ord för ord. Alva Dahl om översättandets två faser.
Varje översättning är en balansgång. Den måste vara begriplig – men inte gå miste om möjligheten att vidga världen.
En dag omkring år 1970 sitter den sovjetiske språkoch litteratur filosofen Michail Bachtin och skriver i en anteckningsbok. Många år tidigare har han förvisats från sin intellektuella hemmiljö i Leningrad för att undervisa i den avlägsna republiken Mordvinien. Nu är han pensionär i Moskva, och skriver om sitt arbete:
Den första uppgiften är att förstå verket så som för fattaren förstod det, utan att överskrida gränserna för hans förståelse. Detta är en mycket krävande uppgift, och för att fullfölja den måste vi i allmänhet bedriva mycket omfattande studier.
Den andra uppgiften är att använda vår egen tidsliga och rumsliga exotopi. Uppta det i vår egen kontext (som är främmande för författaren). Michail Bachtin bildade ordet exotopi för ’en plats utanför’. Som läsare befinner vi oss utanför författarens kontext, sammanhang, på en annan plats. Och det är här – i vårt eget sammanhang – som vi måste förstå och göra oss förstådda.
Exakt så här skrev han förstås inte; Bachtin kunde ju inte svenska. Utdraget är min översättning av Caryl Emersons och Michael Holquists engelska översättning av Bachtins ryska. Hur som helst ger han med dessa rader en instruktion för litteraturforskarens arbete. Att tolka och skapa förståelse är en verksamhet som omfattar två faser: en empatisk och en gensvarande. Först försöker vi känna in författarens erfarenhet av världen; därefter om formulerar vi denna erfarenhet utifrån vår egen position i tillvaron.
Jag tänker att Michail Bachtins beskrivning inte bara säger något om litteraturforskning, utan om hur all verklig förståelse av andras yttranden går till. Det är också just på det här sättet jag upplever att översättningsprocessen fungerar när den är framgångsrik: som bestående av en empatisk och en gensvarande fas (som i praktiken delvis löper omlott).
i den empatiska fasen måste översättaren läsa källtexten, det vill säga den text som han eller hon utgår ifrån, noggrant, och genom diverse efterforskningar försöka sätta sig in i främmande termer och konstruktioner, såväl som författarens mer övergripande begreppsvärld och estetik. När jag stöter på någon märklig konstruktion försöker jag förstå den inifrån sitt eget språk, leva mig in i författarens känsla av att skriva den.
Det kan handla om långa, invecklade meningar som jag måste tränga in i utifrån
de konventioner som råder i källspråket innan jag kan stuva om dem i lämplig svensk form. Men också enkla fraser som engelskans smidiga uttryck to
find yourself … saknar en given svensk motsvarighet. I Virginia Woolfs novell Lappin and
Lapinova finns ett exempel:
Large pieces of furniture jutted out at odd angles and she found herself knocking against them.
Konstruktionen med found
herself tolkar jag här som ett effektivt sätt att betona den förvirring och kontrollförlust som huvudpersonen upplever i sitt olyckliga vardagsliv.
parallellt med det här försöket att känna in källtexten växer min grovöversättning fram, en underlig form av textuellt råmaterial. Här och där bryter främmande språk in i svenskan, och många ord eller fraser har jag markerat som ofärdiga, kanske med en rad frågetecken eller med färgöverstrykning.
Till slut kommer jag dock alltid till den gensvarande fasen. Nu måste jag lägga ifrån mig källtexten och återvända till min egen värld. Jag måste börja tala med min svenska röst, och låta det jag säger smälta in i min egen samtid och omgivning. Jag skapar en begriplig och meningsfull svensk text.
Enorma möbler sköt ut i konstiga vinklar och hon råkade hela tiden stöta ihop med dem.
Båda faserna kräver sitt noggranna arbete. Överbetonar vi den första blir resultatet obegripligt på svenska. Överbetonar vi den andra blir vi inskränkta och går miste om möjligheten att vidga vår föreställningsvärld. Vad är det då för förståelse vi har skapat? Det märkvärdiga med översättning är ju att jag formulerar mig på sätt som jag aldrig hade gjort av mig själv. Det är inte min egen intention och estetik jag vill ge uttryck för, utan en annans. Som översättare yttrar jag mig utifrån mig själv, med de medel som står till mitt förfogande, men inte som mig själv, utan som om jag vore en annan.