Staffan Dopping ANMÄLER:
Själv skiljer jag på ensam
och själv
”JAG ÄR INTE SJÄLV I DENNA SÄNDNING.”
Så uttryckte sig en journalist i tv, trots att just han själv uppenbart syntes i rutan.
Ja, jag tillhör dem som hänger upp mig på användandet av ordet själv när man menar ensam. Varför gör jag det? Förklaringen är delvis enkel; när jag gick i skolan fick jag lära mig att det är fel att blanda ihop ensam och själv. Jag hade bra betyg i svenska och ville förstås ”göra rätt”.
Ju mer jag lär mig om språket, desto mindre tvärsäker blir jag, och jag är återhållsam med att beskriva uttryck eller fraser som ”fel”. Däremot säger jag gärna att ”det där är inte standardspråk enligt språkvården” eller att ”i första hand bör man säga x, eftersom y får anses vara mer vardagligt och kan störa vissa människor”.
”Men språket utvecklas!” Det är det vanligaste motargumentet när vi med språkpolisrollen har markerat något som vi uppfattar som språkligt ogräs. Men mina opponenter tycks glömma att det kan nyttjas som argument för precis vad som helst – också sådant som jag faktiskt skulle vilja beskriva som ”fel”.
Om min vän Elsa säger att hon inte vill vara själv i helgen så kommer jag inte att rätta henne, men jag noterar det. Jag är programmerad så. Och det är inte bara en inlärd sak, för det finns en betydelseskillnad. Att göra något utan hjälp, eller att vara närvarande i egen hög person, är inte riktigt samma sak som att göra något utan sällskap. Det finns poänger med att kunna uttrycka sig precist.
PÅ SENARE ÅR
har jag märkt att också människor i min egen generation använder själv i betydelsen ensam. I många år såg jag det som barnspråk, eller i alla fall som ett tydligt tecken på att man har bristande språkkunskaper. Just den tanken har jag tonat ner på senare tid.
Men jag kommer ändå inte att likställa ensam och själv. I Språkrådets frågelåda framhålls det att många ser det som negativt att vara ensam. Och genom att säga att man bor själv så slipper man den nesan! Men det är faktiskt sämsta tänkbara skäl till att föredra själv; att fortsätta gnugga in en negativ betydelse av ordet ensam är inget vi behöver.
Att vara ensam är ibland underbart, men kan förstås vara ledsamt. Precis som att ha en ledig dag utan ha något att göra trots att man skulle vilja. I ett visst sammanhang, till exempel om du är arbetslös, är det ett nerköp att vara ensam, men om du jobbar och sliter nästan alla dagar i veckan så är en dag på egen hand, utan fastlagda sysslor, en gudagåva.
SÅ JAG FORTSÄTTER
att skilja mellan ensam och
själv. Det här är min första krönika i Språktidningen och jag har skrivit den själv. Men jag är inte ensam hemma, det finns ett sjukt barn i rummet intill. Och inte heller hon räds ordet ensam. Av någon anledning.