Por­trätt. Ma­nus­för­fat­ta­ren Ulf Kvens­ler skri­ver på sin förs­ta ro­man.

Språktidningen - - Intro -

Tv med rytm­käns­la. Ulf Kvens­ler är van vid att hans tex­ter får liv un­der en in­spel­ning. Och han har sitt mu­si­kö­ra till hjälp.

ULF KVENS­LER ÄR nam­net bakom tv-se­ri­er som Sol­si­dan, Stig Pe­trés hem­lig­het och Vår tid är nu. Den sist­nämn­da är SVT:S sto­ra dra­ma­sats­ning om Sve­ri­ge ef­ter and­ra världs‍ kri­get. Sä­song två rul­lar på ka­na­len i höst, sam­ti­digt som den tred­je sä­song­en redan är un­der in­spel­ning.

Det har med and­ra ord va­rit en in­ten­siv ar­bets­pe­ri­od för Ulf Kvens­ler, som är hu­vud‍ för­fat­ta­re till se­ri­en. Än­då har han mitt i allti­hop sjö­satt en gam­mal dröm, och på­bör­jat en ro­man. Den är än­nu i be‍ gyn­nel­se­fa­sen, men till skillnad från många för­fat­ta­re i det­ta käns­li­ga lä­ge så ta­lar han gär­na om den.

– Jag be­rät­tar för en mas­sa folk att jag ska hål­la på med det här pro­jek­tet, för att jag in­te ska fres­tas att släp­pa det. Nu mås­te jag skri­va den – det finns ing­en åter­vän­do. Se­dan får vi se om ro­ma­nen blir bra el­ler vad som hän­der, men skri­vas ska den i al­la fall.

Han ser det som ett väl­kom‍ met av­brott från ma­nus­ar­be‍ tet som han har äg­nat sig åt nonstop i många år nu, med un­dan­tag för ett par för­äld­ra‍ le­dig­he­ter och li­te re­gi­jobb.

– Det är väl­digt ro­ligt och gi­van­de att skri­va ma­nus, men man han­te­rar ock­så många syn­punk­ter på det man gör. Det är en rätt stor del av job­bet att jäm­ka ihop åsik­ter i ma­nus‍ rum­met, och se­dan an­pas­sa sig till re­gis­sö­ren, till be­stäl‍ lan­de ka­nal och så vi­da­re.‍ Det bi­drar till att det blir bra i slutän­dan, men är ock­så gans­ka an­sträng­an­de. Så jag kän­de att det vo­re ro­ligt att för‍ sö­ka skri­va en bok i stäl­let.

ATT SKRI­VA FÖR tv och att skri­va en ro­man är två gans­ka oli­ka upp­gif­ter. Ett tv-ma­nus skrivs in­te för att upp­le­vas i dess ur­sprung­li­ga form. Det får liv­förs t på in­spel­nings‍ plat­sen, när sce­no­gra­fi och ko­sty­mer är kla­ra och skå­de‍spe­lar­na blå­ser liv i ka­rak­tä­rer­na. Ma­nu­set har ock­så skri­vits med det­ta i åtan­ke – att det fär­di­ga re­sul‍ ta­tet upp­står i en kom­bi­na­tion av det som står skri­vet och hur det­ta sägs av skå­de­spe­lar­na. El­ler för den de­len,‍det som ut‍ trycks ut­an ord.

– Man kan job­ba med an­tyd­ning­ar för publi­ken, till ex­em­pel lå­ta för­stå att ka­rak‍ tä­ren sä­ger så här, men i själ­va ver­ket tyc­ker pre­cis tvärtom. Så­dant kan man läg­ga i ”spe­let”, lik­som, och ef­tersom jag är van att skri­va ma­nus, så vet jag un­ge­fär hur jag ska skri­va för att re­gis­sö­ren och skå­de­spe­lar­na ska få fram den ef­fek­ten. Det går sä­kert ock­så att gö­ra i en ro­man men det känns be­tyd­ligt kne­pi­ga­re.

