå­gor ut­an spe­ci­ellt sto­ra dröjs­mål. När de in­te gör det, kan det be­ro på att nå­got är pro­ble­ma­tiskt.

FORS­KA­RE IN­OM sam­tals‍ ana­lys har no­te­rat att det enk­las­te sät­tet att han­te­ra pin‍ sam­he­ter är att ta sig ur äm­net så fort som möj­ligt. Det kan man till ex­em­pel gö­ra ge­nom att bör­ja ta­la om nå­got an­nat‍ – el­ler helt en­kelt av­slu­ta sam­ta­let. Men i vår un­der­sök‍ ning var de kne­pen svå­ra att ta till: att ta­la om det kon­tro‍ ver­si­el­la var ju själ­va syf­tet med stu­di­en. Där­för an­vän­de sig del­ta­gar­na av en rad and­ra stra­te­gi­er för att för­hål­la sig till det ta­bu­be­lag­da.

En myc­ket van­lig stra­te­gi‍ för att han­te­ra ett jobbigt äm­ne är att på oli­ka sätt förmild­ra det som sägs ge­nom dis­kur­spar­tik­lar, som typ, väl och lik­som. Dis­kur­spar­tik­lar an­vänds ty­piskt för att mo­di‍ fi­e­ra och to­na ner det sag­da, och gö­ra det mind­re tvär‍ sä­kert. Även tvek­ljud, som eh, an­vänds of­ta och sig­na­le­rar att ta­la­ren är osä­ker.

Det är ock­så myc­ket van­ligt med mo­da­la hjälp­verb – som kun­na, vil­ja och be­hö­va, och ad­verb – som kans­ke, nog och möj­li­gen. Så­da­na ord

av­dra­ma‍ti­se­rar och gar­de­rar. De in­ter­vju­a­de i vår stu­die sä­ger till ex­em­pel sa­ker som ”Vi an­vän­der ju kans­ke be­grep­pet et­ni­ci­tet skul­le jag vil­ja sä­ga” sna­ra­re än ”Vi an‍ vän­der be­grep­pet et­ni­ci­tet”.

Den osäk­ra ta­la­ren skju­ter ock­så of­ta in he­la fra­ser av typen jag vet in­te el­ler hur fan gör vi för att gar­de­ra sig. Om­for­mu­le­ring­ar är ock­så van­li­ga, till ex­em­pel ”mörk‍ hy­ad då el­ler svart el­ler vad vi nu ska an­vän­da för ut­tryck”. Pro­no­men som man el­ler vi an­vänds hell­re än jag, för att ska­pa di­stans från det ta­bu‍ be­lag­da, ef­tersom det sag­da in­te nöd­vän­digt­vis gäl­ler ba­ra för en själv, ut­an för al­la – el­ler‍åt­minsto­ne många.

Det fö­re­kom­mer ock­så att ta­bu­be­lag­da ord som svart och ra­sist sägs med skrat­tan­de röst. Ock­så skrat­tet är en stra­te­gi för att däm­pa ladd‍ ning­en i or­det.

AL­LA DE HÄR fe­no­me­nen fö­re­kom­mer i vil­ket sam­tal‍ som helst, och be­hö­ver i sig in­te ty­da på att nå­got är pro­ble­ma­tiskt el­ler pin­samt. Men när de an­vänds of­ta­re än van­ligt – i vå­ra ”ra­sin­ter­vju­er” an­vän­des de i an­märk­nings‍ värt stor om­fatt­ning – kan det va­ra ett tec­ken på att nå­gon‍ ting är krång­ligt och att man ta­lar om nå­got ta­bu­be­lagt.

En an­nan sak som kän­ne‍ teck­na­de vå­ra sam­tal om ras var po­si­ti­va om­dö­men om per­so­ner‍med an­nan hud‍ färg än vit. Del­ta­gar­na fick frå­gan om de skul­le näm­na

”Ge­nom att för­kla­ra si­na ytt­ran­den rätt­fär­di­gar man dis­kus­sio­nen av det ta­bu­be­lag­da äm­net”

hud‍fär­gen när de be­skrev en per­son. Sva­ret blev då att de sna­ra­re skul­le sä­ga ”en jät­te­söt tjej”, ”en snygg kil­le” el­ler ”en jät­te‍häf­tig kil­le från Uganda”.

Än­nu en stra­te­gi var att jäm­fö­ra ett obe­kvämt be­grepp med ett be­kvämt. Så kun­de dis­kus­sio­nen fö­ras in på kat­toch hund­ra­ser, el­ler jäm‍ fö­rel­ser mel­lan kvin­nors och mäns fy­si­o­lo­gi. Det är allt­så be­tyd­ligt enkla­re att ta­la om tryg­ga ka­te­go­ri­er, till ex­em­pel djur och kön, än otryg­ga och ta­bu­be­lag­da ka­te­go­ri­er, som ras. Ge­nom att ut­tryc­ka sig i tryg­ga ka­te­go­ri­er mins­kar ris­ken att sä­ga nå­got som kan miss­tol­kas som till ex­em­pel ra­sis­tiskt.

TROTS ATT VI i stu­di­en ställ­de di­rek­ta frå­gor om ras – och på så vis var an­sva­ri­ga för att fö­ra äm­net på tal – var det än­då van­ligt att del­ta­gar­na på oli­ka sätt för­kla­ra­de och mo­ti­ve­ra­de var­för de över hu­vud ta­get ta­la­de om det. De fram­höll att de in­te me­na­de nå­got il­la när de sa att nå­gon är ”mör­ka­re i hu­den”, till ex­em­pel, ut­an att det ”ba­ra är be­skri­van­de”.

Det ver­kar som om en an­ti‍ ra­sis­tisk at­ti­tyd in­te får va­ra out­sagd, och att det näs­tan in­te går att ta­la om ras ut­an att för­kla­ra – bå­de för sig själv och för den man ta­lar med – att man in­te me­nar någon­ting ne­ga­tivt. Ge­nom att för­kla­ra si­na ytt­ran­den rätt­fär­di­gar man dis­kus­sio­nen av det ta­bu‍ be­lag­da äm­net.

Det är ock­så van­ligt att för­ne­ka ra­sers ex­istens helt och hål­let, vil­ket föl­jan­de på‍ stå­en­den vi­sar: ”Det finns ju in­te oli­ka ra­ser, vi är sam­ma ras al­li­hop”, ”Jag skul­le in­te sä­ga att det finns oli­ka ra­ser, jag skul­le sä­ga att det finns en män­ni­sko­ras.” En an­nan va­ri­ant är att för­ne­ka att man ser skill­nad på män­ni­skor: ”Jag ser väl in­te fär­ger på det sät­tet”. Del­ta­gar­na för­sö­ker på så vis fram­stäl­la sig själ­va som an­ti­ra­sis­tis­ka och för‍ doms­fria.

Det krävs allt­så en hel del ar­be­te för att kun­na ta­la om ett obe­kvämt och ta­bu­be­lagt äm­ne. Men ibland kan det va­ra bra att än­då för­sö­ka – för ge­nom att ta­la om ta­bu­be­lag­da sa­ker kan vi dra fram dem i lju­set.

Jenny Nils­son är do­cent i nor­dis­ka språk och fors­kar om tal­språk ur oli­ka per­spek­tiv vid In­sti­tu­tet för språk och folk­min­nen.

Erika Jöns­son har en fil. mag. i ling­vistik och job­bar som språk­tek­no­log. Ti­di­ga­re var hon forsk­nings­as­si­stent på In­sti­tu­tet för språk och folk­min­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.