Catharina Grünbaum om danska lånord i svenskan.
CATHARINA GRÜNBAUM om attityder till lånord.
OM TV-SERIER SOM den svenskdanska Bron eller den norska Skam har satt några avtryck i svenska språket är mer än vad jag kan uttala mig om – upplysningar tas gärna emot.
Säkert är hur som helst att lånen från danska och norska under efterkrigstiden och fram till i dag är ytterst få. Dollargrin, upphovsrätt, maskrosbarn, rödstrumpa, curlingförälder och några till. Och så det norska Ha det!
Lånen har i stället gått i motsatt riktning, från svenskan till grannarna.
Så har det inte alltid varit. Under 1800 talets mitt svallade de skandinaviska känslorna, framför allt hos studenter och akademiker. Under det slutande århundradet förekom ett livligt utbyte och umgänge mellan författare och konstnärer i Norden. I Sverige läste och beund rade man Henrik Ibsen, Bjørnstjerne Bjørnson, Herman Bang, J.P. Jacobsen och Georg Brandes, mannen bakom begreppet ”det moderna genom brottet”. Och man läste dem i original.
Svenska journalister i grannländerna liksom författare som August Strindberg, Oscar Levertin, Per Hallström, Ola Hansson, Gustaf av Geijerstam, Ellen Key och många fler för medlade – inte sällan rätt okritiskt – mängder av dansknorska ord (det norska skriftspråket var på den tiden i stort sett danskt).
Somliga av dessa ord fanns redan i svenskan, men förde en tynande tillvaro, andra hade tyskt ursprung, men de förstärktes genom danskan. En del kunde rent av få modeordskaraktär.
I dag har vi svårt att identifiera många av dessa ord som danska. Inte ens den ivrigaste purist skulle väl i dag invända mot begivenhet, eftermäle, förståelse, hänsyn, levebröd, räckvidd, spydig, säregen, underfundig, vidunderlig och övergrepp.
Men det var just vad språkvetare och språk vårdare gjorde för hundra år sedan. Bruket av danska lån tycks hos dem ha framkallat en allergi – i och för sig inte helt obegriplig med tanke på alla dåliga översättningar och andra halvsmälta alster som publicerades, infamt parodierade i kåseriet ”Den skinnsjuke grefven” från 1902.
Och vi sörjer knappast i dag över att uttryck som okränkelig, påröra (’angå’), stola på (’lita på’),
blaserthet (’att vara blaserad’), blöd (’mjuk’) och inlysande (’klar, tydlig’) inte har fått fäste i det svenska ordförrådet, och inte heller falska vänner som dyrka (’odla’), jämn (’slätstruken’), ögna (’varsna’) och övergiven (’upp sluppen’).
STORA SPRÅKMÄN SOM Adolf Noreen och senare Erik Wellander bedömde oftast lånen från en rationell stånd punkt: ”Ändamålsenliga nybildningar böra mötas med välvilja.” Fanns det däremot en likabetydande svensk motsvarighet kunde det räcka med den. Att ord med samma begrepps innehåll ändå kan ha skiftande uttrycksvärde ingick inte i de språkfunktionella herrarnas bedömningsnormer. Poesi var inte deras gebit. Elof Hellqvist, författare till Svensk etymologisk
ordbok, presenterar en lista över ”olämpliga danismer”: berika, felgrepp, flimra, förpinad, hulka, höra hemma, insmickrande, inträngande, misstänk
liggöra, obönhörlig, rådighet och taga sig samman. I den mån dessa ord verkligen är rena danismer (flera av dem är det inte) är det ändå svårt att i dag inse vari det olämpliga kan ha legat.
Bland mindre andar med mer språkpolisiära instinkter blev det under årtiondena runt förra sekelskiftet en sport att spåra danismer – ordet fick en viss nedsättande klang – hos svenska författare. Ofta slår granskarna helt enkelt ner på ord och fraser de inte känner sig hemma med och kastar ut dem med det förment danska bad vattnet. Och man tar till brösttonerna vid mötet med utbölingarna. ”En gruvlig danism!” skriver en om ordet begivenhet år 1911. Förlösa ”har hittills endast använts om en verksamhet, som utövas av ackuschörskor och barnmorskor”, utbrister den ofta temperamentsfulle Adolf Noreen, som ställts inför uttryck som det förlösande ordet, ett förlösande skratt.
Göra avkall på ”förefaller tämligen hårdsmält i svensk omgivning”, skriver någon 1911; de flesta är ense om att avsäga sig, avstå från är vad som ska användas. Sätta pris på i betydelsen ’sätta värde på’ ses som ett betydelselån som ”bör med kraft avvisas”. (Uttrycket har dock an vänts i svenskan sedan 1600talet.) Underfundig,
stillfärdig, flimra och tillblivelse får omdömet ”alla dessa lånord äro ju djupt onödiga, men vittna om, hur föga det finnes af svensk språkkänsla äfven hos ytterst framstående författare”.
Särskilt illa tycker man om ordbildningar på -else, som besvikelse, betingelse, förståelse, förnöjelse, försändelse, livsbejakelse, självhävdelse (först använt av Søren Kierkegaard).
Fanns det då inga grannspråksord som fann nåd? Förvisso, men många är de inte. Förståelse gillas av Erik Wellander, medan andra håller på att vi klarar oss med begripande, förstående, sympati. Uppsving, utnyttja och räckvidd god
känns av en av språkdomarna, liksom ståhej, som är käckt och piggt ”som en norsk gutt”.
VAD KAN VI nu lära av detta? Jo, att vi i vilken tid vi än lever inte bara faller för nyhetens behag, om vi är sådana, utan lika mycket värjer oss mot dess obehag. I dag klandras många drag som i morgon kommer att vara en självklar del av svenska språket. Någon kritik mot danismer är dock knappast att vänta. I den mån sådana alls anmäler sig brukar de tas emot med öppna armar av dagens nordiskt sinnade språkvårdare.
”Ofta kastar granskarna ut ord och fraser med det förment danska badvattnet”