SOM MA­NUS FÖR‍FAT­TA­RE är man ock­så van att ha en tyd­lig ram att för­hål­la sig till, ett be­stämt for­mat. Av­snit­ten i Vår tid är nu ska till ex­em­pel va­ra 58 mi­nu­ter långa. Det in­ne­bär cir­ka 62 si­dor ma­nus,‍ som se­dan ska va­ra upp­de­la­de i ett visst an­tal sce­ner. Men hur lång är en bok? Den kan va­ra 75 si­dor som Fri­edrich Dür­ren­matts Med brott be‍ nå­dad, el­ler 1 100 si­dor som del sex i Karl-ove Knaus­gårds Min kamp – en fri­het som kan gö­ra en dril­lad ma­nus­för­fat‍ ta­re li­te matt. Och om för­la­get sä­ger att de vill få lä­sa 30 si­dor för att få ett hum om boken – hur myc­ket text blir det?

– Jag köp­te en bok som he­ter Kons­ten att skri­va en bäst‍säl­ja­re, och där står det att det går 2 000 tec­ken på en nor­mal­si­da. Men se­dan stod det in­te om det var med el­ler ut­an blank­steg, så jag vet fort‍ fa­ran­de in­te.

Ro­ma­nen ska hur som helst bli en spän­nings­ro­man

”Ryt­mi­ken är ett myc­ket verk­samt dra­ma­tiskt

verk­tyg.”

i Pa­tri­cia Hig­hsmit­hs an­da. Men som ma­nus­för­fat­ta­re har Ulf Kvens­ler of­tast skri­vit ko­me­di. Han bör­ja­de skri­va stu­dent­spex un­der åren vid Uppsa­la uni­ver­si­tet, som med­lem i grup­pen Hu­mo­ra­tor till­sam­mans med Hen­rik

Hjelt, Mi­kael Torn­ving och Mat­ti­as Kon­ne­bäck. De höll kon­tak­ten ef­ter stu­di­er­na och fick så små­ning­om jobb på SVT, al­la fy­ra, med sa­tir­pro‍ gram­met Det­ta har hänt. Ef­ter det har det bli­vit myc­ket tv­hu­mor för Ulf Kvens­ler, men med åren även film­ma­nus och dra­ma. Han har lärt sig vil­ka in­gre­di­en­ser som är vik­ti­ga för att loc­ka publi­ken, men ibland går det än­då in­te som han har hop­pats. Dra­ma­se­ri­en Mo­lan‍ ders la­des ner av SVT ef­ter en sä­song, när Ulf redan ha­de bör­jat skis­sa på en upp­följ­ning. Dra­ma­se­ri­en låg ho­nom ex­tra varmt om hjär­tat, ef­tersom han häm­ta­de in­spi­ra­tion från sin egen upp­växt i Ron­ne‍by, i en fa­milj med ett liv­ligt mu­sik‍in­tres­se på hob­by­ni­vå. Ulf Kvens­ler spe­la­de kla­ri­nett i det lo­ka­la mu­sik­säll­ska­pet och um­gicks med dröm­mar om att bli för­fat­ta­re och jour‍ na­list. I stäl­let ham­na­de han på in­ter­na­tio­nel­la eko­nom‍ lin­jen med in­rikt­ning på fran‍ ska och eng­els­ka i Uppsa­la. Det var ro­ligt det med – och skri­va kun­de han gö­ra sam‍ ti­digt, i god spextra­di­tion.

MED ÅREN HAR han in­sett att ett mu­si­ka­liskt öra kom‍ mer till pass i ma­nus­skri­van‍ det. Ulf Kvens­ler me­nar att ett av de ro­li­gas­te mo­men­ten i skriv­pro­ces­sen fak­tiskt in­fal‍ ler när själ­va hand­ling­en och sce­ner­na är skriv­na, och det är dags för fin­li­ret. Då kan han bör­ja tit­ta på ryt­men i av­snit‍ tet, och kän­na in i vil­ka fa­ser han kan dri­va på tem­pot, för att se­dan lan­da, bre­da ut sig och så ga­sa på igen.

