”Jag tänker oftast på engelska”
” Termen
modersmål är historiskt förenad med idén om ett land –ett språk”
– I stället frågar vi sådant som ”vilket/vilka språk använ der ni hemma?” När vi ställer frågor om barnens ordkunskap bryr vi oss heller inte om ifall barnen till exempel kan ett ord för ’bord’ på svenska, bosniska eller hindi. Det är den koncep
tuella ordförståelsen som vi är ute efter – det vill säga om barnen har ett begrepp om or dens innebörd. Det försöker vi också förmedla till föräldrarna. Vi riktar alltså in oss mer på barnets språkliga kompetens.
Tankarna om ett L1, det språk som ”kommer först”, finns alltjämt med i Tove Gerholms studier och artiklar.
hon framhåller dock att de små barnen själva inte nödvän digtvis har någon uppfattning om vad ett språk är, och hur ett språk skiljs från ett annat.
– Ett litet barn som hamnar i en flerspråkig miljö lär sig språkliga uttryck i ett specifikt sammanhang, utan att reflek tera över vilket språk uttrycket ”tillhör”.
Ingen översättningsprocess äger rum i barnens huvud när de rör sig mellan språken. De hämtar ett ord här och ett annat där, och förknippar dem med olika fenomen i omvärl den. Den lösa relationen mellan ett ord och det som ordet står för blir extra uppenbar när man iakttar flerspråkiga barn.
– Barnet kan tala typ engel ska med pappa och svenska med mamma, och det är påfallande skickligt på att inte blanda ihop språken och per sonerna. Om pappa plötsligt säger ”lägg tallriken på bor det”, på svenska till barnet, så kan det bli en aning förvirrat. För då går ju språket inte ihop med personen.
Däremot kan barnen i vissa fall blanda språken när de talar själva. Det händer till exempel att de använder ett engelskt substantiv i en för övrigt sam manhållen svensk mening, som i Kom, så leker vi pirates!
Efter hand kan man ändå märka att barnen är mer ”hem ma” i ett av språken, medan ett annat är en aning svajigare. – Ibland talar vi därför om
starkare språk och svagare språk, säger Tove Gerholm. Men barnens starkare språk behöver ingalunda vara samma sak som deras L1.
Runt fyra fem års ålder sker stora förändringar i barnets tänkande, berättar Tove Gerholm.
– Ett exempel är att de ver kar bli mer medvetna om vad språk är och prata om dem mer abstrakt. De kan sortera in ut trycken i ”rätt” språk, och skilja dem från varandra.
Kanske är det också i detta skede som barnen får någon sorts uppfattning om vad som är deras ”modersmål”.
modersmålsbegreppet har en stark koppling till identiteten. Förutom de nämnda ”först, mest och bäst”kriterierna, kan begreppet definieras som
språket jag fick i arv eller språket som ligger mig när- mast om hjärtat. Ett ”identi tetskriterium”.
– Det här är intuitivt rimligt för många människor, och kanske just därför har begrep pet genom historien använts för att uppnå en rad olika syften, säger Linus Salö.
Om forskare och andra infly telserika personer underlåter att definiera vad de menar med termen modersmål, kan det leda till den felaktiga, men ändå rätt vanliga, föreställ ningen att man bara kan ha
ett enda modersmål. Det har till exempel hänt på vissa av landets barnavårdscentraler att föräldrarna måste ange barnets modersmål, utan möj lighet att ange två eller flera.
Detta antagande kommer från en enspråkig idévärld, som Linus Salö ser en fara med.
– Termen modersmål är his toriskt förenad med idén om ett land–ett språk. Fädernes landet Sverige skulle hållas samman av ett gemensamt modersmål, ett nationalspråk som kunde ena en föreställd gemenskap, baserad på den dominerande gruppens språk.
Länge genomdrevs hård för svenskningspolitik med denna tanke som grund, vilket bland annat den samiska befolk ningen har fått erfara.
