NÄR TVÅ SPRÅK BLIR ETT
Så går det till när ett pidginspråk bildas. Språktidningen har formeln.
När ämnet pidginspråk – eller bara pidgin – diskute ras i nordiskt sammanhang brukar ofta russenorsk nämnas, eftersom det är den bäst dokumenterade nordiska pidginen. Den användes mellan ryssar och norrmän kring Norra ishavet under främst 1800talet. Framför allt talade parterna russenorsk i handels kontakter med varandra. Kontakterna hade säsongsmässig prägel, ytterst bero en depåväderleks förhållanden.
Både ryssar och norrmän använde naturligtvis sina respektive modersmål med de egna landsmännen. Just det faktum att man redan har ett språk som kan användas i andra sammanhang, och att kontakten trots allt är en smula sporadisk, gör pidginen kost nadseffektiv. Alla vet ju hur mycket ansträngning som krävs för att lära sig ett främmande språk, och om utdelningen är begrän sad kommer det helt enkelt att kosta mer än det smakar.
Här följer en kort text på russenorsk:
Vad ser vi då i detta lilla språkexempel? Dels ser vi lite språkblandning – ryska, lågtyska och engelska ord som
pjan, grot och slipom – men jag menar att det är inte är språkblandning som är det väsentliga här. I stället är det
reduktionen, förenklingen. Många centrala drag i norsk grammatik saknas fullständigt i russenorsk, till exempel:
• grammatiskt genus, till exempel speciella böjningar för neutrum och utrum, maskulinum och femininum
• kopulaverb, motsvarande svenskans ’vara’ • tempus, som markeringar
för dåtid och nutid • artiklar, motsvarande
svenskans ’en’ och ’ett’
Vi kan även notera att på är den i princip enda prepositionen i språket, och att så används som den enda konjunktionen, även om det fanns några ytterligare.
Men även om reduktion är det dominerande intrycket, så finns det ändå vissa regler i russenorsk som saknas i norska, exempelvis att verben tenderar att sluta på -om, vars ursprung är omdebatterat.
Även om det inte syns i just det här exemplet så känneteck nas också russenorsk – precis som pidginspråk i stort – av att man negerar ett yttrande med hjälp av ett litet fristående ord – en partikel – av att man inte markerar numerus, som singular och plural, och av att meningarna är korta, vilket på en utomstående gör ett när mast ”telegrafiskt” intryck.
Ett pidginspråk är alltså ett så kallat lingua franca, det vill säga ett mellanfolkligt
”hjälpspråk”, som är kraftigt förenklat i fråga om struktur, ord och ordböjningar.
Pidginspråk finns doku menterade från samtliga kontinenter, och de har plockat sina ordförråd från mer än hundra olika språk. Genom kolonial och annan expansion är imperiespråk som engelska, franska, portugisiska, ara biska, malajiska och japanska särskilt välrepresenterade, men det finns även pidginspråk med ordförråd från inhemska språk i Amerika, Australien och Afrika. Förutom russenorsk finns bland många andra kine sisk pidginengelska, tok pisin, prärieindianskt teckenspråk, chinook jargon och lingua fran ca (som alltså var namnet på ett specifikt språk innan det kom att beteckna ett hjälpspråk).
Den enda kända ”pidgin svenskan” är det så kallade bor garmålet, som på 1700talet användes mellan samer och svenska handelsmän i Lapp land. Men dokumentationen består av blott fem meningar: De flesta pidginspråk vi känner till är, precis som borgarmålet, sparsamt belagda.
det självklara kravet för att ett pidginspråk ska uppstå är förstås språklig mångfald. Det kan räcka med två språk, men ju fler språk, desto större chans att en pidgin skapas. Anled ningen till det är rimligen att om endast två språk är inblan dade, så har folk åtminstone en sportslig chans att lära sig motpartens språk, om bara viljan finns.
