Svårt att skyd­da de många små

På Pa­pua Nya Gu­i­nea finns 850 språk, många ut­an skrift­språk och med få ta­la­re. Här på­går en in­ten­siv kamp för att be­va­ra dem.

Språktidningen - - Gatusmarta Fakta - Text och fo­to: JO­J­JE OLS­SON

Al­fred Kik är glad när vi träf­fas i Go­ro­ka, den störs­ta sta­den‍ på Pa­pua Nya Gu­i­ne­as iso­le­ra‍ de hög­land. Han har just fått ett sti­pen­di­um från Chris­ten‍ sen Fund för att fort­sät­ta och vi­da­re­ut­veck­la det ex­a­mens‍ ar­be­te han re­dan slut­fört på ma­gis­ter­ni­vå.

I över ett år har Al­fred Kik un­der­sökt till vil­ken grad den yng­re ge­ne­ra­tio­nen be­härs­kar nå­got av lan­dets ota­li­ga mind­re språk, el­ler i stäl­let hu­vud­sak­li­gen gått över till nå­got av de tre of­fi­ci­el­la språ­ken: eng­els­ka, tok pi­sin och hi­ri motu.

Tack va­re sin forsk­ning ska Al­fred Kik snart re­sa till Eu­ro­pa för förs­ta gång­en. Där ska han med­ver­ka vid en kon­fe­rens i Stor­bri­tan­ni­en. Men han med­ger att han än­då är ”ex­tremt led­sen” – för hans forsk­nings­re­sul­tat är ned­slå‍ en­de. Ef­ter att ha vänt sig till 4 220 hög­sta­di­e­e­le­ver vid 17 sko­lor i oli­ka de­lar av Pa­pua Nya Gu­i­nea, kan Al­fred Kik kon­sta­te­ra att lan­dets mind­re språk för­svin­ner fort.

Han bad bland an­nat ele­ver­na att upp­ge namn och egen‍ ska­per för fåg­lar och väx­ter, så­väl på eng­els­ka som på si­na re­spek­ti­ve mind­re mo­ders‍ mål. De fick ock­så be­rät­ta om hur fåg­lar­na och väx­ter­na kan an­vän­das, till ex­em­pel in­om me­di­cin, i ri­tu­el­la sam­man‍ hang och till ut­smyck­ning.

Re­sul­ta­ten vi­sa­de att fram‍ för allt ung­do­mar i stä­der­na snabbt tap­par si­na mo­ders‍ mål, och där­med ock­så de kul­tu­rel­la kun­ska­per som kom­mer till ut­tryck i dem:

– Stads­bor­na ha­de in­te ba­ra glömt nam­nen, ut­an i stör­re ut­sträck­ning även de an­vänd‍ nings­om­rå­den och egen­ska­per som finns göm­da i språ­ken, kon­sta­te­rar Al­fred Kik.

Av Pa­pua Nya Gu­i­ne­as tre språk väx­er tok pi­sin, som är ba­se­rat på eng­els­ka, all­ra snab­bast. Tok pi­sin är nu­me­ra det vik­ti­gas­te of­fi­ci­el­la språ‍ ket. Hi­ri motu ta­las främst i lan­dets söd­ra de­lar.

– Hi­ri motu har ing­en kopp‍ ling alls till eng­els­ka, och är nu li­te på de­kis ef­ter att ha gått fram­åt fram till 1970-ta­let, sä­ger Mikael Parkvall, fors­ka­re vid In­sti­tu­tio­nen för ling­vistik på Stock­holms uni­ver­si­tet.

Han be­rät­tar att hi­ri motu är ba­se­rat på motu, det språk som ”se­dan ti­der­nas be­gyn­nel­se” har ta­lats kring hu­vud‍sta­den Port Mo­res­by. Tok pisins sprid­ning tror Mikael Parkvall del­vis kan be­ro på dess lik‍ he­ter med eng­els­kan, som of­ta upp­fat­tas som ett in­fly­tel­se­rikt språk med hög sta­tus.

