Misstag som blir minnen
Lilla E sitter med en vuxen och lägger ett bokstavs pussel. Hon tar upp en bokstav. Det råkar vara I, och den vuxne säger: ”iiiii”. ”Kan du säga något namn som börjar på I?” frågar den vuxne. Lilla E tittar med stora förundrade ögon, men har ingen aning. Den vuxne ger ledtrådar. Allt lättare ledtrådar: ”I, Iv, Iva”. Lilla E skiner upp och säger: ”Erik!”
Det är en underbar barnhistoria, och alldeles sann också. Den finns förevigad på film, annars hade vi nog glömt bort den.
Det är oemotståndligt gulligt och roligt när barn lär sig språk och trasslar till det för sig. Det mesta glömmer vi med tiden. Men en del stannar, somligt för att vi spelar in, annat för att vi gärna återberättar dråpliga historier.
Ivar och Erik i den lilla episoden är tilltalsnamn på två personer. Om de också är våra släktingar kan de kanske ha benämningar som just beskriver det släkt skapet. I detta nummer skriver Ylva Byrman om hur vi namnger släktrelationer. En del benämningar är knepiga. Vad ska vi kalla pappas mammas mamma? Är det gammelmormor eller gammelfarmor? Andra be nämningar blir kluriga för att familjekonstellationerna är nya, som familjer med två pappor. Men så finns det några som egentligen är språkligt helt okomplicerade, men där vi inte kan låta bli att leka med orden eller upphöja något barns roliga felsägning till norm. Våra språkliga lekar blir ett kollektivt släktminne.
Vi kan inte låta bli att leka med konventionerna. Och när vi väl lekt en stund bevarar vi minnet av leken. Den kan lagras som ett namn som blir för evigt förknippat med en person. Efter ett tag händer det att vi glömmer