Leve dessa ord på glömskans avgrund
Om jag finge pengar så bleve jag glad och ginge ut att förlusta mig. Ack, dessa konjunktiver blir alltmer sällsynta. Den enda riktigt levande konjunktivformen i dag är vore: Den som ändå vore där! Om du vore klok (men det är du inte), så … Finge, bleve, ginge och vore är så kallade preteritum konjunktiver, och sådana lever nära glömskans avgrund. Men det finns en grupp som har det än värre: presenskonjunktiverna. De är inte helt borta, men inte heller i levande bruk. I dag möter vi dem nästan bara som relikter i fasta fraser: Leve födelse dagsbarnet! Kvinnan tige i församlingen. Vare därmed hur det vill! Tro det den som kan.
gemensamt för konjunktiverna är att de slutar på ett e (utom tro). Vore, bleve, finge och ginge utgår från den gamla pluralformen i preteritum: ( de) voro, blevo, fingo och gingo. Presensformerna – leve, tige, vare – går däremot tillbaka på infinitiven: ( att) leva, tiga, vara …
Och medan preteritumformerna uttrycker en mer eller mindre omöjlig önskan eller ett ouppfyllt villkor ( Om du inte vore så envis!) innehåller presensformen i allmänhet en rak önskan eller vädjan om att något må ske eller göras: Ske din vilja! Rädde sig den som kan! Gud bevare konungen!
Det, så vitt jag vet, äldsta kända belägget för presens konjunktiv är formeln Tor vige, det vill säga ’må guden Tor viga’, på en västgötsk runsten från vikingatiden. På andra runstenar från samma bryt ningstid mellan hedniskt och kristet, det vill säga 1000talet, finns fraser som Gud hjälpe hans ande och Kristus låte hans själ komma i ljus och paradis.
Bibel och kyrkliga ritualer har bevarat en rad konjunktivfraser som arkaismer i dagens svenska: Ära vare Gud i höjden! Herren vände sitt anlete till oss och give oss frid. Gånge denna kalk ifrån mig. Den som har öron, han höre.
Det är också framför allt i stående uttryck som de här verbformerna lever vidare, som i Gud förlåte/hjälpe/ bättre/förbjude: Han är så bortkommen så Gud hjälpe; Om du, Gud förbjude, skulle bli försenad. ”Den människan är då, gu öke brödkakan, så dum så hon knappt kan skilja mellan en smörgås å ett lokemetiv”, säger Pilgrenskan i Anderssonskans Kalle, 1901.
De högsta makterna är inblandade också i Gud nåde dig! Nåde dig om du … (det vill säga ’Gud vare dig nådig’), Signe dig, tösabit! Bevare mig väl!, Ta mig fan! (där ta står för tage).
Nedslitna nästan till oigenkännlighet är förstärkningsuttrycken gudskelov och