Det här är My­an­mar

Nu är det dags att skri­va My­an­mar i stäl­let för Bur­ma. Språkrå­dets Ola Karls­son re­der ut var­för.

Språktidningen - - Catharinas Ord - AV OLA KARLS­SON

FÖR NAMN PÅ främ­man­de län­der och stä­der hål­ler vi i re­gel fast vid gam­la in­van­da for­mer. Det gäl­ler sär­skilt för så kal­la­de ex­o­ny­mer, namn­for­mer som på oli­ka sätt an­pas­sats till vårt eget språk. Vi skri­ver Ös­ter­ri­ke och Kö­pen­hamn, in­te Ös­ter­reich och Kø­ben­havn – som är en­do­ny­mer, län­der­nas eg­na namn­for­mer.

Me­di­er­na är of­ta på­dri­van­de i det­ta: de vill fort­sät­ta att an­vän­da de namn­for­mer som lä­sar­na enklast kän­ner igen. Men ock­så språk‍ vår­den står bakom grund­prin­ci­pen att hål­la fast vid de eta­ble­ra­de ex­o­ny­mer­na.

Sam­ti­digt är det i dag allt­fler så­da­na namn som ifrå­ga­sätts. Ibland hand­lar det om brist‍ fäl­ligt un­der­bygg­da fö­re­ställ­ning­ar om att gam­la namn­for­mer är för­le­ga­de. Men ibland är ifrå­ga­sät­tan­det mer mo­ti­ve­rat, of­ta av po­li­tis­ka skäl. Där­för kan råd om namn­val i dag be­hö­va byg­ga på grund­li­ga ut­red­ning­ar. Det­ta gäl­ler till ex­em­pel den kom­plexa frå­gan om va­let mel­lan nam­nen Bur­ma och My­an­mar på lan­det i syd­öst­ra Asien.

Jag och me­di­e­språk­vår­da­ren Le­na Olaus­son in­led­de i vå­ras en rund­fråg­ning till en rad ex­per­ter på om­rå­det, hu­vud­sak­li­gen jour­na­lis­ter och stats­ve­ta­re, som dock mest be­fäs­te att det finns många oli­ka upp­fatt­ning­ar i den­na in­fek­te­ra­de namn­frå­ga. Jag gräv­de se­dan vi­da­re i oli­ka sak­för­hål­lan­den och ar­gu­ment, och fick fram ett slags prov­kar­ta på de ty­per av ar­gu­ment och fak­ta som kan på‍ ver­ka namn­re­kom­men­da­tio­ner.

VI BÖR­JAR MED de po­li­tis­ka fak­to­rer­na. Bur­ma och My­an­mar är li­te för­enk­lat två stav­nings‍ for­mer av sam­ma namn, med la­tinsk skrift, som går till­ba­ka på be­näm­ning­en på den do­mi­ne‍ ran­de folk­grup­pen i lan­det, bur­ma­ner­na. På bur­me­sis­ka skrivs lan­dets namn så här:

Nam­net Bur­ma av­speg­lar en mer tal­språk­lig form, i re­gel ut­läst ”Ba­ma”, My­an­mar en mer skrift­språk­lig, ti­di­ga­re Mran­ma, men r‍lju­det har i da­gens bur­me­sis­ka ut­tal gli­dit över i ett j‍ljud. Bå­da an­vänds om­väx­lan­de i lan­det.

Då­va­ran­de mi­li­tär­re­gi­men ut­såg 1989 My­an­mar till of­fi­ci­ell la­tinsk namn­form för att bätt­re åter­ge den for­mel­la bur­me­sis­ka for­men, och sam­ti­digt fjär­ma sig från den form som det ti­di­ga­re brit­tis­ka sty­ret ha­de an­vänt. Men en­ligt kri­ti­ker­na även för att mi­li­tä­ren ogil­lat det tal‍ språk­li­ga var­dags­språk som stav­ning­en Bur­ma av­speg­la­de.

I pro­test mot mi­li­tär­re­gi­men höll dock op­po­si­tio­nen, och sto­ra de­lar av om­värl­den, fast vid Bur­ma. In­te så myc­ket på grund av stav­ning­en My­an­mar som för att det var ett mi­li­tärt, självs­vål­digt be­slut.

