Tips! Svor­do­mar har si­na eg­na reg­ler.

Svor­do­mar bry­ter all­tid nor­mer – och där­för kan de för­änd­ras snabbt.

Språktidningen - - Intro - Av AN­NA ANTONSSON Il­lust­ra­tion GUSTAF ÖHRNELL HJALMARS

” Att svär­ja är be­vis på bris­tan­de kul­tur och bild‍ ning.” Så stod det i trapp­hu­set i min mel­lan‍ sta­di­e­sko­la.

Jag vet in­te om det var den­na de­vis som gjor­de att jag se­na­re blev språk­vår­da­re och språk‍ kon­sult. Som så­dan har jag hur som helst in­te fått ge spe­ci­ellt många råd om just svor­do­mar.‍ Des­sa ver­kar fly­ga li­te un­der ra­darn när det gäl­ler rätt och fel. ”Det en­da råd språk‍ vår­dan­de in­stan­ser bru­kar ge är att man skall und­vi­ka att svä­ra. Men det­ta är ett råd som då rakt in­te sä­ger nå­got om hur svor­do­mar­na fak­tiskt an­vänds av dem som ta­lar svens­ka”, som Lars-gun­nar An­ders­son skri­ver i boken Fult språk (1985).

I VÅRAS FICK jag i al­la fall en ovan­lig svor‍ doms­frå­ga. Den hand­la­de in­te om huruvi­da man får svä­ra el­ler in­te, ut­an om svor­do­mens bris­tan­de gram­ma­tik. Ut­tryc­ket som frå­ge­stäl­la‍ ren ha­de hört var ”Jag ve­te fan”, som svar på en frå­ga – allt­så i be­ty­del­sen ’jag har ing­en aning’. ”Kan man verk­li­gen sä­ga så?” und­ra­de hon. ”Det he­ter ju ’det ve­te fan’, el­ler ba­ra ’vet­te­fan’!”

Och det kor­ta sva­ret är nej, så kan man in­te sä­ga. Det ve­te fan är ett av myc­ket få ex­em­pel på pre­sens kon­junk­tiv i mo­dern svens­ka. Den bok­stav­li­ga be­ty­del­sen är ’fan må ve­ta det’, och vill man und­vi­ka fan så går det bra med fåg­lar­na, kat­ten el­ler (märk­ligt nog) sjut­ton.

Ef­tersom pre­sens kon­junk­tiv ba­ra finns kvar i stel­na­de fra­ser – and­ra ex­em­pel är ut­tryck med

le­ve, ti­ge och va­re – blir den in­re gram­ma­ti­ken i ut­tryc­ket ve­te fan oklar för många.

Då blir det na­tur­ligt att om­tol­ka och om­for­ma ut‍ tryc­ket på ett sätt som bätt­re stäm­mer över­ens med da­gens svens­ka. Vet­te­fan as­så an‍ vänds ju som om ut­tryc­ket i sig in­ne­hål­ler en ne­ga­tion, pre­cis som fan hel­ler. Då blir det na­tur­ligt att han­te­ra det som en mer ef­ter­tryck­lig va­ri­ant av vet in­te: Jag vet­te‍ fan, du vet­te­fan, hon vet­te­fan.

EN AN­NAN, när­lig­gan­de, för­kla­ring är hy­perkor­rek­tion, allt­så att man är så mån om att gö­ra rätt att det blir fel. Det kan ex­em­pel­vis le­da till över‍ an­vänd­ning av dem i stäl­let för de i ut­tryck som Dem kom­mer i mor­gon. En del ver­kar tol­ka vet­te­fan som en slar­vig sam‍ man­drag­ning av ’vet ej, för fan’ el­ler ’vet in­te, fan’ pa­ral­lellt med det i tal­språk van­li­ga ja fan! Ett in­tres­sant be­lägg för det är tex­ten till lå­ten Sam­ma scen, med hip­hop­du­on Afa­si & Filt­hy:

Hej vi spe­lar in­te ens i sam­ma lag / Hej kam­ma dig och kom med nya tag / Än­då står du här och kör din fuc­king grej / Jag vet ej fan vad du tror, jag vet pre­cis var du bor …

Den som goog­lar hit­tar snabbt fler be­lägg som ty­der på att vet­te­fan hy­perkor­ri­ge­ras till vet ej fan, även om det för­stås är svårt att sä­ga sä­kert ut­an att ve­ta hur skri­ben­ten har tänkt.

Men nu kom­mer det språkråd­gi­var‍ty­pis­ka tillägg som är stan­dard när det hand­lar om rätt och fel: jo, man kan visst sä­ga jag ve­te fan – för det gör folk.

Att svor­do­mar för­änd­ras, så­väl gram­ma­tiskt som in­ne­hålls­ligt, är ing­et nytt – li­ka li­te som språk­lig kre­a­ti­vi­tet är det. En titt i Svens­ka Aka­de­mi­ens ord­bok vi­sar på många kon­struk‍ ti­o­ner som är öpp­na för ana­lys, som det gans­ka tju­si­ga ”Jo i hel­ve­te skall du be­kom­ma här­bär­ge och ic­ke hos mig” (1638) el­ler det be­ty­del­se‍ mäs­sigt li­te okla­ra ”jag har haft fan att gö­ra här” (1808). Ett mo­der­na­re ex­em­pel är för­stås det av eng­els­kan in­spi­re­ra­de ”Vart ska du gå? Ing­en‍jäv­la‍stans”.

En spän­nan­de pa­ren­tes är att vi för­ut böj­de or­det fan i be­stämd form:

Ther Gudh byg­ger sigh een kyrc­kia, ther byg­ger fa­nen strax sigh ett cap­pell bredd­widh (1561). Nu fan­nens gam­la mor är lö­ser” (1768).

En 1700‍tal­s­per­son skul­le allt­så kun­na re­a­ge­ra på da­gens slap­pa bruk av det obe­stäm­da fan.

TIPSET TILL DIG som vill ta till ett kraft‍ ut­tryck är allt­så att du bör va­ra med­ve­ten om att svor­do­mar ock­så föl­jer språk­li­ga reg­ler och att den som ta­lar svens­ka på mo­dersmåls­ni­vå kom­mer att re­a­ge­ra om du bry­ter mot dem. Sam­ti­digt till­hör svor­do­mar­na en ka­te­go­ri som snabbt för­änd­ras – och som kanske tillåts gö­ra det för att de redan i sig an­ses norm­bry­tan­de.

Så länge din val­da svor­dom fyl­ler sin funk­tion – att sig­na­le­ra din in­ställ­ning till det du sä­ger och hur din lyss­na­re ska upp­fat­ta den – så vet i kat­ten om du be­hö­ver be­kym­ra dig om sär­skilt myc­ket mer än så.

Fan vet­te­fan hur man svär gram­ma­tiskt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.