Tok pisins ur­sprung kan spå­ras än­da till Ja­mes Cooks land­stig­ning på 1770-ta­let och mö­tet mel­lan eu­ro­pé­er och ur­folk. Språ­ket har se­dan dess in­te ba­ra ut­veck­lats, ut­an även spri­dit sig från kus­ten ut till öar och upp till hög­lan­det, och har de se­nas­te år­tion­de­na vux­it med ra­ket­fart även i Port Mo­res­by med om­nejd.

– Van­ligt­vis bru­kar språk som ta­las i en hu­vud­stad va­ra bal­la­re än nå­got an­nat. Men tok pi­sin har kom­mit från vi­schan och ta­git över, vil­ket är li­te ovan‍ ligt, no­te­rar Mikael Parkvall.

Tok pi­sin är ur­sprung­li­gen ett så kal­lat pid­gin­språk, det vill sä­ga en typ av re­du­ce‍ ran­de språk som i förs­ta hand an­vänds för kom­mu­ni­ka­tion mel­lan män­ni­skor med oli­ka mo­ders­mål. För de fles­ta är det fort­fa­ran­de ett and­ra‍ språk, men det finns nu över 100 000 ta­la­re som har tok pi­sin som sitt mo­ders­mål. Det be­ty­der att det har över‍ gått från att va­ra en pid­gin till att bli ett kre­ol­språk. Så kal­las de pid­gin­språk som har ut­veck­lats till att bli mo­ders‍mål för stör­re grup­per.

SPRÅK­UT­VECK­LING­EN be­ror på de ex­tre­ma sam­hälls‍ för­vand­ling­ar som just nu äger rum på Nya Gu­i­nea, som är värl­dens näst störs­ta ö. Ko­lo­ni­a­lis­mens på­ver­kan var här så­väl sen som be­grän­sad. Först i slu­tet av 1800-ta­let byggde ne­der­län­da­re, brit­ter och tys­kar si­na förs­ta ko­lo‍ ni­a­la ut­pos­ter på Nya Gu­i­nea. Den eko­no­mis­ka ak­ti­vi­te­ten sked­de då främst vid kus­ten och på de många mind­re öar­na runt om­kring.

För många på det otill­gäng‍ li­ga hög­lan­det kom dock den förs­ta kon­tak­ten nå­gon­sin ut­i­från i sam­band med and­ra världs­kri­get. Me­dan väst­ra hal­van av Nya Gu­i­nea 1963 blev en in­do­ne­sisk pro­vins, så blev Pa­pua Nya Gu­i­nea – på den öst­ra hal­van – själv­stän‍ digt från Austra­li­en först 1975. Det är egent­li­gen först på se­na­re år som ut­länds­ka fö­re‍tag har fått fäs­te i lan­det. 87 pro­cent av be­folk­ning­en bor fort­fa­ran­de på lands­byg­den.

Nya Gu­i­nea be­fol­ka­des så ti­digt som för cir­ka 50 000 år se­dan. Kvar­le­vor från den ti­den har hit­tats in­te ba­ra

vid kus­ten ut­an även på 2 000 me­ters höjd på hög­lan­det, där sta­den Mount Ha­gen i dag är be­lä­gen. Re­dan för 7 000 år se­dan be­drevs jord­bruk i sam­ma om­rå­de.

Men ut­ma­nan­de ter­räng och tung ve­ge­ta­tion har gjort att när­lig­gan­de sam­häl­len med oli­ka folk­grup­per har levt helt iso­le­ra­de från varand­ra i tu­sen­tals år. Iso­le­ring­en har i sin tur bi­dra­git till att de lo­ka­la språ­ken har be­va­rat sin särart, och att det än i dag ex­i­ste­rar om­kring 850 skil­da språk på Pa­pua Nya Gu­i­nea. In­te nå­gon an­nan­stans finns en li­ka stor språk­lig mång­fald.