Si­tu­a­tio­nen är nu en an­nan, ef­tersom den de­mo­kra­tiskt val­da re­ge­ring­en in­te har

åter­gått till att kal­la lan­det Bur­ma. Frå­gan är in­te läng­re po­li­tiskt käns­lig i lan­det, och att hål­la fast vid Bur­ma av po­li­tis­ka‍skäl är knap­past läng­re gil­tigt.

I DAG ÄR det tvärtom många i om­värl­den som und­vi­ker nam­net Bur­ma med fö­re‍ ställ­ning­en om att det är ett ko­lo­ni­a­lis­tiskt, brit­tiskt namn. Men Bur­ma är en av många tran­skri­be­rings­stav­ning­ar, det vill sä­ga så­da­na stav­ning­ar där ett språks ljud åter­ges med ett an­nat tec­ken‍sy­stem än språ­kets‍eget. I det­ta fall åter‍ ges allt­så språk‍lju­den i bur­me‍ sis­ka med la­tins­ka bok­stä­ver.

Ur­sprung­et till stav­ning­en Bur­ma är an­tag­li­gen en por­tu‍ gi­sisk form, men ety­mo­lo­gin är osä­ker och mång­hund­ra‍ årig. For­men Bur­ma har an‍ vänts av brit­ter­na och fast­nat som stan­dard­form i eng­els­kan – och ti­di­ga­re allt­så i bur­me‍ sis­kan i la­tinsk form – men det är in­te sam­ma sak som att brit­ter­na har gett ett ”brit­tiskt namn” på lan­det. Där­e­mot as­so­cie­ras nam­net till ett ko­lo­ni­alt för­flu­tet, och det kan i viss mån än­då ses som en brit­tisk ex­o­nym.

Att eng­elskt bruk på­ver­kat lo­kalt i lan­det är för öv­rigt in­te så kons­tigt med tan­ke på att eng­els­kan hi­sto­riskt va­rit ett vik­tigt språk i ad­mi­nist­ra­ti­va och po­li­tis­ka sam­man­hang. Man kan jäm­fö­ra med namn­for­mer som Cal­cut­ta/kol­ka­ta, Bom­bay/mum­bai och Madras/ Chen­nai i Indien, som lo­kalt änd­rats på lik‍ nan­de, men mer po­li­ti­se­ra­de, grun­der.

Ser man sna­rast Bur­ma och My­an­mar som la­tinsk‍åter­giv­ning av två lo­ka­la en­do­ny­mer,‍ får My­an­mar i dag ses som den of­fi­ci­el­la for­men. Det är ock­så den form som föl­jer den så kal­la­de Ml­cts-stan­dar­den – det of­fi­ci­el­la sy­ste­met för över­fö­ring av bur­me­sisk skrift till la­tinsk. För­del My­an­mar allt­så. Ob­ser­ve­ra dock att det­ta i grun­den hand­lar om att den eng­els­ka tran­skri­be­rings­stav­ning­en har änd‍ rats; den bur­me­sis­ka stav­ning­en, med ett helt an­nat al­fa­bet, är den­sam­ma.

NÅ­GOT AN­NAT SOM i hög grad in­ver­kar på va­let av namn är vil­ken form som fö­re­kom­mer of­tast. Bur­ma har till ny­li­gen do­mi­ne­rat stort i svens­ka me­di­er, även om My­an­mar bli­vit *van­li­ga­re de se­nas­te åren. I and­ra län­der i Nor­den och Eu­ro­pa va­ri­e­rar bru­ket stort, och fler­ta­let Eu-län­der an­vän­der ”gar­de­ring­en”

My­an­mar/bur­ma, åt­minsto­ne som of­fi­ci­ell Eu-form. Man ska dock va­ra med­ve­ten om att namn‍ bru­ket of­ta va­ri­e­rar in­om ett land, till ex­em­pel‍så att ett lands ut­ri­kes­de­par­te­ment an­vän­der My­an­mar, Eu-käl­lor My­an­mar/ Bur­ma och me­di­er­na Bur­ma.

Man bör där­för ock­så frå­ga sig var­för oli­ka ak­tö­rer väl­jer en viss form. My­an­mar har till ex­em­pel ti­di­ga­re of­ta an­vänts av dem som har re­la­tio­ner till stats­mak­ten el­ler av and­ra skäl haft an­led­ning att vi­sa höv­lig­het mot den. Ser man till bru­ket i stort är slut‍sat­sen än­då att in­ter­na­tio­nell och nor­disk har­mo­ni­se‍ ring ta­lar mer för My­an­mar – som nu ock­så är Språkrå­dets första­hands­re­kom­men­da­tion.

