Språ­ket och ta­la­ren. Fins­ka.

Språktidningen - - Intro - TEXT & FO­TO: Staf­fan Eng

TILL SKILLNAD FRÅN dem som för­sö­ker lä­ra sig fins­ka i vux­en ål­der har mo­dersmål­sta­la­ren Jo­nas Lil­le­berg Eriks­son ald­rig haft någ­ra pro­blem med fins­kans många suf­fix, än­del­ser, som kan stap­las på varand­ra.

– Jag tyc­ker att det blir enkla­re när ett en­da ord kan sä­ga myc­ket om en sak. I and­ra språk mås­te man an­vän­da många ord, me­dan vi ba­ra läg­ger till någ­ra sta­vel­ser.

I or­det au­to­s­sam­meko­han, ’und­rar om det är nå­got med vår bil’, pre­ci­se­ras till ex­em­pel grund­or­det au­to, ’bil’, med hjälp av suf­fix­en ssa, ’i’, mme, ’vår’, och ko­han, ’und­rar om’.

Nack­de­len är att vis­sa ord kan bli väl­digt långa. Jo­nas Lil­le­berg Eriks­son me­nar‍att det är or­sa­ken till att finsk‍ ta­lan­de of­ta hop­par över en del sta­vel­ser.

– Det lå­ter väl­digt märk­ligt när nå­gon ut‍ ta­lar or­den så som de skrivs, om det in­te är en ny­hets­upp­lä­sa­re el­ler en skå­de­spe­la­re.

Rent fo­ne­tiskt tyc­ker han att fins­kan har me­ra pon­dus än svens­kan, till ex­em‍ pel i svor­do­mar som per­ke­le, ’jäv­lar’, och ju­malau­ta, ’Gud hjäl­pe mig!’. Hans röst blir dju­pa­re när han väx­lar till fins­ka.

Han me­nar ock­så att fin­län­da­re ut‍ tryc­ker sig på ett ra­ka­re sätt än svens­kar. Som sve­rige­fin­ne be­fin­ner han sig mel­lan de bå­da kul­tu­rer­na.

– Vis­sa av mi­na svens­ka kol­le­ger tyc­ker att jag är för är­lig och hård, me­dan mi­na fins­ka vän­ner kan tyc­ka att jag pra­tar li­te för inlin­dat.

Jo­nas Lil­le­berg Eriks­son är po­li­tiskt sak­kun­nig i Stock­holm. Han har en finsk mam­ma och har gått på finsk­språ­kig för­sko­la och i finsk­språ­kig sko­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.