Al­fred Kik be­rät­tar att bå­de kul­tur och språk var ”näs­tan helt opå­ver­ka­de” av ytt­re fak‍ to­rer fram till 1960-ta­let, och att ur­ba­ni­se­ring­en på­bör­ja­des först un­der 2000-ta­let.

– När många per­so­ner med oli­ka språk nu kom­mer till ett och sam­ma om­rå­de så mås­te de ju kom­mu­ni­ce­ra med var‍ and­ra. Då är eng­els­ka el­ler tok pi­sin den enk­la lös­ning­en.

Det­ta gäl­ler även i de för‍ or­ter – el­ler squat­ter sett­le­ments – där de fat­ti­ga ham­nar. Men det gäl­ler dess­utom folk in­om över­klas­sen, som vill gö­ra af­fä­rer‍el­ler po­li­tisk kar­riär.

– Stu­den­ter med för­äld­rar som har gått i sko­lan för­lo­rar si­na hem­språk snab­ba­re än stu­den­ter med out­bil­da­de för‍ äld­rar, sä­ger Al­fred Kik.

De ut­bil­da­de för­äld­rar­na ten­de­rar att av­stå från att lä­ra si­na barn de gam­la stam­språ‍ ken, som of­ta är små och har be­grän­sat an­vänd­nings­om‍ rå­de ut­an­för hemtrak­ten.

Al­fred Kik be­rät­tar ock­så att myndigheterna i bör­jan av 2000-ta­let skro­ta­de du­al lan­gu­age educa­tion, ett sy­stem med un­der­vis­ning på två språk i grund­sko­lan, som in­för­des på 1980-ta­let. Vid själv­stän­dig­he­ten 1975 blev eng­els­ka of­fi­ci­ellt språk in­om Pa­pua Nya Gu­i­ne­as för­valt‍ ning och ut­bild­nings­vä­sen­de. Men då upp­stod pro­blem med in­lär­ning­en för ele­ver som in­te ta­la­de eng­els­ka. Där­för im­ple­men­te­ra­des ett sy­stem med ut­bild­ning på tok pi­sin el­ler mind­re mo­ders­mål fram till mel­lan­sta­di­et, då eng­els­ka bör­ja­de fa­sas in för att se­dan do­mi­ne­ra un­der hög­sta­di­et. Sy­ste­met bi­drog sam­ti­digt till att be­va­ra och stär­ka lan­dets mind­re språk. Men den­na po­li­cy över­gavs då myn­dig‍ he­ter­na an­såg att den tog för myc­ket tid från and­ra äm­nen.

DEN OR­GA­NI­SA­TION SOM i stäl­let gör mest för att be­va­ra Pa­pua Nya Gu­i­ne­as språk­li­ga mång­fald är Sum­mer in­sti­tu­te of lin­gu­istics, SIL, som grun‍ da­des 1934. Från bör­jan gick verk­sam­he­ten främst ut på bi­be­lö­ver­sätt­ning, men med åren har SIL ock­så bli­vit en av värl­dens vik­ti­gas­te ak­tö­rer för att do­ku­men­te­ra ho­ta­de och mind­re språk i världen, be­dri­va språk­forsk­ning och främ­ja språk­ut­veck­ling.

SIL finns i över 100 län­der. Or­ga­ni­sa­tio­nens cen­ter i Pa­pua Nya Gu­i­nea har

se­dan 1956 le­gat i Ukarum­pa, fy­ra tim­mars re­sa från Go‍ ro­ka med ett par mi­ni­bus­sar på skum­pi­ga ler­vä­gar, ge­nom fat­ti­ga‍bergs­by­ar och his­nan­de vack­ra land­skap.

Väl fram­me på­min­ner Ukarum­pa om den lil­la by på Öst­gö­tas­lät­ten där jag själv väx­te upp. Här finns de fi­nas­te hu­sen och de mest väl­krat­ta­de gräs­mat­tor­na jag ser un­der min re­sa. Pe­ter Frost, fö­re‍ stån­da­re för språk­tjäns­ter­na, vi­sar runt mig på om­rå­det.

