Språkpsy­ko­lo­gi. Vårt sätt att ut­tryc­ka oss kan av­slö­ja hur vi mår.

Små ord och sub­ti­la skift­ning­ar. Det vi skri­ver och sä­ger kan be­rät­ta myc­ket om hur vi mår.

Språktidningen - - Intro - Av MATS HOLM

PÅ EN SEMESTERRESA i slu­tet av 1800-ta­let ham­na­de psy­ko­a­na­ly­ti­kern Sig­mund Freud i ett sam­tal med en dys­ter ung man, som var över­ty­gad om att han själv och al­la and­ra väl­ut­bil­da­de och be­gå­va­de unga var döm­da att le­va si­na liv ut­an att de­ras ta­lang skul­le få blomst­ra.

Han för­sök­te sät­ta ord på käns­lan. Le­ta­de i sitt min­ne ef­ter‍en rad ur den ro­mers­ke‍ dik­ta­ren Ver­gi­li­us bok

Ae­nei­den, ‍ögon­blic­ket när en be­seg­rad kri­ga­re ro­par ef­ter nå­gon som kan sti­ga upp ur hans märg och häm­nas. Men hur löd det ex­ak­ta ci­ta­tet?

”Nu kom jag på det”, sa yng­ling­en till Freud: ” Ex­o­ri­a­re ex nostris os­si­bus ul­tor.”

Freud sa ingen­ting, men hans blick av­slö­ja­de vad han tänk­te. Att kun­na ci­te­ra kor­rekt ur Ver­gi­li­us till­hör­de all­män­bild­ning­en.

”Se in­te så ned­lå­tan­de ut”, sa den unge. ”Jag vet att det är nå­got fel i mitt ci­tat, men vad … kan du hjäl­pa mig?”

”Med nö­je”, sa Freud.

” Ex­o­ri­a­re aliquis nostris ex os­si­bus ul­tor.” Yng­ling­en suc­ka­de: ”Vil­ken idi­ot jag är. Jag ute‍ läm­na­de aliquis. Hur kan jag glöm­ma ett så vik­tigt ord?”

De re­so­ne­ra­de om att han kanske fick då­li­ga vib­bar av or­det aliquis, som be­ty­der ’nå­gon’. Sig­mund Freud bad yng­ling­en att as­so­ci­e­ra fritt kring det. Ef­tersom or­det gick att de­la upp i två: a och liquis, bör­ja­de den unge man­nen ome­del­bart as­so­ci­e­ra till väts­kor, och till en histo­ria om ett hel­gon vars blod blev till ge­nom­skin‍ lig väts­ka var­je år ( liqui­dus be­ty­der ’väts­ka’ på la­tin). Den unge be­rät­ta­de för Freud att hans flick­vän in­te ha­de haft mens på en må­nad. Psy­ko‍ ana­ly­ti­kern drog slut­sat­sen att det ute­läm­na­de or­det, som påmin­de om ’väts­ka’, kun­de ty­da på att den unge man­nen led av gra­vi­di­tets­skräck.

”Det stäm­mer ju, ut­brast yng­ling­en. Jag är liv­rädd för att hon ska va­ra med barn. Det skul­le för­stö­ra allt ...”

SIG­MUND FREUD be­rät­ta­de år 1901 i boken Var­dags­li­vets

psy­ko­pa­to­lo­gi om upp­koms­ten av fe­no­me­net ”hal­ka med tung­an”. Se­dan dess har det till­hört den po­pu­lärpsy­ko‍ lo­gis­ka all­män­bild­ning­en att kän­na till att när en per­son är på väg att sä­ga en sak, men av miss­tag rå­kar sä­ga nå­got an‍ nat, har själ­va miss­ta­get of­ta en dju­pa­re in­ne‍ börd, och av­slö­jar nå­got om oss. Det kan va­ra en tan­ke, en öns­kan el­ler en in­re driv­kraft

– ibland en till sy­nes allt­för up­pen­bar. Den ame­ri­kans­ke se­na­torn Ted Ken­ne­dy höll i slu­tet av sin kar­riär ett tv‍sänt tal om ut­bild­ning, och sa: ” Our na­tio­nal in­te­rest ought to be to en­cou­rage the bre­ast … the

best and the brigh­test”. Den över­slä­tan­de för­kla­ring­en att fel­säg­ning­en kanske ba­ra gick att här­le­da till ett oskyl­digt för­arg­ligt r, som ba­ra rå­kat över­fal­la tung­an i fel ögon‍ blick, ha­de svårt att få ge­hör. Varen­da tv‍tit­ta­re kun­de se att Ken­ne­dy for­ma­de si­na hän­der till två ku­por sam­ti­digt som han sa or­det bre­ast, ’bröst’.

