Språkforskare löser skorrets gåta.
I Mölndal talas det göteborgska med skorrande r. Det tror många. Men varför? Spåren leder till en välkänd komiker.
”Dialekter är ett redskap för humor”
Claes Malmberg om hur språket kan hjälpa till att
skapa en karaktär.
Under många år har olika personer berättat för oss om hur människor i Mölndal talar göteborgska med skorrande r. Berättelserna brukar utmynna i att man härmar skorrningen genom att uttala Mölndals Bro – centralorten i Mölndal – med ett skorrande bakre rljud, ett tungrotsr. Det låter alltså ungefär som i Småland eller Skåne, där de flesta har ett sådant rljud, till skillnad från det tungspetsr som finns i andra delar av landet.
En representant för denna skorrande Mölndalsgöteborgska brukar också nämnas: Claes Malmbergs uppskattade alter ego Ronny Jönsson, från just Mölndals Bro, som härjade i radio och tv under sent 1980 och 90tal.
Också på Wikipedia, i artikeln om göteborgska, anges att skorrning är utmärkande för just de sydliga delarna av dialektområdet:
I sydöstra Göteborg, Mölndal med omnejd, förekommer det så kallade ”skorrande R-et”, tungrots-r. Sedan 1970-talet har det dock börjat att försvinna och i dag är det mest äldre som fortfarande skorrar.
SAMMA INFORMATION tycks ha spridit sig till andra sidor om dialekter på nätet. Att det skulle vara just i söder – och sydost – som talare av göteborgska har skorrat kan verka rimligt med tanke på att det skorrande r:et alltså finns i sydsvenska dialekter.
Den så kallade götamålsskorrningen, som finns i dialekter rätt nära Göteborg, är dock av ett annat slag än den som enligt uppgift finns i Mölndal. Götamålsskorrning innebär att rljudet är skorrande bara ibland, till exempel initialt, som i röd, men aldrig inne i ett ord, som i bro i Mölndals Bro.
Om det nu är så att man har skorrat i Mölndal, är det spännande av flera skäl. Varför har man börjat skorra så lokalt och varför på det sydsvenska sättet snarare än på det mer närliggande götamålssättet? Och varför slutade man igen? Finns det skorrare kvar? Vi bestämde oss för att gräva djupare i Mölndalsskorrandet.
I INSTITUTET FÖR språk och folkminnens arkiv finns en del äldre material från Mölndal med omnejd. Till att börja med finns så kallade typordlistor. Typordlistorna är små böcker med ungefär 2 000 ord som ska fyllas i med det dialektala uttalet. Det här var ett typiskt sommarjobb för studenter vid Göteborgs högskola i slutet av 1800talet. De fick helt enkelt i uppgift att vistas en månad på en viss
”Om det nu är så att man har skorrat i Mölndal, är det spännande av flera skäl”
plats och bara ”smälta in”, det vill säga inte fråga någon hur denne uttalade ett visst ord,
utan bara lyssna och anteckna i boken när ett ord som skulle dokumenteras dök upp i löpande tal.
Genom typordlistorna kan vi få reda på något om hur rljudet har låtit i Mölndalsområdet. Men det finns inga noteringar om att man har använt skorrande r här. Söker vi oss längre åt öster, in i Västergötland, och söderut, in i Halland, finner vi visserligen götamålsskorrning. Men det är alltså något annat än den genomgående skorrning som har knutits till Mölndal.
I arkiven finns också en del inspelningar från 1950 och 60talet från Mölndal med omnejd. När vi lyssnar på dem hör vi dock ingen som skorrar som Ronny Jönsson. I inspelningarna från Lindome – som hör till Mölndals kommun men som ligger i landskapet Halland – får vi visserligen uppleva götamålsskorrning, vilket stämmer med de äldre beskrivningarna. Men här finns ingen som skorrar genomgående.
Vi hittar med andra ord inte ett enda äldre belägg för Mölndalsskorrningen i Mölndal. Konstigt.
VI FORTSÄTTER VÅRT detektivarbete och kontaktar Mölndals hembygdsförening och Mölndals museum. De känner inte igen skorrandet som något typiskt för språket i Mölndal.
Vi talar med Larsgunnar Andersson och Bo Ralph, som båda har forskat om göteborgskan under många år. De konstaterar att det rör sig om enskilda individer som skorrar, snarare än om ett dialektalt fenomen.
Vi gör ett upprop i Sveriges Radio P4 Göteborg och frågar om skorrande i Göteborg och Mölndal. Mängder av samtal och mejl kommer in från lyssnarna. Skorrandet tycks ha förekommit i hela Göteborgsområdet. En brevskrivare berättar att hon i sin ungdom på 1970talet fick höra från flera håll att ”skorrande urgöteborgare bodde i kvarteren kring Karljohansskolan. Dom hade respekt. Sen fanns det gänget från Mölndal, Lindome och även ut mot Lerum som talade med skorrande ärr, typ Ronny
Jönsson, dom var inte lika accepterade. Man skyllde på att dom kom från Skåne ...”
De flesta som hör av sig är från Göteborg och skorrar själva. De berättar att det bara är just de – och kanske ytterligare någon familjemedlem – som skorrar, men inte alla i släkten och inga grannar eller vänner. De vittnar om hur skorrandet har varit till besvär under uppväxten, hur talpedagoger satt vevvisp under hakan för att locka fram tungspetsr och om hur syskon och skolkamrater har kallat dem för skåningar.
