Or­minge bör­ja­de som ett önamn

Språktidningen - - F+S -

Syf­tar verk­li­gen nam­net Or­minge på att det fanns många or­mar där i det om­rå­det el­ler har nam­net från bör­jan en an­nan be­ty­del­se? – Gun­britt

Nam­net Or­minge finns tol­kat av Carl Ivar Ståhle 1946 i Stu­di­er över de svens­ka ort­nam­nen på ‍inge. Han kon­sta­te­rar att Or­minge ti­di­gast tycks ha va­rit ett önamn, som möj­li­gen an­vänts för två öar. Nam­net är tro­li­gen bil­dat av or­det orm, men hur är svårt att av­gö­ra. Möj­li­gen fanns det myc­ket orm där el­ler så lik­na­de ön, el­ler öar­na, kanske en orm till for­men. Ståhle an­tar att nam­net ti­di­gast har va­rit Or­mö el­ler lik­nan­de och se­dan har man kal­lat de som bor i det­ta om­rå­de för or­ming­ar. Slut­li­gen har man bör­jat kal­la om­rå­det som des­sa or­ming­ar bod­de vid för Or­minge(lan­det). Nam­net bars allt­så ur­sprung­li­gen av ett myc­ket stör­re om­rå­de än det som da­gens be­byg­gel­se har namn ef­ter. En an­nan möj­lig‍ het är att Or­minge är bil­dat till det kän­da mans­nam­net Orm, men hur det i så fall har kun­nat över­gå till att be­teck­na en bygd är svå­ra­re att för­kla­ra. Elin Pihl, Namnar­ki­vet i Uppsa­la

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.