MEN VEM ÄR det då som be­stäm­mer vil­ket namn som i slutän­dan ska va­ra det of­fi­ci­el­la i Sve­ri­ge? Ing­en fak­tiskt. Me­di­er­na, språk‍ vår­den re­spek­ti­ve re­ge­ring­en och ut­ri­kes‍ de­par­te­men­tet pe­kar mest på varand­ras re­kom­men‍da­tio­ner, vil­ka som sagt mest ba­se­ras‍på vil­ket namn som är van­li­gast.

Men bru­ket kan in­te all­tid få sty­ra, ef­tersom det då finns risk för cir­ke­lar­gu­men­ta­tion: att språk­vår­den re­kom­men­de­rar Bur­ma för att det do­mi­ne­rar stort i me­di­e­tex­ter och me­di­er­na an­vän­der Bur­ma för att språk­vår­den re­kom‍ men­de­rar det.

Där­för gäl­ler det ibland att bry­ta med bru­ket. I ju­ni spreds till ex­em­pel nam­net Nor­ra Ma­ke‍do­ni­en‍‍som svensk form av det fö­re­slag­na nam­net för Ma­ke­do­ni­en (el­ler FYROM, som det he­ter en­ligt FN – en för­kort­ning av For­mer Yu­go­slav Re­pu­b­lic of Ma­ce­do­nia).

Då för­sök­te jag som språk­vår­da­re snabbt på­ver­ka me­di­er­na att i stäl­let an­vän­da det möns­teren­li­ga Nord­ma­ke­do­ni­en. Jäm­för till ex­em­pel med Sydsu­dan, Nord­ko­rea, Västsve­ri­ge. Det­ta just för att bru­ket så lätt styr över vil­ken form som fast­nar.

Även om språk­vår­den sak­nar man­dat att fat­ta‍ be­slut, kan den allt­så än­då på­ver­ka vil­ken

”Att hål­la fast vid Bur­ma av po­li­tis­ka‍skäl är knap­past

läng­re gil­tigt”

form som an­vänds, och i för­läng­ning­en vil­ka namn som blir de of­fi­ci­el­la. Vi pre­sen‍te­ra­de vår Bur­maut­red­ning för den så kal­la­de Me­die‍ språks­grup­pen, med språ­kan­sva­ri­ga för en lång rad svens­ka me­di­e­fö­re­tag. Och den 1 ju­ni i år ge­nom­för­de Språkrå­det och ett an­tal me­di­er en sam­lad över­gång från Bur­ma till My­an­mar.

I en tid av snab­ba namn­för­änd­ring­ar ser vi nu an­tag­li­gen bör­jan på mer nor­mer‍an­de namn­råd från språk­vår­den, det vill sä­ga att språk­vår­den in­te ba­ra ger re­kom‍ men­da­tio­ner, ut­an ock­så i nå­gon mån fö­re‍skri­ver vil­ken form som ska an­vän­das.

MEN NAMN­RÅD GÄL­LER in­te ba­ra själ­va nam­net. Med nam­nänd­ring­ar föl­jer ock­så frå­gor‍om hur nam­net ska ut‍ta­las, dess ad­jek­tiv­form, for­mer­na‍för lan­dets in­vå­na­re och språk. Det är frå­gor som in­te all­tid är så enk­la och som krävt sär­skilt myc­ket ut­red­ning i Bur­ma­frå­gan.

Ut­ta­let för My­an­mar är in­te själv­klart men /mjann ˈ mɑ:r/, som rim­mar på fan­far, lig­ger re­la­tivt nä­ra käll­språ­ket, sam­ti­digt som det är en för­svens­kad re­kom­men­da­tion. Den har tyd­li­ga­re be­to­ning på and­ra sta­vel­sen och ett mer stav­ningsnä­ra ut­tal med r på slu­tet, som in­te ut­lä­ses i bur­me­sis­ka, ut­an mer fun­ge­rar som en eng­elsk mar­kör för långt a. In­te helt själv­klart är hel­ler åter­giv­ning av j- ljud med y, men det är vad ML­CTS fö­re‍skri­ver.