Det verkar alltså som om det rör sig om individuell uttalsvariation – just som våra kolleger Bo Ralph och Larsgunnar Andersson har framhållit.
PÅ SAMMA SÄTT som folk i Göteborg har skorrat, har också människor i Mölndal gjort det. Det bekräftar Mölndalsbon Margit, som är 91 år och själv skorrar. I hennes släkt skorrade några, men inte alla, och hon minns inga andra i närområdet som gjorde det.
Vi ringer även en vän från Mölndal, 80årige Ove, som inte skorrar. Oves föräldrar kom också från Mölndal. Han har aldrig hört något skorrande r i Mölndal och tycker att beskrivningen av skorret som typiskt för Mölndal är konstig.
Hade det skorrande r
ljudet varit ett typiskt drag i dialekten, som också utmärkt Mölndal gentemot närliggande Göteborg, hade Ove och andra från Mölndal rimligen varit medvetna om det och lagt märke till det under sin uppväxt. Omvänt hade förstås inte Margits skorrning stuckit ut på det sätt den faktiskt gjorde, om det nu var en del av dialekten. Det verkar helt enkelt som om skorrande r
varken är eller har varit en del av Mölndalsgöteborgskan, lika lite som den har varit en del av göteborgskan generellt.
”På samma sätt som folk i Göteborg har skorrat, har också människor i Mölndal gjort det”
MEN VAD ÄR det som gör att så många ändå berättar om ett skorrande r som typiskt för Mölndal?
Vi tror helt enkelt att det beror på Ronny Jönsson, Claes Malmbergs karaktär. Ronny var stökig, frispråkig
och väldigt olik allt som tidigare hade funnits i radio och tv. Eftersom medieutbudet på den tiden inte var alls lika stort som nu, hade snart väldigt många stiftat bekantskap med Ronny Jönsson. Och han lämnade knappast någon oberörd. Ronny Jönsson kom från Mölndals Bro, och framhöll det ofta i Claes Malmbergs långa improvisationer.
Vi människor måste inte ha speciellt många bevis för att tolka något som den rådande sanningen. Ronny Jönsson skorrade och kom att bli den mest kända Mölndalsbon i Sverige – låt vara att han var en fiktiv karaktär. Göteborgare lade säkert märke till skorrandet, eftersom det skiljde sig från hur de flesta i området talar. Och så kom man att tolka Ronnys skorrande som signifikant för Mölndal.
INGEN AV DE personer som vi har träffat – och som har berättat om skorrande r i Mölndal – har själva kommit från Mölndal. Ronny Jönssons skorrande rljud har för en del göteborgare blivit ett kännetecken för hur det låter ”hos andra där borta”, utanför Göteborgs gräns.
Dialekten är alltså ett sätt att höra vilka som tillhör den egna gruppen och vilka som tillhör en annan grupp. Att människor kopplar ihop vissa dialektdrag med vissa grupper eller platser är en symbol för denna strävan: diftonger förknippas med Skåne, ett jo på inandning med norra Sverige och ett ehaltigt långt ä med Stockholm – trots att vissa av dragen egentligen inte bara finns där. Dialektdrag blir helt enkelt symboler för en plats.
Vi ringer Claes Malmberg och frågar honom varifrån idén till Ronny Jönsson och hans skorrande kom.
– Alltså, Ronny Jönsson, han är ju en blandning av allt möjligt. Att han fick vara från Mölndal var mest för att få till lite underdogkänsla, att han inte var riktigt från Göteborg. Var jag fick skorrningen ifrån minns jag inte riktigt. Möjligen var det någon på lokalradion som hette Ronny och hade lite svag skorrning.
Så var det dialektmysteriet löst.
Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och forskar om talspråk vid Institutet för språk och folkminnen.
Erik Magnusson Petzell är docent i nordiska språk och forskar om grammatik vid Institutet för språk och folkminnen.
”Det är oerhört EFFEKTIVT med dialekter”
– RONNY JÖNSSON uppstod när jag och Frank Gunnarsson satt i en bil i Kålltorp och improviserade. Det har funnits skorrande i Göteborg och det var något jag hade lagt bakom örat. Skorrandet i sig var alltså ingen plötslig upptäckt. Men för min del var det inte alls vetenskapligt. Jag tycker om att improvisera och jag behövde en karaktär för att göra det.
– Jag gjorde Ronny Jönsson en gång i ett sketchprogram i lokalradion. Så fortsatte det med tv. Och Ronny Jönsson blev populär. Jag placerade honom i trasproletariatet. Jag hade en idé om en människa som var arbetarklass, men som hade ett självförtroende och en självbild som inte var helt i harmoni med hans person. Jag placerade honom i den typen av utanförskap som då fanns i vissa förorter till Göteborg. Skorrandet var en del av det. Det passade in i Ronny Jönssons underifrånperspektiv.
– Det är oerhört effektivt med dialekter som redskap för humor. Men du måste göra det med värme och respekt. Om det känns von oben och du gör dig rolig på fel sätt, får du folk emot dig. Därför är det svårare för en stockholmare att skämta om dialekter. Men som göteborgare har du ett underifrånperspektiv.
– Vi svenskar är ofta stolta över våra dialekter. De är något som håller oss samman och det finns en stolthet över den bygd man kommer ifrån. Men exakt vad dialekten är förändras över tid och generationer.