Fak­ta­kung­en. Hans Ros­ling ha­de svart bäl­te i in­for­ma­tivt skri­van­de.

Helt ob­jek­tivt: Hans Ros­ling ha­de svart bäl­te i in­for­ma­tivt skri­van­de. Här är kne­pen som väs­sa­de hans stil.

Språktidningen - - Intro - Av LARS MELIN

LÄKAREN och fors­ka­ren Hans Ros­ling kun­de troll­bin­da vil­ken publik som helst. Men hans fan­tas­tis­ka fak­ta var egent­li­gen ba­ra gam­mal skåp­mat som vem som helst kun­de goog­la fram – men sed­da ur nya, över­ras­kan­de vinklar. Pre­sen­ta­tio­nen var allt. Hans Ros­ling var en mäs­te­restra­dör. Och han ha­de sam­ma för­må­ga att fängs­la oss med text som med tal och Po­wer­point. In­ne­hål­let i den postumt ut­giv­na boken Fact­ful­ness – tio knep som hjäl­per dig att för­stå värl­den är en­kelt sam­man­fat­tat. Vi ska se värl­den som den är: be­folk­nings­ut­veck­ling, läs­kun­nig‍ het, ex­trem fat­tig­dom, bar­na­död­lig­het med me­ra är fak­to­rer som – trots vå­ra fas­ta fö­re­ställ­ning­ar om mot­sat­sen – ut­veck­las i gynn­sam rikt­ning.

Men för att se san­ning­en mås­te vi över­lis­ta bå­de me­di­a­la och men­ta­la fäl­lor. Hans Ros­ling hjäl­per oss att se lju­set.

Hit­tills ba­ra hyl­lan­de ord, dry­pan­de sub­jek‍ ti­va. Kan jag stå för dem? Skri­ver Hans Ros­ling bra, el­ler är jag ba­ra im­po­ne­rad av estra­dö­ren?

NEJ, GOD INFORMATIONSTEXT är in­te nå­got sub­jek­tivt. Vi vet till­räck­ligt om de men‍ ta­la pro­ces­ser som styr läs­ning för att kun­na sät­ta fing­ret på ob­jek­ti­va fak­ta i tex­ten. I Hans Ros­lings an­da. Och var­för in­te han­te­ra fak­ta med siff­ror och di­a­gram? I Hans Ros­lings an­da.

Na­tur­ligt­vis kan var­je lä­sa­re med eg­na ögon se många av hans star­ka si­dor: hans per­son‍ li­ga till­tal, slå­en­de ex­em­pel och bjär­ta kon­t­ras‍ ter mel­lan tro och ve­tan­de. Men här hand­lar det om Hans Ros­lings mer dol­da kva­li­te­ter.

Re­gel 1A för in­for­ma­tions­pro­sa: det är fak­ta som ska ta­la. Språ­ket ska va­ra en så osyn­lig för­pack­ning som möj­ligt. Var­je for­mu­le­ring som ob­ser­ve­ras för sin egen skull drar upp‍ märk­sam­het från fak­ta till form.

En­ligt en lång tra­di­tion ka­rak­te­ri­se­rar vi tex­ter med två lätt­räk­na­de mått: ord­längd och me­nings­längd – som ska­pat för ett di­a­gram in­de­lat i fy­ra fält: kor­ta ord i kor­ta me­ning­ar blir mest ”bla, bla, bla‍hör­net” ne­re till väns­ter; långa ord i kor­ta me­ning­ar är tek­no‍ kra­ter­nas hörn up­pe till väns­ter, där de kan korv­stop­pa lä­sa­ren med tunga ter­mer ut­an re­so­ne­mang; långa ord i långa me­ning­ar är by­rå­kra­ter­nas hörn up­pe till hö­ger; kor­ta ord i långa me­ning­ar är be­rät­ta­rens sätt att i vär‍ digt tem­po pre­sen­te­ra lätt­smält in­for­ma­tion. Var lig­ger nu Ros­ling bland des­sa ex­tre­mer?

Hans me­ning­ar är 14,5 ord långa och hans ord är 5,2 tec­ken långa. När­ma­re riks­ge­nom‍ snit­tet kan ing­en kom­ma. Hans Ros­ling lig­ger per­fekt i mit­ten.