Vi för­or­dar i förs­ta hand ock­så ad­jek­ti­vet my­an­ma­risk och in­vån­ar­be­teck­ning­en my­an­ma­ri­er – en my­an­ma­ri­er, fle­ra my­an­ma­ri­er – trots att des­sa är re­la­tivt oe­ta­ble­ra­de och knap­past själv­kla­ra ord­bild­ning­ar. De är dock upp­tag­na i Ut­ri­kes namn­bok och i nors­ka och dans­ka ord­böc­ker.

Många som an­vän­der My­an­mar kom­mer sä­ker­li­gen fort­sät­ta att an­vän­da bur­me­sisk och bur­mes, och en så­dan ”in­kon­se­kvens” är van­lig och ac­cep­te­rad i and­ra språk, till ex­em­pel i eng­els­kan. Även om Bur­ma och My­an­mar ur­sprung­li­gen syf­tar på sam­ma sak, och egent­li­gen är li­ka li­te in­klu­de­ran­de för oli­ka folk­grup­per, kan det från vårt per­spek­tiv än­då va­ra rim­ligt att an­vän­da my­an­ma­ri­er för he­la lan­dets be­folk­ning och lå­ta bur­ma­ner syf­ta på den do­mi­ne­ran­de folk­grup­pen.

Hu­vud­språ­ket i lan­det bör fort­satt kal­las bur­me­sis­ka, ef­tersom det helt en­kelt in­te finns nå­gon ”my­an­ma­ris­ka”. Bur­me­sis­ka är of­fi­ci­ellt språk i My­an­mar, där det främst ta­las av folk‍ grup­pen bur­ma­ner (som för­vir­ran­de nog även kal­las bur­me­ser). And­ra folk­grup­per i lan­det ta­lar‍and­ra språk, som shan och ka­ren, och des­sa bör för­stås lyf­tas fram när det är re­le­vant.

Även för and­ra geo­gra­fis­ka namn i lan­det finns det of­ta en stav­nings­va­ri­a­tion mel­lan

”I Sve­ri­ge är det i slutän­dan de som an­vän­der språ­ket som be­stäm­mer, in­te språk‍ vår­den el­ler po­li­ti­ker­na”

for­mer‍ba­se­ra­de på lo­ka­la språk och for­mer ba­se‍ra­de på bur­me­sis­ka. För des­sa kan man föl­ja de of­fi­ci­el­la bur­me­sis­ka nam­nen i de om‍ rå­den där bur­me­sis­ka do­mi­ne­rar. Det in­ne­bär att den störs­ta sta­den i lan­det i dag of­ta skrivs Yangon i in­ter­na­tio­nel­la me­di­er, även om den äld­re for­men Rangoon ock­så är van­lig och ac­cep‍ te­rad. För namn i om­rå­den som do­mi­ne­ras av and­ra grup­per och språk har sty­ret i lan­det‍ lan­se­rat nya bur­me­sis­ka for­mer, ett dis­ku­ta‍ belt för­sök till ”bur­me­si­fi­e­ring” av na­tio­nens ort­namn. Där bör i stäl­let de häv­dvun­na lo­ka­la namn‍for­mer­na an­vän­das, som stads­nam­net Hsi­paw, som på bur­me­sis­ka he­ter Thi­baw.

SOM SY­NES ÄR frå­gan om Bur­ma el­ler My­an­mar osed­van­ligt kne­pig. Men vi kom­mer sä­ker­li­gen att få se många fler så­da­na kom­plexa namn­frå­gor fram­ö­ver. Och än har knap­past My­an­mar vun­nit kam­pen om vil­ken namn­form som är den of­fi­ci­el­la svens­ka. För i Sve­ri­ge är det i slutän­dan de som an­vän­der‍språ­ket som be­stäm­mer, in­te språk­vår­den el­ler po­li­ti­ker­na.

Ola Karls­son är språk­vår­da­re på Språkrå­det och re­dak­tör för Svens­ka skrivregler.

Läs mer om ex­o­ny­mer och en­do­ny­mer i Språk­tid­ning­en 8/16.

Pa­gan i My­an­mar grun­da­des år 849 och var 1044–1287 hu­vud­stad i ri­ket med sam­ma namn.

Ge­ne­ra­len Ne Win tog mak­ten 1962 i en stats­kupp. Jun­tan av­skaf­fa­de se­na­re namn­for­men Bur­ma.

The­in Se­in led­de den förs­ta ci­vi­la re­ge‍ring­en. Den val­de att in­te åter­gå till for­men Bur­ma.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.