Nog finns det en jord­mån för att fors­ka på fel­säg­ning­ar. Me­del­has­tig­he­ten i en män­nis‍ kas ord­flö­de lär va­ra un­ge­fär 150 ord i mi­nu­ten. Psy­ko­lo­ger och språk­fors­ka­re har räk­nat ut att var och en av oss där­med sä­ger fel mel­lan 5 och 22 gång­er var­je dag. Men fel­säg­ning­ar har in­te mo­no­pol på att av­slö­ja vil­ka vi är – och hur vi mår.

När män­ni­skor år 2006 bör­ja­de twitt­ra, öpp­na­des por­tar­na för nya stu­di­e­fält. Al­la som ha­de ett kon­to kun­de skic­ka ut en upp­da­te­ring om vad de gjor­de. ”Många und­rar var­för, men det är bra för forsk­ning­en”, skri­ver so­ci­al‍ psy­ko­lo­gen Wil­li­am Pen­ne‍ ba­ker, pro­fes­sor vid Uni­ver­si­ty of Tex­as, i sin bok The sec­ret

li­fe of pro­nouns.

Wil­li­am Pen­ne­ba­ker har de­cen­ni­er av forsk­ning om sam­ban­det mel­lan ord och psy­kisk ohäl­sa bakom sig. Han häv­dar att i syn­ner­het de mins­ta och enk­las­te or­den av­slö­jar sa­ker om vår psy­kis­ka häl­sa, och tar ett an­tal upp­da­te­ring­ar från fy­ra twitt­ra­re med många föl­ja­re som ex­em­pel.

”Me­del­has­tig­he­ten i en män­niskas ord­flö­de lär va­ra un­ge­fär 150 ord i mi­nu­ten”

Pa­ris Hil­ton, me­die­per­son‍ lig­het:

Good mor­ning eve­ry­o­ne! Ha­ve a fa­bu­lous day! Xoxo Pa­ris :)

John Mc­cain, ti­di­ga­re ame­ri­kansk se­na­tor:

went to the mountains abo­ve Beirut yes­ter­day to me­et with Wa­lid Jum­b­latt – the le­a­der of the Dru­ze – fa­sci­na­ting ex­pe­ri­ence.

Oprah Win­frey, me­di­e­mo­gul och pro­gram­le­da­re i tv:

Han­ging out with fri­ends – ”pom” mar­ti­nis-get­ting re­a­dy to watch xmas spe­ci­al.‍10 eas­tern 9 cen­tral. Go­ing ca­ro­ling af­ter­ward!

La­dy Ga­ga, ar­tist och låt‍skri­va­re:

ti­me to drink a bott­le of wi­ne and sketch for the new tour. st.lou­is was bril­li­ant. the­re’s ey­e­li­ner on my knee, and blood on my el­bow.sha­dy

VID EN FÖRS­TA an­blick ser allt täm­li­gen stan­dar­di­se­rat ut. Pa­ris Hil­ton öns­kar oss en fan­tas­tisk dag, John Mc­cain rap­por­te­rar om ett mö­te, Oprah Win­frey be­rät­tar om pla­ner för kväl­len och La­dy Ga­ga vill att vi ska su­gas in i tur­né­käns­lan.

Men Wil­li­am Pen­ne­ba­ker me­nar att Pa­ris Hil­ton av­slö­jar det mesta om sig själv, ba­ra ge­nom att pre­sen­te­ra sig som ”me­die­per­son­lig­het” och ge­nom si­na ut­rops­tec­ken och smi­leys. John Mc­cain, å sin si­da, vi­sar att han vill im­po­ne­ra med si­na sto­ra ord, och att han har pro­blem med att an­kny­ta till folk. Oprah rö­jer in­te ba­ra att hon är För­säl­ja­ren med stort F, ut­an ock­så har en gran­di­os själv­bild. La­dy Ga­ga, häv­dar Wil­li­am Pen­ne­ba­ker vi­da­re, av‍ slö­jar att hon är vild men ock­så ef­ter­tänk­sam, och att hen­nes egen­het att bli djupt per­son­lig i sät­tet hon an­vän­der pro­no­men – my i my knee och my el­bow, ’mitt knä; min arm­bå­ge’ – kan ty­da på att hon är de­pres­siv.