För­u­tom sko­la finns här en väl­sor­te­rad livs­me­dels­af­fär, kyr­ko­gård och ett av pro­vin‍ sens bäst ut­rus­ta­de sjuk­hus. SIL har till och med egen tryc­ke­ri­verk­sam­het här, för att kun­na tryc­ka och spri­da allt från ord­böc­ker till bib­lar.

Men för att kun­na tryc­ka bib­lar på Pa­pua Nya Gu­i­ne­as många oli­ka språk så mås­te des­sa först över­sät­tas. Hur det­ta går till får jag lä­ra mig vid ett ”pa­nel­sam­tal” som da­gen till ära ar­ran­ge­rats för mig. Runt bor­det sit­ter tio av de 117 ut­län­ning­ar som just nu på plats är in­vol­ve­ra­de i det som dess­utom är värl­dens störs­ta ut­länds­ka mis­sio­närs‍ verk­sam­het.

I Pa­pua Nya Gu­i­nea, be­rät‍ tar de, har skrift­språk ald­rig sla­git rot, och för ba­ra ett par ge­ne­ra­tio­ner se­dan fanns det in­te någ­ra skrift­sy­stem alls för de lo­ka­la språ­ken i lan­det. Se­dan dess har dock över hälf­ten av språ­ken fått ett al­fa­bet, vil­ket näs­tan ute‍ slu­tan­de skett ge­nom SIL:S verk­sam­het. Det sker när or­ga­ni­sa­tio­nen kon­tak­tas av en kris­ten för­sam­ling nå­gon‍ stans i lan­det, som öns­kar få Bi­beln över­satt till sitt mo­ders­mål. Där­ef­ter skic­kar SIL en el­ler två per­so­ner, som får bo i sam­häl­let för att lä­ra sig språ­ket – och till­sam‍ mans med lo­kal­be­folk­ning­en ska­pa ett al­fa­bet, sam­man‍ ställ­ning­ar av gram­ma­tik och ord­böc­ker. Det­ta är en pro­cess som i ge­nom­snitt tar 20 år.

Iso­le­ring och av­sak­nad av väg­nät in­ne­bär att språ­ken i re­gel är myc­ket oli­ka även in­om lan­dets 24 pro­vin­ser. Det finns för­vis­so cir­ka 200 språk i Pa­pua Nya Gu­i­nea som till­hör sam­ma språk‍ fa­milj – de au­st­ro­ne­sis­ka språ­ken – som of­ta ta­las längs med kus­ten el­ler på de mind­re öar­na ut­an­för.

Bland des­sa språk märks pe­tats, det re­dan ut­dö­da ka­ni­et‍ samt sis­sa­no, som var ett livs­kraf­tigt språk med 5 000 ta­la­re kring byn Sis­sa­no‍på nord­kus­ten än­da tills en tsu‍ na­mi drab­ba­de re­gi­o­nen‍1998. Många av de drygt 2 000 döds­off­ren var sis­sa­no­ta­la­re. Del­ta­gar­na i pa­nel‍sam­ta­let kal­lar skämt­samt des­sa tre språk för ”den lät­ta delen”, ef­tersom de har lik­he­ter med så­väl varand­ra som and­ra au­st­ro­ne­sis­ka språk.

Men det finns även drygt 600 and­ra språk som of­ta har vux­it fram obe­ro­en­de av varand­ra. Mer­par­ten är pa­pu‍ an­s­ka språk, varav cir­ka 475 sor­te­ras in i en språk­fa­milj vid namn trans-nya Gu­i­nea‍ språk (TNG). Des­sa skil­jer sig i sin tur åt så myc­ket att de har de­lats‍in i dus­sin­tals un­der­fa­mil­jer på fle­ra ni­vå­er. Det finns ock­så ett få­tal språk, som ku­ot och sul­ka, vil­ka är iso­la­ter, det vill sä­ga språk med så sto­ra sär­drag att de in­te räk­nas till nå­gon språk‍ fa­milj alls – in­te ens TNG. Var­ken ku­ot el­ler sul­ka har i dag någ­ra kän­da släk­ting­ar.

