Var­ken få­gel el­ler fisk ?

En unik form av kom­mu­ni­ka­tion väx­er fram på Twit­ter. Här ska­pas en hy­brid mel­lan tal och skrift.

Språktidningen - - Hej! - Av PETER WIKSTRÖM

TWIT­TER FÖDDES SOM en pa­ra­dox i kors­ning­en mel­lan tal och skrift. Platt­for­mens namn är en ljud­lig me­ta­for om mänsk­lig kom­mu­ni­ka­tion som få­gel­kvit­ter. Men väl där kan du ba­ra lä­sa och skri­va. Du får lyss­na med ögo­nen – och kvitt­ra med fing­rar­na.

I en av mi­na Twit­ter­stu­di­er finns det här in­läg­get (fritt över‍ satt från eng­els­ka): ”Som de fles­ta män twitt­rar jag som jag pra­tar! Kort, skarpt, rakt på sak och går vi­da­re! Till skill­nad från de fles­ta kvin­nor‍som ma­ler‍på i evig­het om till­fäl­let ges.” Att ”twitt­ra som man pra­tar” är allt­så in­te ba­ra att twitt­ra i en viss form, ut­an hand­lar of­ta om att le­va upp till en norm.

Twit­ter, som vil­ken språk­lig are­na som helst, har in­te en norm, ut­an upp­vi­sar en stän­dig för­hand­ling mel­lan‍nor­mer. ‍ Vis­sa twitt­ra­re av­skyr när nå­gon‍skri­ver tal­språk­ligt. Det speg­lar en syn på tal‍språ­ket som gram­ma­tiskt de­fekt. And­ra‍me­nar att skol­boks­gram­ma­ti­ken är nå­got att an­vän­da vid be­hov.

ME­DAN VIS­SA an­vän­da­re kla­gar på då­lig stav­ning så ser and­ra po­ten­ti­a­len i att an­vän­da stav­ning för att ut­tryc­ka en per­son­lig röst. En twitt­ra­re‍ hän­vi­sar‍till ex­em­pel till tal‍ språk­lig­he­tens ”fuc­ked up ass gram­mar”, och il­lu­stre­rar där­med just det: en ka­osar­tad gram­ma­tik.

And­ra gör ut­tryck­li­gen kopp­ling­en till re­gi­o­nal el­ler so­ci­al va­ri­a­tion, och gör sig lus­ti­ga över hur ton­årstje­jer, mex­i­ka­ner el­ler ni­ge­ri­a­ner twitt­rar som de pra­tar. En ni­ge­ri­ansk an­vän­da­re sva­rar på den kri­ti­ken: ”ao el­se u wan it be, li­ke we poo­in?”, ’Hur vill du an­nars att det ska va­ra, som vi baj­sar?’

Trots den skämt­sam­ma to­nen,‍ut­tryc­ker den här ty­pen av in­lägg nor­mer – på skil­da vis. Att skäm­ta om hur ni­ge­ri­a­ner twitt­rar som de pra­tar speg­lar åsik­ten att man nor­malt in­te bör gö­ra så. Och det skämt‍ sam­ma sva­ret ut­tryc­ker en mot­satt norm: det är väl klart att vi twitt­rar som vi pra­tar – hur skul­le vi an­nars twitt­ra?

En­ligt språ­kan­tro­po­lo­gen Asif Ag­ha är ett li­tet skämt el­ler ett li­tet skratt en del av det vi of­ta äg­nar oss åt för att, med­ve­tet el­ler omed­ve­tet, sta­ka ut grän­ser­na för vad som är okej och nor­malt på en viss språk­lig are­na.

