Storstan Edsbyn har nått – men ännu inte Torsby

Lidingö- i och Stockholms- ä ljuder i dagens Edsbyn. Men i Torsby håller invånarna hårt i den traditionella dialekten. Förklaringen är olika åsikter om språket.

SVERIGES DIALEKTER för ändras ständigt. På många håll innebär det att de äldre, tradi tionella dialektdragen försvin ner till förmån för standard svenska. Men går det till på samma sätt överallt i Sverige? Och hur annorlunda talar man egentligen i dag jämfört med i mitten av 1900-talet? Det har forskningsprojektet Svenska dialekter i förändring under sökt.

I projektet studerades dialekterna i Torsby i norra Värmland och Edsbyn i södra Hälsingland. Torsby och Edsbyn ligger i olika dialekt områden men är mycket lika varandra när det gäller storlek,

närhet till större orter och in och utpendlingsmönster. Där för är det intressant att jämföra Edsbydialektens utveckling med Torsbydialektens. Går dialektförändringen lika fort?

för att kunna undersöka dia lektförändring på en ort krävs att det finns material från olika tidsåldrar. Den myndighet som i dag heter Institutet för språk och folkminnen var mycket aktiv i dokumentationen av Sveriges dialekter mellan 1930 och 1970. Ungefär 10 000 inspelningar med svensk talande gjordes under denna period. Tack vare dessa inspel ningar kan vi höra prov på hur människor talade i Edsbyn och Torsby i mitten av 1900talet.

Dåtidens forskare drevs av oron att de traditionella dia lekterna skulle dö ut och ville dokumentera dem så att kom mande generationer kunde få höra hur de en gång hade lå tit. Därför sökte man efter äld re personer på landsbygden, många födda så tidigt som 1860tal, som ofta var de som talade mest dialekt. I dag är det här materialet en fantastisk källa för den som vill höra hur det kunde låta i Sverige under den här tiden. Tyvärr do kumenterades inte yngre per soner i någon större utsträck ning, och inte heller personer som bodde i städer.

Dagens dialektforskare försöker dokumentera talet hos ett representativt urval av en befolkning på en plats. Därför spelas personer i olika åldrar in, och lika många män som kvinnor. Men att jämföra en slumpmässigt utvald 19åring född i slutet av 1900talet med en 90åring född på 1860talet, som är utvald för att hen talar extra mycket dia lekt, blir lite som att jämföra äpplen med päron.

För att kunna undersöka om de som talar mest dialekt i dag låter som dialekttalare i mitten av 1900talet fick Edsby och Torsbybor hjälpa till. De tipsade om personer som talar utpräglad dialekt. Med ledning av dessa inspelningar kan man jämföra päron från olika generationer. De äldre inspelningarna får tjäna som utgångspunkt för jämförelsen – vilka språkljud användes? Hur böjdes ord? Användes nå gon speciell meningsbyggnad?

”I Torsby lät dagens invånare förvånansvärt mycket som sina förfäder”

Sedan undersöktes det nyin spelade materialet, med fokus på dialektdrag som fanns i de äldre inspelningarna, för att se vad som fanns kvar och vad som hade försvunnit. Dess utom undersöktes om försvun na drag ersatts med standard svenska drag eller något annat.

hur lät då dagens Edsby och Torsbybor jämfört med tidigare generationer? I Torsby lät dagens invånare förvånans värt mycket som sina förfäder. De nyinspelade personer som valdes ut för att de talade extra mycket dialekt gjorde det faktiskt i precis samma utsträckning som 1940talets Torsbybor. Men även många andra i Torsby hade mycket av dialekten kvar.

De allra flesta använde ett typiskt dialektdrag för områ det, nämligen att man kapar slutet – så kallad apokope – på verb i preteritum och infinitiv. Detta gör till exempel att såväl

kallade som kalla uttalas kall. Detsamma gäller substantiv – gubbe blir gubb – och vissa adjektiv och adverb – mycket, illa och bara blir myck, ill och bar. Ibland förlänger man också ljudet i mitten av ordet så att det uttalas ungefär my-yck och gu-ubb. Naturligtvis är inte Torsbydialekten immun mot inflytande från standard svenska. Ett språkdrag som särskilt har förändrats är det bakre, eller skorrande, rljudet. I Torsbyområdet har r under lång tid uttalats skorrande i vissa positioner i ord. Detta kallas götamålsskorrning. Då uttalas r skorrande i början av ord, Räv, när det inleder en så kallad huvudbetonad stavelse inne i ett ord, berätta, som andra led i sammansättningar,

blårutig, och när det är långt och står efter betonad vokal,

dörr. I götamålet skorrar man inte i andra ordpositioner, till exempel i bra eller dör, som man gör i Sydsverige. Dagens vuxna Torsbybor använder götamålsskorrning ofta, men ingen av ungdomarna använ der det över huvud taget. Ge nerellt gäller att de dialektdrag som bara användes sporadiskt av Torsbybor på 1940talet bara används lite grann av dem som talar mest dialekt i dag – men inte av ungdomar.

i edsbyn har dialekten föränd rats mycket mer än i Torsby; Edsbyborna har närmat sig standardsvenskan ganska snabbt i jämförelse. En del av den traditionella Edsbydia lekten verkar inte användas speciellt mycket längre. En stor förändring är att den traditio nella så kallade norrländska

förmjukningen inte används av de nyinspelade Edsbyborna. Denna innebär att k och g uttalas som j eller tj i vissa ordställningar, så att stycken uttalas stytjen och vägen ut talas väjen.

På samma sätt tycks ett traditionellt uttal av konso nantförbindelserna rk, rp och

rt mer eller mindre ha försvun nit. Traditionellt har rljudet i dessa fall uttalats med ett sjeljud, så att till exempel

marknad uttalats masjnad och svarta uttalats svasjte, men inga spår av detta hittades i projektet. Men dagens Edsby bor använder fortfarande en rad dialektdrag – framför allt norrländska drag som finns i ett större område. När dialekter utjämnas mot ett standardspråk är det vanligt att just språkdrag som används i en större region blir kvar.

I Edsbyn använder de flesta ännu så kallat tjockt L och

schl i stället för sl, så att sluta uttalas schluta. Dessutom böjs inte adjektiv i enlighet med det ord de bestämmer, så många norrlänningar säger dom är fin hellre än dom är fina. Tljudet uttalas inte heller på vissa sub stantiv och verb i preteritum, så det heter huse och kasta i stället för huset och kastade, och betonat eljud faller bort i vissa ord, så att till exempel liten och hösten uttalas litn och höstn.

Edsbydialekten har tradi tionellt utmärkts av det mycket tydligt surrande, eller frika

tiva, uttalet av både långt och kort i och y. För många är detta uttal mest förknippat med Bo huslän respektive Viby i Närke, men i dag förknippas det också med Lidingö och andra delar av Storstockholm liksom med delar av Göteborg – det vill säga med storstad. I inspelningarna från 1940talet är både långt och kort i och y mycket påtagligt surrande, men i de nya inspelningarna använder bara enstaka vuxna surrande långt i. Mellan 1940talet och 2000talets början har alltså det här ljudet börjat försvinna. Om vi ser till hur det brukar gå för dialektdrag som har börjat försvinna så borde dagens unga