SÅ LÅTER DET OM FOTBOLLSDAMERNA

Mediebilden av damfotboll är bättre än väntat. Men i detaljerna gömmer sig fördomarna. Språklektorn Barbro Lundin har undersökt vad journalisterna skriver.

Den nya unge komministern i Torestorps pastorat hade inte mer än hunnit börja bekanta sig med församlingen i det lilla västgötasamhället Öxabäck förrän han anade oråd.

Året var 1966 och den lokala idrottsföreningen hade just til� låtit en grupp unga kvinnor att starta en egen fotbollssektion, och när den första västgöta serien för damfotboll två år senare var ett faktum kunde komminister Andersson inte längre hålla tyst: Expressens artikel spreds över landet, och på sina håll tyckte man nog att en kyrkans man möjligen kunde ha formulerat sig lite mildare. Mer förlåtande.

När Öxabäcks IF några år senare vann det första officiella Sm-guldet i damfotboll var den nyutbildade språkläraren Barbro Lundin i Linköping ganska ointresserad av fotboll generellt. – I början av 1970-talet såg jag min första match, men uppriktigt sagt minns jag väldigt av lite den. Och enda skälet till att jag hade löst entré var att min bror Runo spelade för Sturefors IF. Jag kommer tydligt ihåg hur han dagen efter fick beröm i Östgöta Correspondentens referat.

Intresset för fotbollens språk väcktes ändå med tiden, eftersom Barbro Lundins son Ingemar ständigt drog hem sportbilagor och pratade så entusiastiskt om fotboll. Hon kunde inte låta bli att bläddra lite i tidningarna, och lade snart märke till att många sportjournalister använde ett rikt och mustigt språk.

– Men det var först i samband med herrarnas Em-slutspel 2004 som jag blev riktigt fascinerad och mer strukturerat började samla artiklar, säger Barbro Lundin, som i dag är lektor vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.

Och så sent i höstas blev boken Vilken match! Vilket tempo! Fotbollens språk i media äntligen klar. I denna bok redogör Barbro Lundin för sin forskning, där hon ägnat särskild uppmärksamhet åt hur krönikörer och reportrar har beskrivit Öxabäckstjejer nas arvtagare i en värld där herrarnas lek med bollen länge har utgjort normen.

– Jag blev faktiskt positivt överraskad av svenska sport journalisters sätt att behandla damfotbollen. Jag ser få spår av fördomar. Skribenterna är som regel både välutbildade

– Blickar man tillbaka har mycket i mediebevak ningen förändrats till det bättre, men det finns fortfarande skillnader. I texter och kommentarer används ofta damspelares förnamn men herrspelares efternamn. Förnamnen ger på något sätt ett förminskande och mindre seriöst intryck. Det finns en jargong med smeknamn och förnamn som antyder att damfotboll skulle vara på lek och inte på allvar. Fortfarande skrivs det om

damlandslaget, medan herrlandslaget bara är

landslaget. Det är också lite motsägelsefullt från Svenska fotbollförbundets sida, eftersom de högsta serierna heter allsvenskan och damallsvenskan.

– När det gäller beskrivningen av tekniska och taktiska moment,som hur man beskriver ett mål, finns det inte längre några skillnaderi rapporteringen. Nu är det också så att journalister som skriver om en viss sport ofta gör det oavsett om det gäller damer eller herrar. Det är självklart att damfotboll och herrfotboll ska bevakas på samma sätt. Det är samma spel, man lägger ner samma tid och har samma engagemang och passion.

Här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. De kommer för att se på flickor. Fotboll är för hårt för flickor. Att Öxabäck har blivit föregångare på det här området är inte roligt.