framtidssvenskan. Delar av spådom från 1917 föll in.

För precis hundra år sedan skrev Gustaf Cederschiöld språkvetaren hur han tyckte att svenska språket skulle utvecklas. Nu är det dags att se om han fick rätt.

USTAF CEDERSCHIÖLD var en man med bestämda åsikter om ”modersmålets rykt och rensning”. År 1917 gav han ut boken Framtidssvenska, och nu – ett sekel senare – kan vi se hur det gick för hans språkliga vision.

Cederschiöld var redaktör för

Svenska Akademiens ordbok och professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola. I flera böcker och artiklar presenterade han sina idéer om hur svenska språket borde utvecklas fram över. Den fantasieggande titeln

Framtidssvenska kan föra tankarna till en annan bok: Helene Uris parodiska De beste

blant oss, där huvudpersonen arbetar på det fiktiva ”Institutet för futuristisk lingvistik” vid Universitetet i Oslo. Där är de anställda uppslukade av olika forskningsprojekt, det ena än

”Skriftspråket är onödigt tungt och klumpigt, i synnerhet i ordbildning och satsfogning”

mer absurt än det andra, och de försöker i detalj förutspå hur norska dialekter kommer att se ut i framtiden.

men gustaf Cederschiölds

Framtidssvenska var inget skämt. Boken kan ses som en del av en puristisk rörelse, som innefattade många språkforskare och författare vid tiden runt förra sekelskiftet. Utländska ord och uttryck skulle rensas ut och ersättas med svenska nyskapelser, dialektord eller lån från de nordiska grannspråken. Inte ens till synes harmlösa småord som adverben an och bi, som i

det går an och stå mig bi, gick säkra. Dessa kom ju ursprungligen från tyskan: ”Det blir naturligtvis en vinst för vårt modersmåls renhet, om också dessa spår av främlingsvälde kunde i någon mån utplånas”, ansåg Gustaf Cederschiöld. Att han ändå inte tillhörde de extremaste inom rörelsen, märks på att han använde ordet

blir trots dess tyska ursprung. Andra, mer renläriga, skulle ha ersatt det med varder.

Den språkliga purismen under denna tid stod ofta den politiska högernationalismen nära. Hos Gustaf Cederschiöld blir detta tydligt när han uttrycker en önskan om att ”det otäcka ordet proletärer” ska ersättas med småfolk eller

småmän. Dessutom spekulerar han över om arbetarrörelsen ”verkligen skulle ha ställt sig så likgiltig mot fäderneslandet, ifall den från början nyttjat ett rent svenskt ordförråd”.

Men Gustaf Cederschiöld var också en förkämpe för det vi i dag skulle kalla klarspråk, eller för att uttrycka det på ett lite omständligare sätt: ”Skriftspråket är därjämte onödigt tungt och klumpigt, i synnerhet i ordbildning och satsfogning, vidare onödigt abstrakt och förkonstlat.”

Dessa två intressen, purismen och strävan efter klarhet, överlappade i vissa fall varandra, till exempel i förslaget att ersätta de inlånade facktermerna konkav och konvex med de mer genomskinliga

inbuktig och utbuktig. De orden slog visserligen aldrig igenom – googlar man på dem i dag får man bara några enstaka träffar. Och listan över puristiska skapelser som aldrig fick fotfäste – och som i dag låter närmast löjeväckande – kan göras lång. Vad sägs till exempel om spritgift för ’alkohol’, hämndegärning för ’repressalier’, och skifta

meningshugg för ’växla repliker’? Andra ord som föreslogs i

Framtidssvenska kom däremot att etablera sig, till exempel de då dialektala orden yl och yla, som nu finns i standardspråket, och det vardagligare verbet

gångra för ’multiplicera’.

språkforskaren ulf teleman

konstaterar i slutordet av sin bok Tradis och funkis (2003) att språkvården på många sätt är en balansgång mellan olika extremer. Å ena sidan en alltför konservativ hållning mot hur skriftspråket har varit, å andra sidan en alltför stor följsamhet mot hur talspråket är.

Fastän många av Gustaf Cederschiölds åsikter i dag kan uppfattas som väldigt konservativa, försökte han också gå denna balansgång. Till exempel välkomnade han att man slopade verbens numeruskongruens, som att man började skriva vi är i stället för vi äro i normalprosa, eftersom det hade varit så man uttryckt sig i talspråket i över hundra år. Samtidigt skrev han själv efter principen vi äro i

Framtidssvenska, och han ville absolut ha kvar den normen i formellare sammanhang.

Som vi vet blev det ju inte så. Bara några årtionden senare hade skrivsättet med vi är etablerat sig på de flesta tidningsredaktioner, förlag och institutioner. Den sista bastionen för vi äro, 60 år efter att Framtids

svenska gavs ut, var typiskt nog Gustaf Cederschiölds gamla arbetsplats – Svenska Akademiens ordbok.