Men det be­ty­der in­te att Ros­lings tex­ter är noll­ställ­da. Ett en­kelt sätt att ta tem­pe­ra­tu­ren på tex­ter är att gå på det all­ra mest cen­tra­la: formor­den som ing­en – ut­om ett da­tor­pro­gram – läg­ger mär­ke till. An­led­ning­en är att ord som att, och, men med fle­ra är tu­sen, of­ta ti­o­tu­sen gång­er van­li­ga­re än and­ra ord i en ge­nom‍ snitt­lig text.

Det går 2 200 och på ett svält i Ros­lings bok, och än­då är svält ett hu­vud­te­ma i boken. Dess­utom står des­sa små be­ty­del­se­lö­sa ord för själ­va fin­mo­to­ri­ken i tex­ten, och är där­för oer­hört av­slö­jan­de. Här stan­nar jag vid för­del‍ ning­en mel­lan en/den och att/och.

” En/den‍kvo­ten” mä­ter am­bi­tio­nen att tug­ga om gam­malt re­spek­ti­ve att pre­sen­te­ra nytt. Jäm­för den svens­ka mo­del­len (som vi al­la har hört om till le­da) med en svensk mo­dell (nå­got nytt att bli ny­fi­ken på). En hög en/den‍kvot speg­lar allt­så tex­tens vink­ling mot ny­he­ter.

” Att/och‍kvo­ten”, å sin si­da, mä­ter nå­got än­nu dju­pa­re. Och läg­ger en fak­ta­bit till and­ra fak­ta­bi­tar: gin och to­nic; slit och släp; vi äter, och sen går vi på bio et­ce­te­ra.

Att anger i stäl­let sam­band: så att, för att, där­för att, tyc­ker att och så vi­da­re: ”De fles­ta tyc­ker att det är in­spi­re­ran­de att in­se hur värl­den ser ut”, skri­ver Hans Ros­ling.

Och är näm­na me­dan att är re­so­ne­ra. En hög att/och‍kvot vi­sar ett en star­ka­re vil­ja att re­so­ne­ra än att rabb­la.

OM VI LÄG­GER in des­sa två kvo­ter i ett fyr‍ fälts­di­a­gram får vi två di­men­sio­ner: ver­ti­kalt en/ den, det vill sä­ga nytt mot gam­malt, och ho­ri‍ son­tellt att/och, det vill sä­ga näm­na mot re­so­ne­ra.

Var­je skri­bent kan då po­si­tio­ne­ra sig mer el­ler mind­re ex­tremt: överst till väns­ter: näm­na nytt ut­an dis­kus­sion, det vill sä­ga mat­ter of fact; överst till hö­ger: re­so­ne­ra om nytt; ne­derst till väns­ter: mer av sam­ma; ne­derst till hö­ger: re­so­ne­ra om gam­malt.

Och var ham­nar då Ros­ling?

Hans Ros­lings att/och‍kvot var 1,1 och en/ den‍kvo­ten var 1,6, det vill sä­ga att han ha­de 60 procent fler en än den. Vi kan jäm­fö­ra med Sve­ri­ges par­ti­le­da­res Al­me­dal­stal: ing­en tog sig upp på Hans Ros­lings ni­vå. De låg al­la ne­derst till väns­ter i fyr­fäl­ta­ren.

Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na ha­de vis­ser­li­gen en del nytt, men tji re­so­ne­mang; So­ci­al­de­mo‍ kra­ter­na och Mo­de­ra­ter­na var li­ka som bär: ing­et nytt och inga re­so­ne­mang.

EN TEXT SOM är för kon­cen­tre­rad blir tung, el­ler till och med obe­grip­lig. Men en text som är för tunn blir trå­kig. Pack­ning­en av in­for­ma­tion är ett mått på hur för­fat­ta­ren an­pas­sar sig till lä­sa­ren.

Ett tra­di­tio­nellt mått på in­for­ma­tions­pack‍ ning är no­mi­nalkvo­ten, NQ. Det är kvo­ten av al­la in­for­ma­tions­kon­cen­tre­ran­de ord­klas­ser di­vi‍ de­rad med in­for­ma­tions­upp­re­pan­de ord­klas­ser.

