Lik i ovan­lig be­mär­kel­se

Språktidningen - - F+s -

Min sörm­länds­ke mor­far bru­ka­de sä­ga att den el­ler den per­so­nen var lickre än nå­gon an­nan, el­ler rentav lickst av al­la. Vad me­na­de han egent­li­gen med det och var­i­från kom­mer ut­tryc­ken?

– Gustav

Lik­re och lik­st (el­ler li­ka­re och li­kast) är kom­pa­ra­tiv re­spek‍ ti­ve su­per­la­tiv av ad­jek­ti­vet lik med be­ty­del­sen ’lämp­lig, god, bra, för­träff­lig, duk­tig’ och så vi­da­re. Det är ety­mo‍ lo­giskt iden­tiskt med ad­jek‍ ti­vet lik i den van­li­gas­te be­ty­del­sen. Po­si­tiv­for­men lik med den­na spe­ci­el­la be­ty­del­se ver­kar va­ra ovan­lig i di­a­lek­ter­na, men kom­pa‍ ra­tions­for­mer­na fö­re­kom­mer över he­la lan­det. An­na Wes­ter­berg, Di­a­lekt- och folk­min­ne­sar­ki­vet i Uppsa­la

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.