Wil­li­am Pen­ne­ba­kers gans­ka långt­gå­en­de ana­ly­ser av or­dens dol­da in­ne­bör­der, byg­ger på en an­nan me­tod än Freuds sam­tal, vars po­äng var att pa­ti­en­ten upp­ma­na­des att själv as­so­ci­e­ra sig fram till en möj­lig tolk­ning.

Un­der 1980-ta­let vi­sa­de Wil­li­am Pen­ne­ba­ker att män­ni­skor som ha­de haft en trau­ma­tisk upp­le­vel­se blev hjälp­ta av att skri­va om si­na er­fa­ren­he­ter re­gel­bun­det, fem‍ ton till tju­go mi­nu­ter om da­gen i minst fy­ra da­gar. De som i skrift brot­ta­des med trau­man måd­de fle­ra år se­na­re myc­ket bätt­re än trau­ma­ti­se­ra­de män­ni­skor som fått i upp­gift att skri­va om and­ra sa­ker.

I se­na­re stu­di­er har det vi­sat sig att den som skri­ver om känslo­mäs­sigt när­lig­gan­de sa­ker in­te ba­ra mår bätt­re i sjä­len, ut­an ock­så får bätt­re im­mun­för­svar, sänkt blod‍ tryck, bätt­re sömn och ökad hjärn­ak­ti­vi­tet.

Te­o­ri­er­na om var­för va­ri­e­rar. En del fors­ka­re häv­dar att den som ge­nom­gå­en­de kon­fron‍ te­rar job­bi­ga käns­lor mins­kar de­ras skräm­man­de grepp, att man an­pas­sar sig till dem.

And­ra pe­kar på det ohäl­so‍ sam­ma i att äl­ta sa­ker, och på att många män­ni­skor som har haft en trau­ma­tisk upp­le­vel­se oupp­hör­ligt spe­lar upp des­sa i si­na hu­vu­den i ett för­sök att för­stå sitt li­dan­de. Des­sa stän­di­ga tan­kar stör söm­nen och gör det omöj­ligt att kla­ra jobb och re­la­tio­ner. Att skri­va in­ne­bär att hit­ta me­ning och för­stå hän­del­ser­na. Så­dant kan lö­sa upp knu­tar­na. Men kanske, re­so­ne­rar Wil­li­am Pen­ne­ba­ker, lig­ger nyc­keln in­te ba­ra i skri­van­det i sig, in­te ba­ra i att skri­va om käns­lor, ut­an i hur man gör det.

De histo­ri­er män­ni­skor be­rät­ta­de var star­ka. Sex­u­el­la‍ över­grepp. Miss­han­del. Skils­mäs­sor. Föröd­mju­kel­ser och li­dan­de. Någ­ra skrev med hu­mor,‍and­ra med vre­de, många kallt och sak­ligt.

Vil­ka di­men­sio­ner av skri­van­det kun­de fö­re­bå­da för­bätt­rad häl­sa? Låg hem­lig‍ he­ten i själ­va språ­ket?

Till­sam­mans med kol­le­ger bygg­de Wil­li­am Pen­ne­ba­ker upp ett da­tor­pro­gram som ka­te­go­ri­se­ra­de ord i oli­ka psy­ko­lo­gis­ka be­grepp. Man bygg­de ex­em­pel­vis upp en ils­ke-ord­bok, som in­ne­höll

”Att skri­va in­ne­bär att

hit­ta me­ning och för­stå hän­del­ser­na”

180 ord som mör­da, re­vansch,

vre­de och hat. Man ska­pa­de ord‍böc­ker med un­ge­fär li­ka många ord för sorg och ång­est, och för po­si­ti­va käns­lo­till‍ stånd. Man ge­nom­för­de se­dan stu­di­er med col­le­gestu­den­ter, livs­tids­döm­da fång­ar och in­gen­jö­rer som just ha­de bli­vit ar­bets­lö­sa.

