förord. Det krävs två för att kommunicera.
Nyligen lanserade det statliga utbildningsföretaget Lernia en kampanj för språklig variation. Med hjälp av språkvetaren Mikael Parkvall samlade företaget ett urval olika uttal av svenska runt om i Sverige, både dialekter och brytningar. Sedan lät de en skådespelare läsa upp detta varierade språk i ett sjok. Konstruktionen kallades för den nya rikssvenskan.
Resultatet kan närmast beskrivas som en konstinstallation. Det är inte en sammansmält ny rikssvenska, utan många uttal uppradade efter varandra. Ingen, utom en tränad skådespelare, kan tala så. Och ingen bör heller göra det. Lernia vill nog inte att vi ska fokusera på talaren, utan reflektera över hur vi som lyssnar reagerar på den språkliga variationen.
Det är självklart att svenskt uttal varierar över landet och mellan människor. Lika självklart är det med uttalsmässig mångfald i andra länder. Ändå är det en ganska vanlig föreställning att världens till ytan största land, Ryssland, saknar dialekter.
I detta nummer av Språktidningen granskar språkvetaren Östen Dahl hur detta ryska rykte har uppstått, och passar då också på att jämföra Ryssland med Norge, som har en omtalat stor flora dialekter.
Den språkliga variation som finns i ett land bedöms av dem som lyssnar; en del uttal och brytningar värderas positivt, andra negativt. Ibland kan det vara svårt att inte låta denna värdering smitta av sig på bedömningen av personen som talar – medvetet eller omedvetet.
Det är knappast ett kontroversiellt påstående. Och troligen ett skäl till att det var en del av det socialistiska projektet i gamla Sovjetunionen att sträva efter ett enda standardspråk. lernias prkampanj väcker många kritiska röster. Företagets ambition, att få oss att bli toleranta inför olika uttal, blir kontroversiell om man blandar samman den med en vällovlig strävan efter gemensamt klart och tydligt talspråk.
Lika klokt som det är att vi förstår och accepterar variation, lika klokt är det att barn och unga försöker lära sig tala enligt en gemensam norm i skolan, och att nyanlända också får en chans att göra det.
Det är helt enkelt skillnad på att lyssna och att tala. Den som talar bör i många fall försöka uttrycka sig så klart och tydligt som möjligt. Den som lyssnar bör besvara detta genom att anstränga sig för att förstå den som talar, och bortse från sådant som inte är relevant.
Allt ansvar kan inte falla på den som talar – framgångsrik kommunikation bygger på två välvilliga parter.