Men det finns åtminstone två andra faktorer som starkt ver kar gynna pidginisering. Det ena är plötslighet. Kommu nikation måste åstadkommas genast, och det finns ingen tid till inlärning av något befint ligt språk. Det andra är social
åtskillnad. Om man inte kan eller vill integreras i den andra gruppen minskar förstås ens vilja att lära sig dennas språk.
Pidginisering uppstår typiskt i vissa sammanhang. Det allra vanligaste är kanske just handel, men man kan också nämna krig och förtryck samt ekonomisk expansion som följd av exempelvis en nyss upptäckt naturresurs.
Det som dessa sammanhang har gemensamt är att folk, med varierande grad av frivillig het, oväntat förs samman och tvingas till umgänge. Gro grunden för att ett pidginspråk ska utvecklas är att det saknas vilja eller möjlighet till faktisk integration, det vill säga att man inte kan eller vill bli upptagen som medlem i någon annan grupp.
Normalt sett har folkgrupper bott intill varandra så pass länge att åtminstone några behärskar grannarnas språk. I värsta fall har man kunnat kommunicera genom en kedja av tolkar. När exempelvis Lewis och Clarks expedition korsade den amerikanska kontinenten under 1800talets första år, talade expeditions ledarna engelska, vilket över sattes via franska till hidatsa, som tolkades till shoshoniska och till slut till flathead. Hidatsa, shoshoniska och flat head är alla språk som talas av nordamerikanska indianfolk.
Men i samband med färder över världshaven fanns inte den möjligheten. Det spelade ingen roll hur stor del av Columbus eller kapten Cooks besättningar som behärskade latin eller arabiska, det skulle ändå inte finnas någon länk till de språk som talades i det nya landet. Där har vi alltså att göra med den plötslighet som främjar pidginisering.
Detsamma gäller andra världskrigets koncentrations läger och oljeboomen i länder na vid Persiska viken. I båda dessa fall tillkommer förstås också en social barriär. Mycket riktigt är en koncentrations lägerspidgin belagd, samtidigt som en pidginarabiska i detta nu håller på att växa fram mellan araber och gästarbetare runt Persiska viken.
extremt vanligt före kommande i litteraturen är påståendet att pidginspråk uppkommer genom att en
”Det självklara kravet för att ett pidginspråk ska uppstå är förstås språklig mångfald”
”Genom vanlig hederlig trial and
error utmejslar man en gemensam norm”
socialt underordnad grupp försöker tillgodogöra sig en överordnad grupps språk. Pidginen skulle då vara ett resultat av att detta företag misslyckas. Den överordnade gruppens språk skulle då också bidra mest till pidginspråkets ordförråd – det vill säga att det mäktigaste språket skulle bli pidginens lexifierare.
Det finns dock åtskilliga problem med detta antagande. I 1800talets Kina och Japan ansåg sig västerlänningar och asiater båda vara överlägsna den andra parten. Resultatet av kontakterna mellan folk slagen blev dessutom två olika pidginspråk: den första kon taktsituationen, mellan kineser och engelsmän, gav upphov till pidginengelska – med de flesta orden plockade från engelska. Den andra kontaktsituationen, mellan japaner och amerika ner, gav upphov till pidgin japanska – med de flesta orden plockade från japanska.
Även i många andra fall har europeisk kolonialism gett upphov till pidginspråk med inhemska snarare än euro peiska lexifierare, trots att européerna vanligen betraktas som den överordnade gruppen.
Inte heller är det uppenbart att europeiska sjöfarare i Stilla havet behövde färskvatten och proviant i mindre utsträckning än infödingarna suktade efter eldvatten och glaspärlor. Eller ens att européerna, trots sina vapen, var militärt överlägsna dem som kände landet och dess resurser.
Makt är onekligen ett kom plicerat och mångfasetterat begrepp. Och vad russenorsk beträffar antar man att norr män och ryssar var relativt jämställda. Detta antagande grundar sig just på det faktum att russenorsk är tämligen blandat i fråga om ordförråd – vilket ju uppenbart gör resone manget cirkulärt.