DET FÖRS­TA STE­GET för SIL blir of­tast att kon­stru­e­ra‍ ett al­fa­bet, där var­je be­ty­del­se‍‍ skil­jan­de språk­ljud, fo­nem, i re­gel får ett tec­ken. Bland an­nat har man ned­teck­nat språ­ket ro­to­kas, som har drygt 4 000 ta­la­re i pro­vin­sen Bou­gain­vil­le. Ro­to­kas är det språk i världen som har minst an­tal bok­stä­ver: tolv styc­ken, som re­pre­sen­te­rar el­va oli­ka fo­nem.

Sam­ti­digt finns det språk som ye­le, med över 80 oli­ka fo­nem och li­ka många skriv‍ tec­ken. Det­ta be­ror på att de el­va grund­läg­gan­de vo­ka‍ler­na och de tret­ton grund­läg­gan­de‍ kon­so­nan­ter­na kan ut­ta­las‍på oli­ka vis. Många av kon­so‍ nan­ter­na kan ut­ta­las an­ting­en med läpp­rund­ning – så kal­lad‍ la­bi­a­li­se­ring – el­ler med tung‍ ryg­gen höjd mot gom­men‍– pa­la­ta­li­se­ring – el­ler bå­de och. Fo­ne­met får då ett skriv­tec­ken be­stå­en­de av två el­ler fle­ra

”För ba­ra ett par ge­ne­ra­tio­ner se­dan fanns det in­te någ­ra skrift­sy­stem alls för de lo­ka­la språ­ken”

kon­so­nan­ter, trots att det hand­lar om fri­ståen­de fo­nem. Vo­ka­ler­na kan va­ra långa el­ler kor­ta och dess­utom na‍ sa­la, vil­ket då gör att fo­ne­met skrivs med ett ko­lon fram­för, till ex­em­pel i k:ey:e, som be­ty‍ der ’dörr’.

Al­fa­be­tet be­stäms av hur språ­ket lå­ter, och för att lä­ra sig språ­ket och dess fo­no­lo­gi – hur språk­lju­den fun­ge­rar i språ­ket – mås­te mis­sio­nä­rer­na vis­tas i rätt mil­jö. Sär­skilt vik­tigt är det att al­fa­be­tet ut­veck­las till­sam­mans med ta­lar­na sna­ra­re än över de­ras hu­vu­den. Det­ta gör per­son­li­ga re­la­tio­ner oer­hört be­ty­del­se‍ ful­la, så ar­be­tet mås­te få ta tid.

Pro­blem kan upp­stå med ex­em­pel­vis fo­nem som in­te finns i eng­els­kan. Då får man of­ta ha ett grupp­mö­te el­ler en dis­kus­sion om hur det­ta ska ned­teck­nas. I ye­le finns ex­em­pel­vis två oli­ka n- ljud; ett som likt i eng­els­kans fi­ne och nice ut­ta­las med tung­an pre­cis över fram­tän­der­na, och ett som ut­ta­las med tung­spet­sen mot tän­der­na. Även om det­ta lå­ter snar­likt för en eng­elsk‍ ta­lan­de per­son, så är de väl­digt oli­ka för en ta­la­re av ye­le. Där­för be­stäm­des att det n- ljud som ut­ta­las med tung­an mot tän­der­na skul­le ha ett eget skriv­tec­ken i form av ett n med en apo­strof över.

