Till­fäl­lig­he­ter av­gör ut­ta­let

Språktidningen - - F+S -

Hur kan man för­kla­ra att nam­nen Al­fred, Astrid, Ar­vid och Ax­el in­te har grav ac­cent? Det är ju tvåsta­vi­ga ord med be­to­ning på förs­ta sta­vel­sen. Har det någon­ting att gö­ra med pre­fix­en Al‍, As‍, Ar‍? –Lu­i­se

Svens­kan är full av tvåsta­vi­ga ord med be­to­ning på förs­ta sta­vel­sen och akut ac­cent ( ac­cent 1). Det gäl­ler in­te minst många namn, för­u­tom dem du näm­ner till ex­em­pel: Hu­go, Lud­vig, Ed­vin, Emil, Mag­nus, Ag­nes, El­len, Es­ter, Iris, Maj­ken.

Det enk­las­te sva­ret är att des­sa namn har ac­cent 1 för att det har rå­kat bli så. Det hand­lar i hög grad allt­så om hi­sto­ris­ka till­fäl­lig­he­ter. Det går för­stås att hit­ta en del möns­ter i frå­ga om kor­re­la‍ ti­o­nen mel­lan nam­nens form i öv­rigt och de­ras ac­cent, men det är tvek­samt om man kan hän­vi­sa till så­da­na möns­ter som ”för­kla­ring­ar”. Och just i frå­ga om namn hand­lar det i ovan­ligt hög grad om god‍ tyck­lig­het. Det finns ingen­ting i svens­kans struk­tur som för­hind­rar, säg, ett namn Emil med grav ac­cent ( ac­cent 2).

Många namn va­ri­e­rar ock­så i frå­ga om to­nac­cen­ten. Det gäl­ler bland an­nat nam­net Ax­el som du näm­ner. Det är ut­brett bå­de med ac­cent 1 och ac­cent 2. Det finns per­so­ner som upp‍ fat­tar Ax­el med ac­cent 1 som ett an­nat namn än Ax­el med ac­cent 2 – men det finns ock­så många som ut­an pro­blem väx‍ lar mel­lan de bå­da to­nac­cen­ter‍ na. Elin är ett an­nat ex­em­pel. Även en del flick­namn som slu­tar med ‍rid fö­re­kom­mer med bå­da to­nac­cen­ter­na. Det gäl­ler till ex­em­pel bå­de Si­grid och Ingrid.

I nå­gon mån – men in­te alls ute­slu­tan­de – är va­ri­a­tio­nen di­a­lek­talt be­ting­ad. Många namn som i cen­tral­svens­kan har ac­cent 2 ut­ta­las of­ta med ac­cent 1 i norr­länds­ka språk‍ for­mer. Det gäl­ler många van‍ li­ga namn, som An­ders, Jo­han, Jo­nas, Kerstin och Li­sa.

Me­dan man för namn i all­män­het knap­past kan upp­stäl­la någ­ra reg­ler för vil­ka som får ac­cent 1 och vil­ka som får ac­cent 2, är lä­get li­te an­norlun­da när det gäl­ler smek­namn. Det helt do­mi­ne‍ ran­de mönst­ret för svens­ka smek­namn är att de ut­ta­las med ac­cent 2.

För bildan­det av smek­namn går det att hit­ta ge­ne­rel­la möns‍ ter som kan be­skri­vas med hjälp av reg­ler, vil­ket språk‍ fors­ka­ren To­mas Riad skrev om i Språk­tid­ning­en 4/2016. Li­sa Ru­de­beck, Språkrå­det

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.