Por­trätt. Gun-britt Sund­ström om att le­va för att skri­va.

Språk­pas­sion. För­fat­ta­ren Gun-britt Sund­ström han­te­rar språ­ket med li­del­se. Och hon oro­ar sig över dess fram­tid.

Språktidningen - - Intro -

VÄGEN UT i yr­kes­li­vet skild­rar Gun-britt Sund­ström i sin se­nas­te ro‍ man.‍hon stu­de­rar lit­te­ra­tur‍ histo­ria, de­bu­te­rar som för‍‍fat­ta­re och blir, nå­got mot­vil­ligt, an­ställd på Da­gens Ny­he­ters kul­tur­re­dak­tion.

Boken‍he­ter Skriv­liv – från förs­ta‍boken till förs­ta bar­net, och be­står av dras­tis­ka och ro­li­ga dag­bok­san­teck­ning­ar, ned­teck­na­de mel­lan 1965 och 1979.

Se­dan 1990-ta­let är GunBritt Sund­ström främst verk­sam som över­sät­ta­re. Och det är vad hon ”bor­de ha sat­sat på från förs­ta bör­jan”, en­ligt bokens ef­terord.

– Det är ju så ro­ligt att över­sät­ta! När man hit­tar rätt idi­om är ar­be­tet så lust­fyllt: ”Ah, det är så man sä­ger på svens­ka!” Språk är ju över hu­vud ta­get så kul, och att lä­sa om språk är oav­bru­tet spän­nan­de, sä­ger Gun-britt Sund­ström.

Att hon in­te blev över‍sät­ta­re från bör­jan för­kla­rar hon med att hon in­te kän­de nå­gon pro­fes­sio­nell över­sät­ta­re.

– På den ti­den fanns det inga över­sät­tar­ut­bild­ning­ar, och jag viss­te in­te att man kun­de ha det som yr­ke.

RE­DAN TI­DIGT VISS­TE hon dock att hon vil­le ar­be­ta med språk. Och bli för­fat­ta­re. I si­na dag­bok­san­teck­ning­ar kom­men­te­rar hon sin de­but som sker ”i sista se­kun­den”. Hon är då tju­go år gam­mal. Ef­ter stu­di­er vid Jour­na­list‍ hög­sko­lan an­ställ­des hon som jour­na­list och kri­ti­ker på Da­gens Ny­he­ters kul­tur‍ re­dak­tion. Un­der ti­den skrev hon Ma­ken, en re­la­tions­ro­man, som skul­le bli hen­nes sto­ra ge­nom­brott. I dag är det en mo­dern klas­si­ker. I Skriv­liv ges bak­grunds­hi­sto­ri­en till ro­ma­nen. Den som har läst

Ma­ken kän­ner även igen sti­len i dag­bok­san­teck­ning­ar­na: kå­se­ran­de,‍kvick, slag­fär­dig och myc­ket un­der­hål­lan­de.

Gun-britt Sund­ström be­rät­tar‍att hon har sov­rat myc­ket i ma­te­ri­a­let till Skriv­liv, och att hon sna­ra­re ser sig som bokens re­dak­tör – in­te dess för­fat­ta­re.

– Det är så länge se­dan des­sa tex­ter skrevs, så det känns verk­li­gen som om nå­gon an­nan har skri­vit dem. Jag har valt ut vil­ka tex­ter som skul­le va­ra med, och så har jag änd‍ rat nå­got i in­ter­punk­tio­nen. Det skul­le ju kom­ma­te­ras så fli­tigt på den ti­den.

Ge­nom åren har hon fått många frå­gor om hur själv­bio‍ gra­fisk Ma­ken egent­li­gen är.

Skriv­liv är ett slags svar på det. Att hon har valt att ge ut si­na dag­bok­san­teck­ning­ar nu har hon i ti­di­ga­re in­ter­vju­er krasst för­kla­rat som ”dö­städ­ning”.

