Språk‍po­li­sen. Staf­fan Dop­ping‍ och lä­sar­na språk‍spa­nar.

Språktidningen - - Intro -

JAG VET IN­TE var ni står, men jag har en för­kär­lek för det åter­håll­sam­ma. ”För myc­ket och för li­tet skäm‍ mer allt”, he­ter det i Ord­språks­bo­ken från 1865. Själv fö­re­drar jag ”mind­re är mer”, fast det är bäst känt på eng­els­ka.

Det är kanske där­för jag får lätt mag­knip när pro­gram­le­da­re i oli­ka eter­me­di­er nä­ra nog tvångs‍ mäs­sigt av­slu­tar var­je sänd­ning med att be­rät­ta att de snart är ”till­ba­ka igen”. Igen? Vad me­nas? Är ni bå­de till­ba­ka och igen om en vec­ka? Sän­der ni två skil­da pro‍ gram pa­ral­lellt el­ler?

Svens­kan är full av ut­tryck som tycks in­ne­hål­la ett klis­ter som får det ena or­det att fast­na i det and­ra. Män­ni­skor förmår in­te att hål­la dem isär. Jag vill in­te jäm­stäl­la det med Tou­ret­tes syndrom, men nå­got åt det hål­let. Hål­ler ni in­te med om att det blir snyg­ga­re och mer re­digt om man sä­ger och vi är för­stås

till­ba­ka om en vec­ka? El­ler se oss igen om en vec­ka? Nu in­vän­der sä­kert en och an­nan språk­ve­ta­re att re­dun­dans i språ­ket är bå­de van­ligt och för­del­ak­tigt. När det finns fle­ra in­for­ma­tions­bi­tar som bär på sam­ma sakupp­lys­ning kan mot­ta­ga­ren upp­fat­ta in­ne‍ hål­let även om nå­got ord skul­le mis­sas på vägen. Och det är för­stås sant.

MEN MIN IRRITATION rik­tar sig mot den där sor­tens upp­rep­ning som fram­står som me­nings­lös och slent­ri­an­mäs­sig, och som of­ta upp­står i ru­tin­bud­skap med yt­terst be­grän­sad be­ty­del­se. Och tau­to­lo­gi­er ska man und­vi­ka, fick vi lä­ra oss i sko­lan. Al­la för­stod att tår­ta är bäst på ett fat och in­te ovan­på än­nu en tår­ta.

Det finns än­nu ett skäl att und­vi­ka det­ta ra­dan­de av ord som be­ty­der sam­ma sak: vär­nan­det av var­je ords in­ne­börd. Be­ty­del­ser ur­vatt­nas om vi kän­ner att vi in­te kan ut­tryc­ka vår me­ning med ett en­da ord. Fat­tar ni vad jag be­gri­per? (Tack till Kurt Ols­son för den for­mu­le­ring­en.)

Jag har fler ”tjat­fra­ser” som jag öns­kar blev mind­re van­li­ga i språ­ket.

En av dem är den ut­slit­na nä­ra och kä­ra. En an­nan slip­per vi in­te un­dan vid kung­ligt mag­ni­fi­ka eve­ne­mang, som bröl­lop, ju­bi­le­er och lik­nan­de, för då är

det all­tid mas­sor av pom­pa och ståt. Puh,

det räcker med pomp, som en­ligt Svens­ka Aka­de­mi­ens ord­lis­ta be­ty­der ’ståt, glans’. Allt­så be­hövs in­te or­det ståt. Men då kanske ni und­rar om in­te pom­pa pas­sar bätt­re än pomp? Slå upp pom­pa i ord‍ lis­tan så ser ni att det be­ty­der – pomp.

Kanske krävs det en sär­skild själv‍ kon­troll för att av­stå från att läg­ga till det där or­det som in­ne­bär att man går från en­kel­het till re­dun­dans, från klar­het till tau­to­lo­gi. (Oops, var in­te den for­mu­le­ring­en ett ex­em­pel på just det som jag för­sö­ker var­na för?)

Nå. Om jag väl­jer rätt ord från bör­jan be­hö­ver jag san­no­likt in­te kom­plet­te­ra med för­stärk­ning­ar. (Jag var på väg att skri­va ”yt­ter­li­ga‍ re för­stärk­ning­ar” men kom på att det var på väg mot det tau­to­lo­gis­ka di­ket.)

NÄR JAG AR­BE­TA­DE på TT:S ra­di­o­re­dak­tion blev jag till­hål­len att vis­ser­li­gen in­te glöm­ma bort små­or­den (sär­skilt som, har och ha­de), men jag för­vän­ta­des ock­så ren­sa bort de över‍ flö­di­ga. Ex­em­pel­vis fick jag in­te sä­ga att ”strej­ken bland Sve­ri­ges hög­sta­die‍ lä­ra­re fort­sät­ter även i dag”. Så­da­na dum­he­ter ska för­stås slo­pas helt.

Staf­fan Dop­ping är kom­mu­ni­ka­tions­kon­sult och ti­di­ga­re jour­na­list, bland an­nat på Sve­ri­ges Ra­dio.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.