Idén om en nationalstat har funnits i Sverige åtminstone sedan 1500talet, och i det sammanhanget blir ordet
modersmål laddat med ideo logi – och därför problematiskt och kontroversiellt.
– I en sådan tankevärld är flerspråkighet ett störande inslag som behöver motverkas, säger Linus Salö. Och senare, långt in på 1900talet, när företrädare för minoritets
språken argumenterar för sin sak, blir det ofta så att de drar lite på samma tankestoff som de tidigare förtryckts med – alltså den logik som skapade minoritetsspråk från början. Också här beskrivs ofta modersmålet som oumbärligt för individen och som länk mellan individer i en grupp.
Detta är en särdeles känslig fråga, speciellt när man vill kämpa för alla människors språkliga rättigheter.
”Att få möjlighet att utveckla sitt modersmål är ett grund läggande behov för varje män niska. Den som berövas sitt modersmål får ett svårare liv”, hävdar till exempel Sveriges språkmyndighet Institutet för språk och folkminnen på sin webbplats.
Men vad som egentligen avses med modersmål är också här ganska oklart. Även i grundskoleförordningen är det rätt svårtolkat i fråga om vem som har rätt till modersmåls
undervisning. Där står:
”Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, ska eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om 1. eleven har grundläggande kunskaper i språket, och 2. eleven önskar få sådan undervisning.”
Så långt är det ändå ganska lättfattligt. Men så kommer tillägget:
”Modersmålsundervisning i samiska, finska, meänkieli, romani chib eller jiddisch ska erbjudas även om språ ket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat moders mål än svenska.”
Här lyser identitetskriteriet starkt, och för detta finns också en relativt ny term: arvspråk. Den är inlånad från engelskans
heritage language. Arvspråket är ett språk som ingår i ett ned ärvt kulturellt sammanhang.
– Den termen har om möjligt en ännu diffusare definition än modersmål, säger Niclas Abrahamsson. Den kan inne bära att man inte ens behöver tala språket i fråga. Men det kan också innebära att man är aktivt tvåspråkig, så skalan är flytande. Här kan ett syfte med modersmålsundervisningen vara att man vill stötta språket så att det får en karaktär av modersmål för individen.
– Fram till i början av 1960 talet var modersmålet i skolsammanhang det ämne som vi i dag kallar svenska, säger Linus Salö. Därefter har modersmål alltmer kommit att beteckna alla andra språk som talas i Sverige – utom just svenska.
Detta synsätt märks även på språkmyndighetens webbplats, där man konstaterar att ”fram tiden för modersmålen i Sve rige är en politisk fråga”.
– Modersmålsundervisning avser språkliga minoriteters utbildning i och om sina modersmål – medan få tänker på svenska som modersmåls undervisning för majoritets befolkningen, framhåller Linus Salö.
Att majoritetsbefolkningen behöver undervisning i och om sitt språk är det ingen som ifrågasätter, däremot debatte rar en del mot att vi ska bekosta utbildning i minoriteternas modersmål.
– Det man själv tar för givet, vill man inte ge andra. Det är tvetungat.
Som motargument påpekar många att modersmålsunder visningen leder till att barnen faktiskt bättre kan tillägna sig majoritetsspråket – och även andra kunskaper.
– De som får stöd i sitt modersmål klarar sig generellt bättre i skolan, säger Niclas Abrahamsson.
Men det finns också en annan falang som nyttjar modersmålsbegreppets ladd ning, enligt Linus Salö:
– Den kan tjäna som ett sätt att framställa engelska som ett hot mot den nationella identiteten – för att hävda att svenska forskare borde skriva på svenska, eftersom man kan sitt eget modersmål bäst. Det ligger troligtvis någonting i det, men det är ändå problema tiskt. Människor har ju typiskt olika kompetens i olika sam manhang, och ”det akademiska språket är ingens modersmål”, som sociologen Pierre Bourdieu har sagt.