Krö­ni­ka. Ja­ni­na Or­lov om ord som får blom­ma i barn­böc­ker.

JA­NI­NA OR­LOV vär­nar ordra­bat­ter i al­la stor­le­kar

Språktidningen - - Intro -

AGENS FINS­KA BILDERBOK in­ne­hål­ler allt­för myc­ket text.” Det häv­da­de en barn‍ boks­bib­li­o­te­ka­rie från Helsing­fors på ett in­ter­na­tio­nellt se­mi­na­ri­um om över­sätt­ning av finsk barn­lit­te­ra­tur.

Jag hop­pa­de till. Hur kun­de hon sä­ga så? Fin­land är ju ett land som gjort sig känt för ut­märk­ta re­sul­tat i de så kal­la­de Pi­sa‍un­der­sök‍ ning­ar­na, bland an­nat just ifrå­ga om läs­ning.

Jag har själv, utan­för Fin­lands grän­ser, all­tid fram­hål­lit fins­ka för­fat­ta­res och lä­sa­res lust in­för or­den. In­te minst vad gäl­ler barn­lit­te­ra­tur. ”Språ­ket är ett gläd­jeäm­ne”, för att pa­ra­fra­se­ra Le­e­na Huss, fors­ka­re i mi­no­ri­tets­språk vid Uppsa­la uni­ver­si­tet. Men nu ha­de någon­ting hänt som jag ha­de mis­sat.

Det finns en upp­fatt­ning om att bil­der­bo­ken in­ne­hål­ler mer bil­dy­ta än text, och fak­tum är att ut­länds­ka för­läg­ga­re in­te säl­lan har re­a­ge­rat just på text­mäng­den i de fins­ka böc­ker­na. Allt­för myc­ket ord, helt en­kelt.

Böc­ker­na bor­de kanske klas­si­fi­ce­ras an­norlun­da? Barn­böc­ker har många oli­ka ut­trycks­for­mer. Jag över­läm­nar den frå­gan åt lit­te­ra­tu­rens bo­ta­ni­ker – för det som fa­sci­ne­rar mig är själ­va sy­nen på or­den. Visst, läs­ning­en ser an­norlun­da ut i dag; skär­mar, pad­dor, plat­tor och ap­par fylls med text som ti­di­ga­re har ta­git plats på pap­per. Vi om­ges av bild‍ flö­den, och bar­nen är i syn­ner­het ex­po­ne­ra­de för in­tryc­ken.

Men än­då.

PÅ SEMINARIET FÖR­SÖK­TE jag fö­ra fram åsik­ten att böc­ker­na nor­malt lä­ses högt för bar­nen av en vux­en. Då spe­lar det kanske ing­en roll om or­den är många, så länge be­rät­tel­sen fa­sci­ne­rar. Bar­net lyss­nar och tit­tar på bil­der­na. Slar­vi­ga om­läs­ning­ar på­kal­lar ge­nast tel­ning­ens upp‍ märk­sam­het. ”Du lä­ser fel”, sä­ger hen. Hur­ra, fun­de­rar jag, or­den har satt si­na spår. Men kom­men så långt i mi­na fun­de­ring­ar av­bröts jag av en över­sät­ta­re med spans­ka som mål‍ språk: ”Hos oss lä­ser man in­te högt för bar­nen, de får lä­sa själ­va. Ma­jo­ri­te­ten av bar­nen bör­jar sko­lan vid tre års ål­der.”

Så där ja, jag ha­de in­te tänkt läng­re än min nor­dis­ka nä­sa räc­ker. Än­då tror jag in­te att mäng­den ord i sig är av­gö­ran­de, ut­an sät­tet på vil­ket de an­vänds, och just här i sam­spel med il­lust­ra­tio­ner­na.

Na­tur­ligt­vis in­ne­höll bib­li­o­te­ka­ri­ens ut­sa­ga en väl­vil­lig pe­da­go­gisk tan­ke, som bott­nar i mins‍ kat läsan­de bland barn och unga. Mö­tet med or­den ska va­ra möj­li­gast mö­do­löst. Det är sä­kert bra. Men vet man verk­li­gen hur bar­net upp­fat­tar själ­va bokupp­sla­get, som in­be­gri­per bå­de il­lust­ra­tion och tex­tens ”ord­bild”? Var­för skul­le många ord va­ra ett pro­blem om de är ade­kva­ta? Det hand­lar fak­tiskt om konst­verk i vil­ka de oli­ka ut­tryc­ken, lik­som kva­li­tet och kvan­ti­tet, i bäs­ta fall bor­de gå hand i hand.

Så en­kel är in­te verk­lig­he­ten, men det hind­rar in­te att en be­gräns­ning av ord känns hot­full. Och hur skul­le man gå till väga, vil­ka ord får in­te va­ra med? Jag slås av en in­fer­na­lisk tan­ke: Tänk om man som över­sät­ta­re är sni­ken och oär­lig, då kan man för­sö­ka pe­ta in så många ord som möj­ligt i sin över­sätt­ning, ef­tersom ar­vo­det be­stäms en­ligt mäng­den tec­ken in­klu‍ si­ve mel­lanslag. Men det är na­tur­ligt­vis in­te att re­kom­men­de­ra. Förr el­ler se­na­re får man en re­dak­tör som lä­ser ori­gi­na­lets språk och då, om in­te förr, try­ter or­den.

EN POLSK KOLLEGA be­rät­ta­de hur hon bru­ka­de sys­sel­sät­ta sin femå­ring ge­nom att in­tro­du­ce­ra kons­ti­ga ord för ho­nom. Där satt

”Yt­terst hand­lar det om att väl­ja det ul­ti­ma­ta ut­tryc­ket bland my­ri­a­der av möj­lig­he­ter,

och att in­te va­ra rädd”

han och for­ma­de dem med sin lil­la mun, ut­an att ha en aning om vad de be­tyd­de, men upp‍ le­vel­sen i sig var lust­fylld. Or­dens in­ne­börd lär­de han sig se­na­re. Med and­ra ord får al­la blom­mor blom­ma. Få ord, kanske inga alls – och många. Yt­terst hand­lar det om att väl­ja det ul­ti­ma­ta ut­tryc­ket bland my­ri­a­der av möj­lig‍ he­ter, och att in­te va­ra rädd. In­te ens när det gäl­ler bil­der­böc­ker. Mång­fal­den med­för oa­na­de möj­lig­he­ter och an­ge­nämt hu­vud­bry.

Jag kom­mer att tän­ka på re­gis­sö­ren Fe­de­ri­co Fel­li­ni. I ett sam­tal med hus­kom­po­si­tö­ren Ni­no Ro­ta, som be­kla­ga­de sig över att det var så svårt att få till det, pe­ka­de Fel­li­ni upp­åt och sa: ”Allt finns där up­pe, he­la mu­si­ken, det är ju ba­ra att ploc­ka ner de rät­ta to­ner­na.”

Jag tror det är li­ka be­ställt med or­den. Ba­ra att ploc­ka fram.

Ja­ni­na Or­lov är över­sät­ta­re från rys­ka och fins­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.