Varken fågel eller fisk ?

En unik form av kommunikation växer fram på Twitter. Här skapas en hybrid mellan tal och skrift.

TWITTER FÖDDES SOM en paradox i korsningen mellan tal och skrift. Plattformens namn är en ljudlig metafor om mänsklig kommunikation som fågelkvitter. Men väl där kan du bara läsa och skriva. Du får lyssna med ögonen – och kvittra med fingrarna.

I en av mina Twitterstudier finns det här inlägget (fritt över satt från engelska): ”Som de flesta män twittrar jag som jag pratar! Kort, skarpt, rakt på sak och går vidare! Till skillnad från de flesta kvinnorsom malerpå i evighet om tillfället ges.” Att ”twittra som man pratar” är alltså inte bara att twittra i en viss form, utan handlar ofta om att leva upp till en norm.

Twitter, som vilken språklig arena som helst, har inte en norm, utan uppvisar en ständig förhandling mellannormer. Vissa twittrare avskyr när någonskriver talspråkligt. Det speglar en syn på talspråket som grammatiskt defekt. Andramenar att skolboksgrammatiken är något att använda vid behov.

MEDAN VISSA användare klagar på dålig stavning så ser andra potentialen i att använda stavning för att uttrycka en personlig röst. En twittrare hänvisartill exempel till tal språklighetens ”fucked up ass grammar”, och illustrerar därmed just det: en kaosartad grammatik.

Andra gör uttryckligen kopplingen till regional eller social variation, och gör sig lustiga över hur tonårstjejer, mexikaner eller nigerianer twittrar som de pratar. En nigeriansk användare svarar på den kritiken: ”ao else u wan it be, like we pooin?”, ’Hur vill du annars att det ska vara, som vi bajsar?’

Trots den skämtsamma tonen,uttrycker den här typen av inlägg normer – på skilda vis. Att skämta om hur nigerianer twittrar som de pratar speglar åsikten att man normalt inte bör göra så. Och det skämt samma svaret uttrycker en motsatt norm: det är väl klart att vi twittrar som vi pratar – hur skulle vi annars twittra?

Enligt språkantropologen Asif Agha är ett litet skämt eller ett litet skratt en del av det vi ofta ägnar oss åt för att, medvetet eller omedvetet, staka ut gränserna för vad som är okej och normalt på en viss språklig arena.

MEN ALLT SOM sker på Twitter kan inte betraktas som ”prat”. Twittrarna använ der sig i stället ofta av – och bidrar till att utforma – nya repertoarer och genrer. Parad exemplet är kanske så kallade

mem. Den vanligaste formen av mem är bildmontage, exem pelvis ett foto av en katt som trängt sig ner i en kartong med den påklistrade texten ”if I fits I sits”. Sådana mem sprids i allehanda syften, som intern humor i en grupp, som politisk kritik och mycket mer. I vidare bemärkelse avser mem alla typerav texter, bilder, videor och annat visuellt material som sprids mellan olika nätforum.

Fenomenet med mem har dock i sig en muntlig prägel. Mem handlar, liksom mycket i muntlig kommunikation, om en sorts folkkulturellt deltagande, medskapande och överföring av ett ständigt föränderligt material. Men bruket av mem kan i många fall knappast sägas göra texterna mer talspråkliga.

På Twitter finns många olika strategier för att återge talat språk. Man möter dem i former som and I was like blah blah, then she was all blah

blah, motsvarande svenskans ba och typ som talmarkörer. När jag undersökte dessa olika strategier, upptäckte jag att vissa användare plockade in mem som en del i det åter givna talet, till exempel för att gestalta attityder.

Detta sätt att plocka in ett ”förproducerat” kulturellt

”Vissa blir frälsta och upprymda när de upptäcker formatet”

material för att dramatisera en berättelse, skapar en sorts språklig hybrid, som nog måste sägas gå bortom vad vi är vana vid att se i tal och skrift. På nätet börjar det bli vardagsmat.

NÄR MAN BÖRJAR rota i vad kategorier som tal och

skrift betyder, går det också att höja blicken från det rent kon kreta till mer svepande frågor.

En väg till denna mer abstrakta nivå går via den kanadensiska mediegurun Marshall Mcluhan och hans kollega, amerikanen Walter J. Ong, som var språkvetare, litteraturvetare och filosof.

Dessa två menade att väst världen har genomlevt ett tide varv präglat av alfabetets och tryckpressens litteracitet – ett begrepp som används om de verksamheter som kan kopp las till läsande och skrivande. Litteraciteten gynnar abstrak tion, distans, analys, linjärt och logiskt tänkande. Walter J. Ong menadeatt det fram växande elektroniska medie landskapet skulle leda till ett sorts återtåg för det muntliga. De nya medierna skulle ge en ny plats för talspråket i den offentliga kulturen.

Det är lätt att se hur vissa av dessa muntliga värden tycks passa in på hur skrift används i sociala medier: språket ska skapa och stärka känslor av närvaro och omedelbarhet, del tagande och sammanhållning inom den egna gruppen. Fokus ska ligga på närhet till det mänskliga: berättelser och inte isolerade fakta, integration och inte analys, konkret erfarenhet och inte inte abstraktion.

På så sätt kan debatterom vilka formersom är lämpliga i talspråk respektive skrift språk, i förlängningen komma att handla om djupa kunskaps filosofiska spörsmål. De spåren går långt tillbaka i västvärldens idéhistoria. Den grekiska filosofen Sokrates menade att när ordet separeras från den fysiska människan går det inte längre att veta med säkerhet vem avsändaren är. Den digi tala skriften kan tyckas än mer lömsk, då den bedrar oss genom att kännas mer omedelbar och ofiltrerad än den egentligen är.

I mitt material finns exempel på twittrare som är övertygade om att de vet att en viss kändis verkligen har skrivit sina inlägg personligen för att ”hon skriver som hon pratar”. Hon känns liksom igen på rösten, även om rösten är i text. Detta kan förvisso tyckas lite naivt, för skriftlig stil kan imiteras väl digt lätt jämfört med en kropps ligt närvarande röst. Men vi ska nog akta oss för att snabbt avfärda intuitionen att textligt framställda digitala identiteter är mindre pålitliga än andra.

Precis de egenskaper hos det skrivna ordet som gjorde Sokrates misstänksam, kom sedan att stå som garant för dess vetenskapliga värde: Av ståndet från författarens röst blev till objektivitet. Skriftens status som sekundär repre sentation gjorde den till ett verktyg för att bygga modeller av verkligheten. Förflyttandet av berättelser som vandrade från individ till individ, blev till artefakter som kunde lagras i skrift, säkrade en syn på kun skap som ett fast objekt med stabil identitet över tid. Vi bör jade se på kunskap som något inpräntat i ordbokens, encyklo pedins och arkivets logik.

MEN VILKA NYA intuitioner kan utvecklas när vi väl börjar vänja oss vid de nya medier nas omförhandling av talsprå kets och skriftspråkets logik? När den här hybriden mellan tal och skrift uppstår?

En språklig plattform som Twitter aktiverar på ett tydligt sätt språkliga normer. Vissa blir frälsta och upprymda när de upptäcker formatet, andra blir irriterade över språkets vulgarisering. Mixen av tele grafiska fragment och slagord upplevs som endera skräm mande eller löjeväckande.

Tal och skrift är lurigare än man kan tro, och omförhand las ständigt när nya medier tar plats. Vad hybriden mellan tal och skrift gör med oss är svårt att utvärdera, men få av oss lär lämnas oberörda.

”På Twitter finns många olika strategier för att

återge talat språk”