MEN ALLT SOM sker på Twit­ter kan in­te be­trak­tas som ”prat”. Twitt­rar­na an­vän‍ der sig i stäl­let of­ta av – och bi­drar till att ut­for­ma – nya re­per­to­a­rer och gen­rer. Pa­rad‍ ex­emp­let är kanske så kal­la­de

mem. Den van­li­gas­te for­men av mem är bild‍mon­tage, ex­em‍ pel­vis ett fo­to av en katt som trängt sig ner i en kar­tong med den på­klist­ra­de tex­ten ”if I fits I sits”. Så­da­na mem sprids i al­le‍han­da syf­ten, som in­tern‍ hu­mor i en grupp, som po­li­tisk kri­tik och myc­ket mer. I vi­da­re be­mär­kel­se av­ser mem al­la ty­per‍av tex­ter, bil­der, vi­de­or och an­nat vi­su­ellt ma­te­ri­al som sprids mel­lan oli­ka nät­fo­rum.

Fe­no­me­net med mem har dock i sig en munt­lig prä­gel. Mem hand­lar, lik­som myc­ket i munt­lig kom­mu­ni­ka­tion, om en sorts folk­kul­tu­rellt del­ta­gan­de, med­ska­pan­de och över­fö­ring av ett stän­digt för­än­der­ligt ma­te­ri­al. Men bru­ket av mem kan i många fall knap­past sä­gas gö­ra tex­ter­na mer tal­språk­li­ga.

På Twit­ter finns många oli­ka stra­te‍gi­er för att åter­ge ta­lat språk. Man mö­ter dem i for­mer som and I was li­ke blah blah, then she was all blah

blah, mot­sva­ran­de svens­kans ba och typ som tal­mar­kö­rer. När jag un­der­sök­te des­sa oli­ka stra­te­gi­er, upp­täck­te jag att vis­sa an­vän­da­re ploc­ka­de in mem som en del i det åter‍ giv­na ta­let, till ex­em­pel för att ge­stal­ta at­ti­ty­der.

Det­ta sätt att ploc­ka in ett ”för‍pro­du­ce­rat” kul­tu­rellt

”Vis­sa blir fräls­ta och upp­rym­da när de upp­täc­ker for­ma­tet”

ma­te­ri­al för att dra­ma­ti­se­ra en be­rät­tel­se, ska­par en sorts språk­lig hy­brid, som nog mås­te sä­gas gå bort­om vad vi är va­na vid att se i tal och skrift. På nä­tet bör­jar det bli var­dags­mat.

NÄR MAN BÖR­JAR ro­ta i vad ka­te­go­ri­er som tal och

skrift be­ty­der, går det ock­så att hö­ja blic­ken från det rent kon‍ kre­ta till mer sve­pan­de frå­gor.

En väg till den­na mer ab­strak­ta ni­vå går via den ka­na­den­sis­ka me­di­e­gu­run‍ Mars­hall Mclu­han och hans kol­le­ga, ame­ri­ka­nen Wal­ter J. Ong, som var språk­ve­ta­re, lit­te­ra­tur­ve­ta­re och fi­lo­sof.

Des­sa två me­na­de att väst‍ värl­den har ge­nom­levt ett ti­de‍ varv präg­lat av al­fa­be­tets och tryck­pres­sens lit­te­ra­citet – ett be­grepp som an­vänds om de verk­sam­he­ter som kan kopp‍ las till läsan­de och skri­van­de. Lit­te­ra­cite­ten gyn­nar ab­strak‍ ti­on, di­stans, ana­lys, lin­järt och lo­giskt tän­kan­de. Wal­ter J. Ong me­na­de‍att det fram‍ väx­an­de elektro­nis­ka me­die‍ land­ska­pet skul­le le­da till ett sorts åter­tåg för det munt­li­ga. De nya me­di­er­na skul­le ge en ny plats för tal­språ­ket i den of­fent­li­ga kul­tu­ren.

Det är lätt att se hur vis­sa av des­sa munt­li­ga vär­den tycks pas­sa in på hur skrift an­vänds i so­ci­a­la me­di­er: språ­ket ska ska­pa och stär­ka käns­lor av när­va­ro och ome­del­bar­het, del‍ ta­gan­de och sam­man­håll­ning inom den eg­na grup­pen. Fo­kus ska lig­ga på när­het till det mänsk­li­ga: be­rät­tel­ser och in­te iso­le­ra­de fak­ta, integ­ra­tion och in­te ana­lys, kon­kret er­fa­ren­het och in­te in­te ab­strak­tion.