– Ryt­mi­ken är ett myc­ket verk­samt dra­ma­tiskt verk­tyg, men väl­digt obe­märkt tyc­ker jag. Kanske för att det finns en kon­ven­tion som sä­ger att ju lång­sam­ma­re du be­rät­tar nå­got, desto mer djup­sin­nigt fram­står det, sä­ger Ulf Kvens­ler, som gis­sar att den kon­ven­tio­nen är ett arv från Ing­mar Berg­man.

– Om man jäm­för med mu­sik,‍att Be­et­ho­ven el­ler Mahler skul­le skri­va en tims‍ lång sym­fo­ni som går i sam­ma tem­po rakt ige­nom vo­re ju helt ab­surt. Det ha­de ald­rig hänt.

Själv är han mån om ett va­ri­e­rat‍tem­po i si­na ma­nu‍ skript. En an­nan aspekt han läg­ger stor vikt vid är språk­li­ga ni­vå­er. Ett tyd­ligt ex­em­pel är Vår tid är nu, där ma­nus­grup‍ pen har fått grä­va djupt i hur folk i oli­ka sam­hälls­klas­ser till­ta­la­de varand­ra i ef­ter­krigs‍ ti­dens Sve­ri­ge. De be­slu­ta­de sig ti­digt för att strä­va ef­ter ett så ne­utralt språk som möj­ligt, för att tv-publi­ken var­ken skul­le stud­sa över ett allt­för mo­dernt idi­om el­ler ha­ka upp sig på att språ­ket kän­des an­ti‍ kve­rat. Ni- till­ta­let dis­ku­te­ra­des fli­tigt – på 1940-ta­let an­vän­des

tit­lar, vil­ket ris­ke­rar att gö­ra di­a­lo­gen otymp­lig. Lös­ning­en blev att ut­gå från ett tids­ty­piskt till­tal men från­gå reg­ler­na om de hind­ra­de di­a­lo­gen.

ATT ROLLFIGUREN NI­NA an­vän­de slang­or­det ligg för ’sam­lag’, re­a­ge­ra­de många tit­ta­re på. Men där kun­de ma­nus­tea­met pe­ka på be­lägg för att or­det fö­re­kom redan på 1910‍ta­let.

– Se­dan tyc­ker jag att det är väl­digt ro­ligt att hit­ta oli­ka språk för oli­ka ka­rak­tä­rer. Där är ge­ne­ral Drug­ge ett ex­tremt ex­em­pel, han fick ett väl­digt hög­tid­ligt och li­te 1890‍tals‍ mäs­sigt språk.

Ung­do­mars språk är en an­nan ut­ma­ning. Det är in­te lönt att för­sö­ka gå till­ba­ka till sin egen ung­dom för att hit­ta ål­dersa­de­kva­ta ut‍ tryck i pro­duk­tio­ner som ut‍ spe­lar sig i sam­ti­den. När Ulf Kvens­ler gick i grund­sko­lan i Ron­ne­by var för­stärk­nings‍ le­det äl­ga‍ po­pu­lärt: Det här är äl­ga‍bra, Han är helt äl­ga‍ru­dis. Men äl­ga är se­dan länge för‍ pas­sat till slang­kyr­ko­går­den. Nu­me­ra hör han sin tolvå­ri­ga son an­vän­da för­stärk­nings‍ or­det fett med sam­ma in­ne‍ börd: fett bra, fett nice. Att lyss­na och pra­ta med da­gens ung­do­mar är Ulfs främs­ta me­tod för att ska­pa tro­vär­di­ga re­pli­ker för unga roll­fi­gu­rer. Ibland har skå­de­spe­lar­na fått va­ra med­ska­pan­de, till ex­em‍ pel ton­å­ring­ar­na som spe­la­de bar­nen i fa­mil­jen Mo­lan­der.

– Tje­jen i Mo­lan­ders lan­se­ra­de ut­tryc­ket chil­laxa. Allt­så bå­de chil­la och re­laxa. Det ha­de jag in­te hört för­ut.

Sol­si­dan (till väns­ter) och Vår tid är nu – två tit­tar­suc­cé­er ska­pa­de av Ulf Kvens­ler.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.