Förord. När språkkänslan krockar uppstår irritation.

USCH, FY OCH SKÄMS! lyder ämnes raden i ett mejl från en synnerligen missnöjd person. Skälet till upprörd heten är att språkvården numera accep terar innan som tidspreposition, som i de kom innan jul. Under ganska lång tid betraktades innan som fel i det här sammanhanget. I stället rekommende rades före, som i de kom före jul.

Det är just den kursändringen från språkvårdens sida som har väckt starka känslor hos brevskrivaren. I det här fallet riktades ilskan mot mig som budbärare eftersom skribenten – tillika självutnämnd språkpolis – inte kände till den nya rekommendationen.

Åtskilliga har suttit i skolbänkarna och mödosamt trummat in regeln som dömde ut innan som tidsprepo sition. Jag blir alltså den som meddelar att den an strängningen – enligt dagens språkvård – i praktiken var onödig. Och det är inte konstigt att bli upprörd när känslan av att ha gjort något förgäves sköljer över en.

Det här bruket av innan är dock allt annat än nytt. Det finns till exempel i Äldre Västgötalagen, den äldsta bevarade texten på svenska som skrevs ner under 1200talet. Det har så länge vi vet funnits variation i bruket av innan. Det var den som språkvården långt senare försökte råda bot på genom att avråda från innan som tidspreposition. Att slopa den hållningen skulle således kunna ses som ett konstaterande av att innan faktiskt har använts så i århundra den – och att inga språkvårdsinsatser verkar bita på det bruket.

SPRÅKKÄNSLAN ÄR INDIVIDUELL.

När det finns variation kommer olika människors språkkänsla att krocka. Somliga säger innan jul som den själv klaraste saken i världen. Andra tycker att före jul är det enda rätta.

På sidan 16 skriver Lena Lind Palicki om varför språkpoliser och språk vårdare har så svårt att förstå varandra. Alla vill de ju värna och vårda svenskan. Ändå hamnar de ofta på kollisionskurs. Språkvården betraktas ibland som för tillåtande, medan språkpoliserna ibland beskrivs som för konservativa. Vad tycker du?