Näs­ta steg är att do­ku­men‍ te­ra språ­ket. Det ide­a­lis­ka är att för var­je språk gö­ra en be­skriv­ning av dess fo­ne­tik (in­klu­si­ve al­fa­bet), en be­skriv‍ ning av dess gram­ma­tik, en ord­bok samt en sam­ling med tex­ter. I verk­lig­he­ten är det dock ba­ra en mi­no­ri­tet av språ­ken som be­ri­kas med en ord­bok el­ler en sam­ling med tex­ter, även om al­la språk till‍ äg­nas en fo­ne­tisk be­skriv­ning och en ma­jo­ri­tet av dem även en gram­ma­tisk be­skriv­ning. Pro­duk­tio­nen be­ror bland an­nat på lo­kal­be­folk­ning­ens öns­ke­mål, över­sät­tar­nas prio‍ ri­te­ring­ar och de­ras för­må­ga att hjäl­pa till.

MIS­SIO­NÄ­RER­NA VIGER si­na liv åt upp­gif­ten. Ire­ne Fu­mey, som nu är chef för språk­tjäns­ter vid SIL, har bott med sin ma­ke Ro­land Fu­mey i Pa­pua Nya Gu­i­nea i över tre år­tion­den. In­nan dess gick de bå­da kur­ser i ling­vistik och an­tro­po­lo­gi vid SIL:S eg­na sko­lor i Tyskland och Stor­bri‍ tan­ni­en. Till­sam­mans blev de till­de­la­de ett om­rå­de vid in­lands­sjön La­ke Mur­ray, dit det in­te går någ­ra vägar och re­sor­na mås­te ske med or­ga­ni‍ sa­tio­nens eg­na he­li­kopt­rar.

I om­rå­det ta­las ku­ni-bo­a­zi, ett pa­pu­anskt språk som är mo­ders­mål för cir­ka 5 000 per­so­ner. Dess verb kan bö­jas i över 100 000 for­mer och in­ne­hål­ler även gram­ma­tisk ton, vil­ket in­ne­bär att to­nen är det en­da som av­gör for­men på många ord. Pa­ret Fu­mey, som är från Schweiz, fick

allt­så i upp­gift var att tilläg­na sig språ­ket och do­ku­men­te­ra det i skrift till­sam­mans med lo­kal­be­folk­ning­en. De be­rät­tar om hur de i re­gel till­bring­a­de ett par må­na­der vid La­ke Mur­ray, följt av ett par må­na‍ der vid cent­ret i Ukarum­pa.

De bod­de i en hyd­da vid La­ke Mur­ray och tog till en bör­jan med sig frystor­kad mat, ef­tersom de in­te viss­te om det skul­le fin­nas mat på plats. Pa­ret var un­der des­sa pe­ri­o­der helt av­sku­ret från om­värl­den. De­ras histo­ri­er in­ne­hål­ler en del ut­ma­ning­ar, men även min­nen av kro­ko­dil‍ jak­ter där kri­ga­re kas­ta­de sig över dju­ret och höll sam­man dess käf­tar, me­dan and­ra dö­da­de‍bes­ten med si­na spjut.

SIL är en ic­ke-vinst­dri­van­de or­ga­ni­sa­tion, och mis­sio­när‍ er­nas lö­ner fi­nan­sie­ras via do­na­tio­ner till kyr­kor i hem­län­der­na. De­ras vill­kor‍ och vis­tel­se­längd kan där­för‍ va­ri­e­ra en hel del. SIL sam‍ ar­be­tar med Pa­pua Nya Gu­i­ne­as‍ut­bild­nings­de­par‍ te­ment, som of­ta ef­ter­frå­gar or­ga­ni­sa­tio­nens tjäns­ter.

För­u­tom hjälp med över‍ sätt­ning, vill myndigheterna även gär­na att SIL skic­kar fö­re­lä­sa­re till när­be­läg­na Uni­ver­si­ty of Go­ro­ka och fle­ra and­ra av lan­dets uni­ver­si­tet och hög­sko­lor. För att spri­da si­na kun­ska­per har SIL i ökad ut­sträck­ning ock­så bör­jat un­der­vi­sa lo­kal­be­folk­ning­en vid sitt cen­ter. Om­kring 100 per­so­ner ut­bil­das här var­je år, i kur­ser som in­ne­fat­tar över 250 oli­ka språk.