På så sätt kan de­bat­ter‍om vil­ka for­mer‍som är lämp­li­ga‍ i tal­språk re­spek­ti­ve skrift‍ språk, i för­läng­ning­en kom­ma att hand­la om dju­pa kun­skaps‍ fi­lo­so­fis­ka spörs­mål. De spå­ren går långt till­ba­ka i väst­värl­dens‍ idéhisto­ria. Den gre­kis­ka fi­lo‍so­fen So­kra­tes me­na­de att när or­det se­pa­re­ras från den fy­sis­ka män­ni­skan går det in­te läng­re att ve­ta med sä­ker­het vem av­sän­da­ren är. Den di­gi‍ ta­la skrif­ten kan tyc­kas än mer lömsk, då den be­drar oss ge­nom att kän­nas mer ome­del‍bar och ofil­tre­rad än den egent­li­gen är.

I mitt ma­te­ri­al finns ex­em­pel på twitt­ra­re som är över­ty­ga­de om att de vet att en viss kän­dis verk­li­gen har skri­vit si­na in­lägg per­son­li­gen för att ”hon skri­ver som hon pra­tar”. Hon känns lik­som igen på rös­ten, även om rös­ten är i text. Det­ta kan för­vis­so tyc­kas li­te na­ivt, för skrift­lig stil kan imi­te­ras väl‍ digt lätt jäm­fört med en kropps‍ ligt när­va­ran­de röst. Men vi ska nog ak­ta oss för att snabbt av­fär­da in­tui­tio­nen att text­ligt fram­ställ­da di­gi­ta­la iden­ti­te­ter är mind­re på­lit­li­ga än and­ra.

Pre­cis de egen­ska­per hos det skriv­na or­det som gjor­de So­kra­tes miss­tänk­sam, kom se­dan att stå som ga­rant för dess ve­ten­skap­li­ga vär­de: Av‍ stån­det från för­fat­ta­rens röst blev till ob­jek­ti­vi­tet. Skrif­tens sta­tus som se­kun­där re­p­re‍ sen­ta­tion gjor­de den till ett verk­tyg för att byg­ga mo­del­ler av verk­lig­he­ten. För­flyt­tan­det av be­rät­tel­ser som vand­ra­de från in­di­vid till in­di­vid, blev till ar­te­fak­ter som kun­de lag­ras i skrift, säk­ra­de en syn på kun‍ skap som ett fast ob­jekt med sta­bil iden­ti­tet över tid. Vi bör‍ ja­de se på kun­skap som nå­got in­prän­tat i ord­bo­kens, en­cyk­lo‍ pedins och ar­ki­vets lo­gik.

MEN VIL­KA NYA in­tui­tio­ner kan ut­veck­las när vi väl bör­jar vän­ja oss vid de nya me­di­er‍ nas om­för­hand­ling av tal­språ‍ kets och skrift­språ­kets lo­gik? När den här hy­bri­den mel­lan tal och skrift upp­står?

En språk­lig platt­form som Twit­ter ak­ti­ve­rar på ett tyd­ligt sätt språk­li­ga nor­mer. Vis­sa blir fräls­ta och upp­rym­da när de upp­täc­ker for­ma­tet, and­ra blir ir­ri­te­ra­de över språ­kets vul­ga­ri­se­ring. Mix­en av te­le‍ gra­fis­ka frag­ment och slag­ord upp­levs som en­de­ra skräm‍ man­de el­ler lö­je­väc­kan­de.

Tal och skrift är lu­ri­ga­re än man kan tro, och om­för­hand‍ las stän­digt när nya me­di­er tar plats. Vad hy­bri­den mel­lan tal och skrift gör med oss är svårt att ut­vär­de­ra, men få av oss lär läm­nas obe­rör­da.

”På Twit­ter finns många oli­ka stra­te­gi­er för att

åter­ge ta­lat språk”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.