Sub­stan­tiv, par­ti­cip och pre­po­si­tio­ner be­skrivs som tä­ta på in­for­ma­tion. Var­för? Jo, sub­stan­tiv, till att bör­ja med, är tex­tens be­ty­del­se­mäs­si­ga, se­man­tis­ka, hård­va­ra. De är ful­la med in­ne­håll. Häl­sa, ut­veck­ling, sta­tis‍ tik och me­del­livs­längd är någ­ra av de sub­s­tan‍ tiv som Hans Ros­ling of­ta an­vän­der. Par­ti‍ ci­pen, i sin tur, kon­cen­tre­rar. Hans Ros­ling skri­ver till ex­em­pel att han äls­kar cir­kus – att se jong­lö­rer kas­ta ”vrå­lan­de mo­tor­så­gar i luf­ten”. Par­ti­ci­pen vrå­lan­de är en sam­man­drag­ning av fra­sen som vrå­lar. Och i ”utrot­nings­ho­ta­de ar­ter” är par­ti­ci­pen utrot­nings­ho­ta­de ett kon­cen‍ trat av fra­sen som ho­tas av utrot­ning.

Vi­da­re är pre­po­si­tio­ner hård­va­lu­ta, ef­ter‍ som de byg­ger upp läng­re och ex­ak­ta­re fra­ser. Hans Ros­ling skri­ver till ex­em­pel om ”be­rät­tel‍ ser”, men in­te vil­ka be­rät­tel­ser som helst, ut­an ”be­rät­tel­ser om kon­flik­ter”, men in­te vil­ka kon­flik­ter som helst, ut­an kon­flik­ter mel­lan två par­ter. Med hjälp av pre­po­si­tio­ner kan fra‍ ser bli hur långa och in­ne­håll­stä­ta som helst.

Verb, pro­no­men och ad­verb, där­e­mot, ses som in­for­ma­tions­upp­re­pan­de, el­ler in­for­ma‍ ti­ons­för­tun­nan­de. Själv­klart, ef­tersom pro­no‍ men och ad­verb nor­malt in­te har nå­gon ”egen” be­ty­del­se utan­för sam­man­hang­et. Sat­sen Jag bor här är me­nings­lös för den som in­te vem jag är och var här lig­ger.

Det ver­kar kanske kons­ti­ga­re att se ver­ben som in­for­ma­tions­tun­na – de in­ne­hål­ler väl gans­ka myc­ket in­for­ma­tion? Ja, hu­vud­verb som pla­ne­ra, pro­gram­me­ra och fak­ta­grans­ka, är vis­ser­li­gen tunga på in­for­ma­tion, men fak­tum är att mer än hälf­ten av al­la verb i en text är så kal­la­de hjälp­verb, så­da­na som till­sam­mans med hu­vud­ver­bet till ex­em­pel anger tem­pus, bil­dar pas­siv form el­ler mo­di­fi­e­rar ytt­ran­det på an­nat sätt. I me­ning­en Man mås­te fak­ta­grans­ka är ex­em­pel­vis mås­te ett hjälp­verb.

And­ra ord­klas­ser räk­nas in­te in i ut­räk­ning­en av NQ, ef­tersom de in­te är li­ka pro­fi­le­ra­de.

For­meln för NQ ser allt­så ut så här:

”En text som är för kon­cen­tre­rad blir tung, el­ler till och med obe­grip­lig”

Det kan va­ra li­te pil­ligt att räk­na ut NQ, men ett ex­em­pel ur Hans Ros­lings bok Fact­ful­ness får vi­sa. Sub­stan­tiv, par­ti­cip och pre­po­si­tio­ner är un­der­struk­na. Verb, pro­no­men och ad­verb är kur­si­va.

Ga­p­in­stink­ten får oss att fö­re­stäl­la oss två­del­ning där det egent­li­gen finns en kon­ti­nu­er­lig sprid­ning, skill­na­der där det finns lik­he­ter och kon­flik­ter där det finns sam­för­stånd. Det är den förs­ta in­stink­ten på vår lis­ta ef­tersom den är så van­lig och så fun­da­men­talt för­vräng­er da­ta. Om du ser på ny­he­ter­na i kväll el­ler går till en lob­bygrupps hem­si­da kom­mer du för­mod­li­gen att läg­ga mär­ke till be­rät­tel­ser om kon­flik­ter mel­lan två grup­per el­ler fra­ser som ”de väx­an­de klyf­tor­na”.

