Läsarnas reaktioner på föregående nummer.
I en utomordentligt läsvärd artikel om utelämning av hjälpverbet ha av Linnéa Bäckström i Språktidningen 4/2020, fastslås att supinumformen av ett verb alltid slutar på t: ”Här är alltså har och hade finita hjälpverb till skrivit och läst, som är böjda i supinum – en form som alltid slutar på t.”
Är det verkligen så att supinumformen av ett verb alltid slutar på t? När jag böjer verbet idas (eller ids) så heter det har idits eller har itts respektive hade idits eller hade itts i de två supinumformerna perfekt respektive pluskvamperfekt. Även verbet råkas
i betydelsen ’mötas’ brukar jag böja har råkats respektive hade råkats. Vad har jag missat?
– Camilla Larsberger
Tack för din observanta kommentar! I artikeln ville jag framhäva supinums tändelse
som kontrast till de varierande ändelserna hos perfekt particip. Participen måste alltid kongruera med sitt subjekt, som i huset blev målat respektive dörren blev målad, vilket supinum inte gör.
De exempel du tar upp med ändelsen -s kallas för deponensverb. Deras sform
gör att verben ser ut att vara passiva, men hos deponensverben är betydelsen aktiv. Både jag har itts och vi har råkats betecknar aktiva verbhändelser och detsamma gäller för alla deponensverb, som andas, hoppas, svettas
med flera. När dessa verb används i perfekt och pluskvamperfekt har de alltså både t och s i ändelsen.
Så du har rätt, supinum slutar inte alltid på -t. Ibland kan de också sluta på -ts. Linnéa Bäckström