Språkliga avtryck påverkar vår världsbild.
I ÅTMINSTONE FEMTON ÅR har jag använt uttrycket stor flicka/pojke kissar själv. Det är ett småsyrligt sätt att säga att allt nog kommer att ordna sig – men att ansvaret för att ta itu med ett problem helt och hållet ligger på en person.
När jag nyligen fick veta att det inte var ett vedertaget uttryck kändes det som att doppa stortån i en isvak. En ilning spred sig genom kroppen. Jag började fråga runt om andra hade hört uttrycket. För varje nekande svar kändes det lite kallare. Ingen var bekant med det. Jag och min språkkänsla huttrade.
Jag sökte på nätet. Noll träffar. Jag sökte i textdatabaser. Tomt. Min världsbild ruckades en smula och jag kände mig lite lätt utfrusen ur den språkliga gemenskapen.
Jag snappade upp uttrycket av en person som hade växt upp med både svenska och finska i hemmet. Min förhoppning var därför att det skulle röra sig om ett lån från finskan. En sådan förklaring skulle ha fått ordning på min världsbild.
Men såväl språkvårdare i finska som forskare specialiserade på finska ordspråk skakade på huvudet åt min fråga. Visserligen tyckte de att stor flicka/ pojke kissar själv stämde överens med den finländska mentaliteten, där det för somliga närmast är en dygd att lösa problem på egen hand och att inte be om hjälp.
Ingen hade dock hört uttrycket. Även det spåret var en återvändsgränd.
I VÅR SPRÅKLIGA repertoar finns små avtryck från människor vi har mött. I det här fallet hade jag kanske plockat upp ett uttryck som bara användes inom en familj.
Men det kan räcka med ett sådant språkligt avtryck för att påverka vår världsbild. Det finns till exempel en utbredd föreställning om att invånarna i Mölndal talar med skorrande r.
På sidan 16 går Jenny Nilsson och Erik Magnusson Petzell till botten med detta dialektmysterium. Spåren leder till ett infall från en komiker i knipa som behövde fylla en lucka i ett radioprogram. Som sagt, stor pojke kissar själv.