I det­ta styc­ke har vi 28 in­for­ma­tions­bä­ran­de och 30 in­for­ma­tions­för­tun­nan­de ord – allt­så NQ 0,9.

Räk­nat på ett läng­re text­par­ti har Hans Ros­ling NQ 1,1, det vill sä­ga strax över ba­lans‍ punk­ten 1,0. Han är in­te för in­for­ma­tions‍ pac­kad för att bli svår och in­te för in­for­ma‍ ti­ons­tunn för att bli trå­kig.

I Hans Ros­lings text byg­ger me­ning­ar­na upp tex­ten – in­te som sta­tis­ka le­go­bi­tar ut­an som en dy­na­misk pro­cess där me­ning 1 ska­par en bryg­ga till me­ning 2 som i sin tur ska­par en bryg­ga till me­ning 3 och så vi­da­re.

Det­ta ide­al kan re­a­li­se­ras på två sätt:

Ur­stark bryg­ga 1. Me­ning­ar byg­ger en text. 2. Den­na ska­par in­for­ma­tion. 3. Och in­for­ma­tio­nen är me­ning­en med allti­ho­pa.

Ur­svag bryg­ga 1. Text­ling­visti­ken stu­de­rar in­for­ma­tions­dy­na­mik. 2. Me­ning­ar byg­ger upp tex­ten. 3. Sam­ban­den är in­tres­san­ta.

Ide­al och ide­al? Den ur­star­ka va­ri­an­ten är över­tyd­lig, kanske till och med mäst­ran­de, och den ur­sva­ga tycks läg­ga över all men‍ tal mö­da på lä­sa­ren. Ide­a­let lig­ger för­stås i mit­ten, och det kan man räk­na: en stark bryg­ga ger 2 po­äng, en svag bryg­ga ger 1 po­äng. (Ing­en bryg­ga ger 0 po­äng.)

Men vad är då en svag bryg­ga? Jo, allt mel­lan en stark bryg­ga och ing­en bryg­ga: as­so­ci­a­tio­ner, all­män kun­skap och till och med hopp i tan­ke­gång­en.

Nå, hur dy­na­misk är då Hans Ros­ling? Tex­tut­dra­get om ”ga­p­in­stink­ten” ovan in­ne‍ hål­ler till ex­em­pel tre me­ning­ar. Mel­lan 1 och 2 rå­der det stark bind­ning. I me­ning 2: ”Det är den förs­ta in­stink­ten på vår lis­ta …”, syf­tar Det till­ba­ka på me­ning 1.

Men me­ning 3 kom­mer ut­an nå­gon syn­lig över­gång: ”Om du ser på ny­he­ter­na i kväll el­ler går till en lob­bygrupps hem­si­da …”

Me­del­ta­let blir 1. Slump­vis blir det sam­ma vär­de om man räk­nar på ett vä­sent­ligt stör­re av­snitt, he­la ka­pi­tel 3. Allt­så: Hans Ros­lings text är dy­na­misk, men dy­na­mi­ken blir ald­rig påträng­an­de.

HANS ROS­LING HA­DE svart bäl­te i in­for‍ ma­tions­skri­van­de. Hans text stic­ker in­te ut. Den ba­lan­se­rar mel­lan pac­kat och tunt, mel­lan stark och svag bind­ning, me­dan den gör sitt jobb: re­so­ne­rar om nya fak­ta.

Men kan det­ta ge­ne­ra­li­se­ras? Kan mi­na al­go­rit­mer er­sät­ta den aka­de­mi som i år in­te ens har fått ut­se No­bel­pris­ta­ga­re i lit­te­ra­tur? Ty­värr in­te. Vi är gans­ka över­ens om vad in­for­ma­tions­pro­sa ska ge oss, men fik­tions‍ pro­sa har vi­da­re ra­mar, fri­a­re ut­trycks­me­del och oför­ut­säg­ba­ra ef­fek­ter. Jag får job­ba på nya al­go­rit­mer.

Lars Melin är do­cent i svens­ka vid Stock­holms uni­ver­si­tet och po­pu­lär­ve­ten­skap­lig skri­bent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.