Jät­te­bätt­re att re­sa in i gram­ma­ti­ken

Ibland är in­te fär­dens mål det vik­ti­gas­te. En väg kan­tad av ad­verb och för­stär­kan­de för­led kan va­ra mö­dan jät­te­vär­da­re.

Språktidningen - - Saras Grammatik -

JAG HA­DE EN gång en elev på sfi vars fa­vo­rit‍ ord på svens­ka var jät­te­bätt­re. Allt­så ett ord som in­te finns. Det är ett av de där or­den som and­ra­språk­sin­lä­ra­re an­vän­der, och som är så fi­na på nå­got sätt att man näs­tan in­te nänns ta­la om att det är fel. And­ra ord på te­mat är ef­ter­så och om­tyck­sam.

Jät­te­bätt­re är dess­utom myc­ket mer eko­no‍ miskt (el­ler jät­te­ek­o­no­miska­re) än den kor­rek­ta ver­sio­nen: jät­te­myc­ket bätt­re. Var­för ska vi stop­pa in ett myc­ket? Vad fyl­ler det för funk­tion? Om man an­vän­der ord som in­te be­hövs så är det of­ta för att de är plats­hål­la­re, det vill sä­ga upp­rätt­hål‍ ler svens­kans ord­följd. Så är det in­te med myc­ket.

En gram­ma­tisk för­kla­ring är att för­le­det jät­tein­te kan kom­bi­ne­ras med ad­jek­tiv i kom­pa­ra­tiv. Pro­va gär­na själv, var­ken jät­te‍stör­re el­ler jät­te‍ hell­re fun­ge­rar sär­skilt bra. Ad­jek­tiv i su­per­la­tiv

föl­jer sam­ma möns­ter. En ome‍lett kan va­ra jät­te‍kle­tig men ald­rig jät­tekle­ti­gast.

Kan det va­ra för att jät­teär ett för­led? frå­gar jag mig för­stås när jag kom­mit så här långt. Jag pro­var med ett an­nat för­stär­kan­de för­led: skit-.

Min sys­ter blev skit­glad för att hon fick ett fall­skärms­hopp i fö­del­se­dags­pre­sent, men min bror blev skit‍ gla­da­re för att han slapp.

Min te­o­ri ver­kar hit­tills stäm­ma. Myc­ket gla­da­re funge‍rar, men var­ken skit‍ gla­da­re el­ler jät­te­gla­da­re.

”Aha!” ut­bris­ter jag, ”för­led kan in­te föl­jas av ad­jek­tiv i kom­pa­ra­tiv, me­dan ad­verb, till ex­em­pel myc­ket, kan det!”

Den­na gläd­je hål­ler i sig tills jag bör­jar fun­de­ra över and­ra ad­verb. Väl­digt, till ex­em­pel.

Min hund är väl­digt pluf­si­ga­re än i vå­ras. Ditt vänst­ra öga är väl­digt flir­ti­ga­re än ditt hög­ra. Far­mor har bli­vit väl­digt vir­ri­ga­re på se­nas­te ti­den.

ING­ET AV DES­SA ex­em­pel fun­ge­rar. Vill man sät­ta väl­digt fö­re ett ad­jek­tiv i kom­pa­ra­tiv, mås­te det gå via myc­ket: Far­mor har bli­vit väl­digt myc­ket vir­ri­ga­re. Kans­ke gäl­ler det fler ad­verb.

Jag vid­ta­lar två mig när­stå­en­de 15-‍åring­ar för det ung­dom­li­ga per­spek­ti­vet: Kan man sä­ga ”fett bätt­re”? Det en­ty­di­ga sva­ret (även ef­ter att den mer am­bi­tiö­sa av dem råd­frå­gat el­va kom­pi­sar) är: Nej. Frå­gan om man kan sä­ga ”fett myc­ket bätt­re” be­sva­ras med en så­dan där gråt­skrat‍ tan­de smi­ley, men när jag goog­lar på sa­ken finns det fak­tiskt en hip­hoplåt vars själ­va ti­tel är just ”Fett myc­ket bätt­re”. An­ting­en är min ton­å­ri­ga in­for­mant in­te till­räck­ligt för­or­tig, el­ler så är hip‍ ho­par­tis­ten gam­mal och cringe. (Al­ter­na­tiv tre: jag har helt miss­för­stått gråt‍smi­leyns in­ne­börd.)

”Aha!” ut­bris­ter jag hur som helst igen. ”Or­det myc­ket in­ne­har en sär­ställ­ning som det en­da ad­ver‍ bet som kan be­stäm­ma ett ad­jek­tiv i kom­pa­ra­tiv!” Tills jag kom­mer att tän­ka på av­se­värt. Och än­nu.

Vid det här la­get har jag nått den punkt då jag slår fre­ne­tiskt i Svens­ka Aka­de­mi­ens gram­ma­tik, SAG. Tänk att man all­tid ham­nar där! Ef­ter en stund hittar jag det: ”Kom­pa­ra­ti­ven och su­per‍ la­ti­ven tar and­ra ty­per av gra­dad­ver­bi­al än po­si‍ ti­ven.” Jag kän­ner mig be­kräf­tad. Gans­ka, la­gom och väl­digt pas­sar för ad­jek­tiv i po­si­tiv står det, me­dan be­tyd­ligt, åt­skil­ligt och vä­sent­ligt nämns som gra­dad­ver­bi­al som pas­sar för kom­pa­ra­tiv. Med and­ra ord: gans­ka bra fun­ge­rar, men in­te gans­ka bätt­re, me­dan be­tyd­ligt bätt­re fun­ge­rar be­tyd­ligt bätt­re än be­tyd­ligt bra.

DET HA­DE FÖR­STÅS va­rit en god idé att slå upp det här re­dan från bör­jan. Ock­så SAG näm­ner‍väl­digt och av­se­värt. Ock­så i SAG re­do‍ vi­sas hur man kan sät­ta ett gra­dad­verb fram­för myc­ket och se­dan kom­bi­ne­ra det he­la med ett ad‍ jek­tiv i kom­pa­ra­tiv (del 3 sid 201), även om de in­te upp‍ly­ser om att man med den­na ma­nö­ver kan kom­ma un­dan det så kal­la­de jät­te­bätt­re-pro­ble­met.

Men om jag ha­de gått till upp­slags­böc­ker­na från bör­jan ha­de jag ald­rig fått nju­ta av den­na upp­täckts­re­sa, som för mig är det som får gram­ma­tik att pir­ra i ma­gen. El­ler som min elev skul­le ha skal­dat, om hon va­rit Ka­rin Boye: Vägen är mö­dan jät­te­vär­da­re.

Sa­ra Lö­ve­stam är för­fat­ta­re ochfö­re­lä­sa­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.