– För nå­got år se­dan fun‍ de­ra­de jag på vad jag skul­le gö­ra av al­la mi­na an­teck­nings‍ böc­ker. Kvin­no­hi­sto­ris­ka sam­ling­ar­na i Gö­te­borg och Kung­li­ga Bib­li­o­te­ket i Stock‍ holm tar ju emot en del. Jämn­å­ri­ga för­fattar­vän­ner har skänkt si­na brev­sam­ling­ar och dag­böc­ker till dem. Men när jag fun­de­ra­de på det stör­des jag av hur kris­drab­bat det här om­rå­det är.

Gun-britt Sund­ström an­tar att sam­häl­let för­mod­li­gen är så ut­satt om 30 år att ing­en läng­re av­sät­ter me­del för of­fent‍li­ga ar­kiv.

– Det var in­te en­da an­led‍ ning­en till att ge ut en bok, men det spe­la­de in. Jag är ock­så en kon­troll­män­ni­ska, och tänk­te att om det ska det bli or­dent­ligt gjort, be­hö­ver jag nog gö­ra det själv. Det gäl­ler bå­de bak­si­des­text och fram­si­des­il­lust­ra­tion, sä­ger hon och ler.

DET ÄR IN­TE ba­ra ar­ki‍ vens fram­tid som Gun-britt Sund­ström ser mörkt på. Hon sä­ger att hon in­te för­står hur nå­gon kan va­ra an­nat än

”to­tal­pes­si‍mist” in­för värl­dens sto­ra kli­mat- och mil­jöut­ma‍ ning­ar. Även språk­ut­veck­ling­en be­trak­tar hon med stor skep­sis.

– Gam­la män­ni­skor har i al­la ti­der kla­gat över ung‍ doms­språ­ket. Men den di­gi­ta­la kom­mu‍ni­ka­tio­nen har för‍ änd­rat si­tu­a­tio­nen så fun­da‍ men­talt. Det går in­te läng­re att be­stri­da att språ­ket ut­veck­las på ett sätt som in­te är han­ter‍ bart för språk­vår­da­re.

Se­dan tid­ning­ar­na ra­tio­na‍ li­se­ra­de bort kor­rek­tur­lä­sar­na har möj­lig­he­ten till en en­het­lig språk­vård mins­kat ra­di­kalt, me­nar Gun-britt Sund­ström.

– Finns det nå­gon i dag som bryr sig om att det he­ter en

sorts men ett slags? I Skriv­liv be­rät­tar jag hur jag lär­de mig det själv.

Var­je dag för­vå­nas hon över nå­gon for­mu­le­ring i tid­ning‍ ar­na. Se­dan väd­rar hon sin fru­stra­tion på Fa­ce­book och får ”lajks” av si­na li­ka­sin­na­de vän­ner. Värst är sam­man‍ bland­ning­en av ut­tryck.

– Härom­da­gen ut­ta­la­de sig en för­fat­ta­re i tid­ning­en med or­den: ”Jag kan in­te läg­gas till last för vad and­ra skri­ver om min bok”. Det är en kon­ta­mi‍ na­tion av ”det kan in­te läg­gas mig till last” och ”jag kan in­te las­tas för”. Of­ta går det att för­stå en så­dan kon­ta­mi­na‍ ti­on, men ibland blir det helt obe­grip­ligt!

Gun-britt Sund­ström satt i Svens­ka språk­nämn­dens sty­rel­se‍mel­lan 1987 och 2002. Un­der den­na tid lär­de hon sig ”slut­gil­tigt” att den pro­fes­sio­nel­la språk­vår­den in­te an­ser sig kun­na va­ra nor­me­ran­de, en­dast re­gist­re‍ ran­de. Men lus­ten till språ­ket fann hon även där. Sär­skilt i mid­da­gar­na som följ­de på sty­rel­se­sam­man­trä­de­na. Det var då de sto­ra språk­frå­gor­na dryf­ta­des.