Slutligen kan nämnas att det finns enstaka pidginspråk som inte ens har någon lexifierare. Prärieindianskt teckenspråk, som en och annan kanske minns från västernromaner och västernfilmer, är ett så dant. Det är förstås möjligt att tecknen kan härledas ur något teckenspråk som tidigare har använts av döva, men det finns det ingenting som tyder på.
kanske är makt inte helt irrelevant i sammanhanget, men förmodligen är mobilitet ett viktigare kriterium för vilket språk från vilket de flesta pidginorden kommer. I Austra lien uppstod en pidginengelska kort efter britternas ankomst till kontinenten. Mitt förslag är dock att detta inte berodde på att aboriginerna uppfattade britterna som överlägsna, och att de var intresserade av att lära sig dessas språk, utan snarare på att britterna var just mobila.
En tidig kontakt mellan brit ter och ett visst folkslag skulle kunna leda till ett gemensamt ordförråd från engelska och det språk som detta folk talar. En brittisk kontakt med ett an nat folkslag skulle i sin tur leda till ett ordförråd bestående av engelska och detta folks språk och så vidare.
När sedan dessa olika ”proto pidginspråk” ska jämkas sam man till en enda språkform, blir ju engelskan den enda gemensamma nämnaren – i synnerhet om de olika inhem ska folkslagen aldrig har haft kontakt med varandra innan britterna blev den förmed lande länken. Det är av den anledningen, föreslår jag, som australisk pidginengelska kom att bestå huvudsakligen av engelska ord.
Besläktad med frågan om makt är den om motivation. Min uppfattning är snarast att alla parter är intresserade av framgångsrik kommunikation, och att alla därmed är medska pare till det nya språket. Det gäller såväl dem som har lexi fieraren som modersmål som dem som talar övriga språk – oftast kallade substrat. Genom vanlig hederlig trial and error utmejslar man en gemensam norm, och det skulle i de flesta fall knappast finnas någon anledning för dem som talar lexifieraren att insistera på att använda den ”riktiga” formen av sitt språk om det inte under lättar förståelsen. Substrat befolkningen å sin sida, saknar incitament att tillägna sig lexifierarens grammatik.
Mycket riktigt ser pidgin språk i många avseenden inte ut som andra språk rent gram matiskt. Ett bra exempel är att de typiskt saknar grammatiskt
genus, som svenskans utrum och neutrum. Dessa bidrar ju egentligen inte med något väsentligt för betydelsen. När språkstudenter försöker lära
sig ett språk med grammatiskt genus försöker de, med varie rande framgång, att välja rätt:
heter det en eller ett hus? Med en pidgin slipper man vanligen sådana frågor.
När man lär sig ett pidgin språk är alltså ordförrådet det man måste lägga ner krut på – större delen av detta kommer ju normalt från ett befintligt språk.
den allra första kommu nikationen mellan två folk grupper, som inte tidigare bekantat sig med varandra, brukar vara ordlös. Men ganska kvickt framträder ändå några verbala överenskommel ser. Detta första steg brukar den engelskspråkiga i litteratu ren ofta kallas för jargon. En inte helt lyckad term i mitt tycke, eftersom ordet kan ha andra betydelser. Hur som helst kan en jargon karakteri seras som en liten uppsättning ord, men utan någon gramma tik.
Några exempel på detta stadium:
Vi ser här ord av diverse olika ursprung. Ponemi är till exem pel ryska, pow betyder ’slut’ på hawaiiska, bimeby är engelska
by and by. Orden används utan något uppenbart system annat än att talaren hoppas att lyss naren ska förstå dem. Mycket till grammatik går alltså inte att spåra, och därför är en
jargon inte riktigt ett språk – men väl fröet till ett sådant.