Det man såg var fram­för allt tre sa­ker: Män­ni­skor som ge­nom‍gå­en­de an­vän­de‍ ne­ga­ti­va ord om si­na käns­lor‍blev in­te bätt­re. Men det­sam­ma‍gäll­de män­ni­skor som ge­nom­gå­en­de an­vän­de po­si­ti­va ord. Bäst åter­häm­ta­de sig män­ni­skor som bör­ja­de med sin be­rät­tel­se med få ord som ut­tryck­te en in­sikt el­ler re­flek­tion. Så­da­na ord, ifall de öka­de med ti­den, var en fing­er‍ vis­ning om att skri­ben­ter­na skul­le kom­ma att må bätt­re.

Det te­ra­peu­tis­ka ar­be­tet hand­la­de allt­så om att få ihop en be­rät­tel­se, en histo­ria om sitt psy­kis­ka liv. Det in­tres­san­ta var att det just hand­la­de om att ”byg­ga ihop en histo­ria”. Att ha en fär­dig histo­ria re­dan från bör­jan var ing­et fram­gångs‍ re­cept. Då blir man som en Woody Al­len-fi­gur, som ta­lar‍ oupp­hör­li­gen om si­na neu­ro‍ ser, men ald­rig för­änd­ras. Att åter­be­rät­ta sam­ma histo­ria gång på gång är ett klas­siskt sym­tom på de­pres­sion.

DET VAR NÄR Wil­li­am Pen­ne­ba­ker och hans kol­le­ger över­gick från att stu­de­ra verb, sub­stan­tiv och ad­jek­tiv till att fäs­ta blic­ken på små­ord som pro­no­men, som de hit­ta­de sa­ker. Trots att pro­no­men, pre­po­si­tio­ner och ar­tik­lar en­dast ut­gjor­de en pro­mil­le av or­den i samt­li­ga språks lis­tor med ord för ils­ka, sorg, gläd­je med me­ra, ut­gör de en tyst ma­jo­ri­tet av allt som sägs och skrivs. I stu­di­et av des­sa små‍ ord fanns be­ty­dan­de fynd.

Ju mer per­so­ner­na för­änd‍ ra­de sitt sätt att an­vän­da pro‍ no­men, desto bätt­re blev de. De som blev fris­ka an­vän­de sig i bör­jan av många jag, och se­na­re av and­ra pro­no­men som de, hon el­ler han.

Sto­ra lik­he­ter finns med en fram­gångs­rik te­ra­pi­si­tu­a­tion: en pa­ti­ent bör­jar med att pra­ta om sin part­ners tjat. Te­ra­peu‍ ten in­fli­kar: Och hur mår du då? Pa­ti­en­ten bör­jar ta­la om sig själv, tills te­ra­peu­ten sä­ger: Och hur ser din part­ner på sa­ken?

Hem­lig­he­ten bakom skri‍ van­de som häl­so­bring­an­de verk­sam­het följ­de sam­ma mall, en re­sa mot att bör­ja kun­na se på eg­na pro­blem från oli­ka per­spek­tiv.

Wil­li­am Pen­ne­ba­ker an­tog att ett pro­no­men som jag var över­re­pre­sen­te­rat bland själv­upp­tag­na, nar­cis­sis­tis­ka män med makt och hög sta­tus. Men det vi­sa­de sig att män med makt och sta­tus fak­tiskt an­vän­de jag minst. For­meln‍ hög sta­tus = få jag- ord, kun­de Wil­li­am Pen­ne­ba­ker få anek‍ do­tiskt be­kräf­tad ge­nom att gå ige­nom si­na mejl. Fö­re­koms­ten av pro­no­me­net jag speg­la­de så gott som all­tid en makt­hi­e­rar‍ ki. Den un­der­lägs­ne an­vän­de pro­no­me­net rik­ligt, som ele­ven som skrev till sin lä­ra­re: ”Kä­re dok­tor Pen­ne­ba­ker, jag ber om att få skri­va om mi­na slut­prov, jag ha­de per­son­li­ga pro­blem och vill få en chans att gö­ra mig själv rätt­vi­sa.” Pen­ne‍ba­ker sva­ra­de: ”Kä­ra NN, du vet att vå­ra reg­ler är myc­ket hår­da, men ty­värr kan vi in­te kring­gå dem i ditt fall”. När Wil­li­am Pen­ne­ba­ker skrev till de­ka­nen, var det han själv som an­vän­de‍ jag-or­den. Att kvin­nor i ge­nom‍ snitt an­vän­der pro­no­men i förs­ta per­son sin­gu­lar, som jag,

mig och mitt 85 000 fler gång­er på ett år än män, speg­lar san‍ no­likt sam­ma makt‍ord­ning. Men in­te ba­ra.