SIL har hit­tills ut­veck­lat om­kring 450 al­fa­bet i Pa­pua Nya Gu­i­nea, och över­satt Nya tes­ta­men­tet till 250 av des­sa. Men myc­ket ar­be­te åter­står. Det finns yt­ter­li­ga­re cir­ka 300 språk som man be­dö­mer är i be­hov av ett al­fa­bet, me­dan cir­ka 70 in­te be­döms ha det­ta be­hov, ef­tersom de in­te är ”le­van­de” nog. Bland des­sa märks mun­gkip, som vid SIL:S se­nas­te un­der­sök­ning 2006 en­dast ha­de tolv ta­la­re trots en be­folk­ning på 670 per­so‍ ner i de två by­ar där språ­ket fort­fa­ran­de an­vänds, och turu­mu­sa, som man 2011 in­te läng­re hit­ta­de nå­gon le­van­de ta­la­re av. I des­sa fall är det främst do­ku­men­ta­tion i an­tro­po­lo­giskt syf­te som gäl­ler. ETT RIKTMÄRKE FÖR huruvi­da det är värt att läg­ga re­sur­ser på ett ho­tat språk, är att språ­ket ska ha över 50 ta­la­re,‍varav någ­ra är un­der 40 år. Ta­lar­na bör dess­utom al­la va­ra mo­ti­ve­ra­de att be‍ va­ra sitt språk.

När SIL väl har satt sam­man ett al­fa­bet, do­ku­men­te­rat språ‍ ket och över­satt Bi­beln, så är det in­te myc­ket mer att gö­ra. Pro­jek­tet stängs, och det finns inga som helst ga­ran­ti­er för att språ­ket kom­mer att över­le­va. Gi­vet­vis gör pro­jekt­med­lem‍ mar­na upp­följ­nings­kon­trol­ler, där de ibland fin­ner att språ­ket le­ver vi­da­re – men ibland in­te.

I ett land som tra­di­tio­nellt har sak­nat in­hems­ka skrift‍ språk ris­ke­rar de kul­tu­rel­la‍ för­lus­ter­na att bli sto­ra. Till ex­em­pel kan mång­tu­sen‍ åri­ga‍sång­er och dan­ser gå i gra­ven med ett språk. Vis­sa ur­sprungs­språk i hög­län­der­na, som enga och ku­man, har för‍ vis­so fort­fa­ran­de över 100 000 ta­la­re. Men sam‍ti­digt märks att fler språk i kust‍pro­vin­sen Ma­dang,‍som awar och se­pa, nu har fär­re än tu­sen ta­la­re, och an­ta­let fort­sät­ter att sjun­ka. I Ma­dang trängs 172 språk på en yta mind­re än Da­lar­na.

FÖR­ÄND­RING­EN ÄR SÅ snabb att ing­en rik­tigt ver­kar ve­ta ex­akt hur det står till i re­na siff­ror. En­ligt Al­fred Kik

”Det är ett fak­tum att den språk­li­ga mång­fal­den mins­kar med ra­cer­fart”

finns det 853 oli­ka språk i Pa­pua‍nya Gu­i­nea, men tolv av dem har in­te läng­re någ­ra le­van­de‍ta­la­re. Al­freds eget mo­ders­mål mel­pa har 120 000 ta­la­re, och han för­sö­ker få sin son att an­vän­da språ­ket. Han läg­ger dock mär­ke till att so­nen of­ta bör­jar ta­la tok pi­sin.

En­ligt Mikael Parkvall har tok pi­sin re­dan ”många språks liv på sitt sam­ve­te”, och kom‍ mer san­no­likt att ta kål på många till. Ett möns­ter som går igen över he­la världen:

– Det är ett fak­tum att den språk­li­ga mång­fal­den mins­kar med ra­cer­fart och att språk dör som flu­gor. Det har de all­tid gjort, men in­te med sam­ma has­tig­het som nu. Det­ta är en unik pe­ri­od i världs­hi­sto­ri­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.