Hon fick ock­så ut­lopp för sin språk­pas­sion som sti­list i Bi­bel‍kom­mis­sio­nens ar­be­te med Bi­bel 2000 mel­lan 1980 och 2000.

– Det var ett av det ro­li­gas­te upp­drag jag har haft! Att som sti­list för­sö­ka hit­ta oli­ka stil‍ar­ter för de vitt skil­da tex­ter­na i Bi­beln – som psal­mer, pro­fe­ti­or och be­rät­tan­de tex­ter – var bå­de spän­nan­de och sti­mu­le­ran­de.

För Gun-britt Sund­ström var det ock­så ett sätt att åter­kny­ta till den aka­de­mis­ka värld som hon ha­de läm­nat

”Att vi in­te du­a­de vå­ra lä­ra­re un­der skol­ti­den präg­la­de he­la

vår re­la­tion till dem”

när hon bör­ja­de på Da­gens Ny­he­ter.

– Vi sti­lis­ter kom­plet­te­ra­de‍ varand­ra. De en­da som rå­ka­de‍i lu­ven på varand­ra var grund­språks­ex­per­ter­na, som kun­de bli rik­tigt oen­se om hur ori­gi­nal‍tex­ter­na skul­le tol­kas. SOM FÖR­FAT­TA­RE HAR hon nog än­då lärt sig mest av Astrid Lind­grens böc­ker, främst dem om mäs­ter­de­tek­ti‍ ven Kal­le Blom­kvist:

– Men in­te dec­ka­r­intri­gen! Det vik­ti­ga är stäm­ning­en och ro­sor­nas krig: om hur de oli­ka gäng­en drar om­kring i sta­den på som­mar­lo­vet och le­ker krig, in­spi­re­ra­de av me­del­ti­den. Jag lä­ser in­te Astrid Lind­grens böc­ker i dag, men jag vet in­te vem jag ha­de va­rit ut­an hen­nes‍ hu­mor och hen­nes sätt att skri­va. Det präg­la­de mig som ung, och det är ju det man lä­ser i ung ål­der som gör star­kast av­tryck.

Gun-britt Sund­ström har äg­nat sitt liv åt att lä­sa böc­ker, och det finns många för­fat­ta­re som har präg­lat hen­ne djupt.

– Kerstin Ek­man be­und­rar jag mest. Torg­ny Lind­gren var bra in­nan han blev för ”skrö­nig”.‍jag minns att jag läs­te Or­mens väg på häl­le­ber­get när jag låg på BB och ha­de fött mitt and­ra barn. Den var fe­no­me­nal, in­te minst språk­ligt, med sin bland­ning av Bi­bel­språk och di­a­lekt. Men även te­ma­tiskt, då den skild­rar ex­plo­a­te­ring­en av den un­der‍ ord­na­de kvin­nan.

BÖCKERNA I ALL ära. Men det störs­ta som har hänt hen­ne språk­ligt un­der sin långa kar‍ riär som för‍fat­ta­re, över­sät‍ ta­re och kri­ti­ker är än­då du

re­for­men, som re­vo­lu­tio­ne­ra­de sät­tet som svens­kar till­ta­la­de varand­ra i slu­tet av 1960-ta­let.

– Att vi in­te du­a­de vå­ra lä­ra­re un­der skol­ti­den präg­la­de he­la vår re­la­tion till dem. Det var så få­nigt att de skul­le läg­ga bort tit­lar­na först på stu­dent­da­gen. Det kän­des som ett skämt att sä­ga ”tack, Kerstin” i stäl­let för ma­gis­tern el­ler lek­torn, som vi var va­na vid. Men så skönt det var att slip­pa tän­ka på till­ta­let, som ska­pa­de en så­dan di­stans. Det var väl­digt av­gö­ran­de för min ge­ne­ra­tion.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.