Se upp för fusk och lösa skott
Som översättare måste man inse vad man inte behärskar.
Jag håller på att översätta en ny fransk roman. Den utspelar sig i en fransk landsortsstad på 1960talet, kring Algerietkrigets slut, och huvudpersonen är en skolpojke i 12–13-årsåldern. Många scener i klassrum och på skolgård, alldagliga scener hemma i den trånga lägenheten hos pojkens familj. Alltså mängder av ord ur samtida vardagsliv. Jag, som inte har levt i Frankrike på länge och inte har rört mig i fransktalande miljöer på åtskilliga år, märker att delar av det vardagliga ordförrådet har sjunkit undan: namn på köksredskap, idrottstermer, glosor från skolans värld. Inte visste jag att ’avbytarbänk’ heter banc de touche, för att bara ta ett exempel. Nyttiga uppdateringar.
i en scen plockar pojken fram sin pappas gömda pistol. Det är ett tyskt vapen från kriget, en Mauser HSC, och tillsammans med en kamrat tar han isär det och benämner varje del. Här gäller det att se upp. Under värnplikten blev jag rätt förtrogen med en del olika handeldvapen, men tyska Mauserpistoler från nazitiden var vi naturligtvis aldrig i närheten av. Jag måste anlita expertis.
En snabb sökning på nätet och jag får upp en film där en amerikan plockar isär en Mauser av den här typen och pedagogiskt förklarar varje steg. Jag ser och förstår vad han gör. Men nu gäller det att hitta de korrekta svenska termerna. Il a baissé la sécurité et tiré la culasse, står det i originalet: ’han lossade säkringen och drog i’ – ja, vad då? Bakstycket? Slutstycket? Något tredje? Jag tror på det första, men måste kontrollera det med någon som kan sådant här. Och detta är bara början. Säger man slagstift om den anordning som slår till mot patronen eller vad heter det? För den som är van vid vapen är detta enkelt, men en översättare är inte expert på allt och måste omge sig med ett nätverk av kunniga människor, och detaljerna ska ju vara korrekta.
När man kommer in på speciella facktermer i skönlitterära texter kan det hända att man upptäcker att originalförfattaren inte har varit vidare noggrann. Tänk om beskrivningen av den sönderplockade Mausern är alldeles uppåt väggarna i franskan? Då vet jag bara ett sätt: tala med författaren (som i det här fallet lyckligtvis är i livet). Men den här författaren har journalistbakgrund och erfarenhet från många krigsfronter, och jag kan inte tänka mig att han fuskar. Folk tror ibland att det är gloskunskapen som är den speciella yrkesfärdigheten för en översättare. Så är det ju inte. Sakorden ska visserligen bli rätt, och det är ofta ett omständligt och tidsödande arbete att nå därhän – ofta roligt också, bara man lärt sig att se vad man inte kan.
Även om den avgörande färdigheten är en annan omfattar grundkraven ändå också detta: att man vet och förstår vad man inte behärskar. Översättaren sitter visserligen ensam vid datorn och gestaltar en personlig skapelse, men många andra är på olika sätt delaktiga i arbetet. Jan Stolpe är översättare, främst från franska och grekiska.