Än­na kom­mer än­da från än­de

Språktidningen - - F + S -

Som bör­dig från Gö­te­borg vet jag att fra­sen Du e la än­na go in­te är be­röm, ut­an in­ne­bär ett ifrå­ga­sät­tan­de av den till­ta­la­des för­stånd. Men var­i­från kom­mer or­det än­na? Vil­ket är dess geo­gra­fis­ka ut­bred­nings­om­rå­de? Finns det nå­got an­nat att be­rät­ta om or­det? –An­na

Det stäm­mer att fra­sen Du e la än­na go, ’du är väl rik­tigt god’, är iro­niskt me­nad. Än­na är ut­ta­let av ad­ver­bet än­da med be­ty­del­sen ’all­de­les, helt; rent; pre­cis, just; näs­tan, rentav; rik­tigt’. Ad­ver­bet är be­lagt i Små­land, Hal­land, Väs­ter‍ göt­land, Bo­hus­län, Dals­land, När­ke, Värm­land och Väst‍ man­land.

Från Små­land finns till ex­em­pel be­lägg som Han sprang nåt än­na feskräk­k­lit, ’han sprang nå­got all­de­les för­skräck­ligt’ och från När­ke bland an­nat be­läg­get Blo­gen sir

än­na ut som tjä­ra, ’blo­det ser pre­cis ut som tjä­ra’.

I Väs­ter­göt­land på­träf­fas ad­ver­bet även i ut­tryc­ket in­te

än­da så, med be­ty­del­sen ’in­te så (värst), in­te vi­da­re’, som kan ex­emp­li­fie­ras i me­ning­en Dä ä

in­te än­na så stä­dat, ’det är in­te så värst stä­dat’. Ad­ver­bet är ur­sprung­li­gen en ka­sus­böj­ning av sub­stan­ti­vet än­de. Ur en av sub­stan­ti­vets be­ty­del­ser, ’höjd, höjd­punkt; full­änd­ning, full‍ bor­dan’, har ad­ver­bet ut­veck‍ lats. Or­det fö­re­kom­mer ock­så i nors­kan. An­ni­ka Karl­holm, Di­a­lekt- och folk­min­ne­sar­ki­vet i Uppsa­la

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.