Kvin­nor, skri­ver Wil­li­am Pen­ne­ba­ker och lu­tar sig mot forsk­ning­en, är ge­ne­rellt mer själv­med­vet­na än män, och an­vän­der of­ta jag, följt av gar­de­ran­de ord som syf­tar till att in­te fram­hä­va el­ler blot­ta sig: Det ver­kar som att jag … jag me­nar… jag tyc­ker … Män an­vän­der fler siff­ror och verb, och fler ord i var­je me­ning.

INGA ORD SPEG­LA­DE bätt­re än pro­no­men hur en män­ni­ska mår. Wil­li­am Pen­ne‍ba­ker gick ige­nom 18 kän­da po­e­ters sam­la­de pro‍ duk­tion. Hälf­ten av dem ha­de av­slu­tat si­na liv ge­nom att be­gå själv­mord. Bland and­ra

”Ju mer per­so­ner­na för­änd­ra­de sitt sätt att an­vän­da pro­no­men,

desto bätt­re blev de”

”Män­ni­skor som ge­nom­gå­en­de an­vän­de ne­ga­ti­va ord om si­na

käns­lor blev in­te bätt­re”

Syl­via Plath. Des­sa nio an­vän‍ de i be­tyd­ligt hög­re ut­sträck‍ ning or­det jag i si­na dik­ter. Dä­re­mot var fö­re­koms­ten av ne­ga­ti­va käns­lo­ord den­sam­ma hos samt­li­ga po­e­ter. De po­e­ter som höll smär­tan ifrån sig, som skrev i tred­je el­ler and­ra per­son, tog in­te li­vet av sig.

De­pres­si­va män­ni­skor kän­ne­teck­nas fram­för allt av en för­ödan­de är­lig­het, som de fles­ta and­ra för­träng­er, skri­ver Wil­li­am Pen­ne­ba­ker, och på­pe­kar att män­ni­skor som an­vän­der or­det jag of­ta, of­ta­re ta­lar san­ning. Forsk­ning med lögn­de­tek­to­rer ger stöd åt te­sen. Bäs­ta sät­tet att spå­ra en lögna­re är att grans­ka pro­no‍ men, och spå­ra ve­der­bö­ran­des många det och man, som allt­så är tapp­ra för­sök att di­stan­se­ra sig från an­kla­gel­ser­na.

En po­li­ti­ker som of­ta an­vän‍ der or­det jag upp­fat­tas som är­lig, en som göds­lar med vi upp­fat­tas som oär­lig. Wil­li­am Pen­ne­ba­ker har stu­de­rat de fles­ta ame­ri­kans­ka pre­si­den‍ ters och pre­si­dent­kan­di­da­ters tal. Den som i hu­vud­sak an‍ vän­der jag i stäl­let för vi vin­ner of­tast pre­si­dent­va­len.

PRO­NO­MEN TYCKS fun­ge­ra‍ som ett föns­ter in mot käns­lo‍ li­vet. Des­sa små­ord – som vå­ra hjär­nor re­gi­stre­rar med li­ka li­ten an­sträng­ning som den om­sorgs­fullt lag­rar dem – ser ut va­ra den språk­li­ga nyc­keln‍fram­för and­ra för att för­stå oss själ­va och vår om­giv­ning.

Till och med Sig­mund Freud no­te­ra­de det med häp­nad. ”Jag bad den unge man­nen as­so­ci­e­ra kring or­det aliquis (’nå­gon’) … ett in­de­fi­nit pro­no­men …”

Sig­mund Freud lan­se­ra­de te­o­rin om att fel­säg­ning­ar ha­de en dju­pa­re in­ne­börd.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.