I några enstaka fall har språk skaparprocessen faktiskt skildrats. Två citat från 1800-talsresenärer är i mitt tycke ypperliga exem pel. Först hör vi den brittiske turisten Knight, som under en resa på Balkan försetts med en infödd vägvisare:
I now discovered that Marco’s linguistic powers were very limited. Give him an order; he never confessed to his absolute ignorance of what you were talking about, but blithely came out with his perpetual ça bonne, ça bonne, as if that was all that was required of him.
However, by degrees I discovered what words he knew of French, what of Italian, and what of English (for he had even picked up some words of our tongue when in the service of the commissioners).
With the addition of a few words of Sclav and Alba nian, I then manufactured a mongrel tongue, which was common to Marco and myself, and utter gibberish to any one else.
Mycket likartade är frans mannen d’orléans samtida upplevelser i Vietnam, här citerade ur den engelska översättningen. Även han har försetts med en inhemsk gajd med vilken han inte har något gemensamt språk, så när som på att vietnamesen gått i missions skola och i likhet med d’orléans exponerats för lite latin:
At first, intercourse was not easy. Our oratorical attempts were hardly brilliant; there were even times when we were not in touch. By degrees, however, we gained fluency, and in
”När man lär sig ett pidginspråk är ordförrådet det man måste lägga ner krut på”
a month had completely mastered each other’s idio syncrasies of expression. But what Latin! Horresco referens! Solecisms, barba risms, neologisms, and all the ”isms” invented might be applied to our jargon.
Luckily, we had only our selves for audience.
Låt oss ta en titt på de båda 1800talsturisternas upp levelser i ultrarapid:
• Först var kommunikation ganska omöjligt ”At first, intercourse was not easy”
• Språkskapandet inbe griper att man tar till vad helst språkligt material som finns till hands, obe roende av dess ursprung ”I discovered what words he knew”, ”the addition of a few words of Sclav and Albanian” • Båda parter är flexibla, och anpassar sig till den andra ”completely mastered each other’s idiosyncrasies”
• Med tiden etableras vissa konventioner
”common to Marco and myself”
• Man vet att det man pratar inte är något existe rande språk ”manufactured a mongrel tongue”, ”our jargon”
• Eller åtminstone inte något som skulle upp skattas av konservativa språkbevarare ”But what Latin!”, ”barbarisms”, ”mongrel tongue”, ”Luckily, we had only ourselves for audience” • Och språket skulle inte förstås av utomstående
”utter gibberish to any one else”
• I början kan inte mycket sägas på det nya ”språket”
”Our oratorical attempts were hardly brilliant”
• Men till slut uppnår man ömsesidig begriplighet
”we gained fluency” De båda passagerna illustrerar väl vad jag tror händer när en pidgin skapas, och inte minst hur båda parterna har intresse av att etablera framgångsrik kommunikation, snarare än av att försöka lära eller lära ut något befintligt språk. Tydligen lyckades de också till slut, även om varken Knight eller d’orléans dessvärre ger några exempel på sina respek tive nya språk, så därför vet vi inte om slutprodukten var sådan att jag skulle ha velat kalla den för en pidgin.
Ingendera av dessa språk former var i bruk speciellt länge. Kravet för att en jargon ska utvecklas till en pidgin är annars att den fortsätter att användas, så att den får fastare och fastare former.
Språkforskare har dessvärre nästan aldrig varit med och observerat processen från en första kontakt till en färdig pidgin. Normalt inser ingen vad som håller på att inträffa förrän slutprodukten kan skönjas. Och i de flesta fall inte ens då, för antalet lingvister som är intresserade av pidgin språk är dessvärre extremt litet.
Ett undantag utgörs dock av amerikanen Perry Gilmores skildring av hur pidginspråket kisisi blev till. Perry Gilmore var under 1970talet statio nerad i Kenya för att, tillsam mans med sin make, studera primater. Deras femårige son var med, och i byn där de bodde fanns endast en pojke i motsvarande ålder. Barnen hade från början inget gemen samt språk, men genom att de
”Kravet för att en jargon ska utvecklas till en pidgin är att den fortsätter att användas”