Språkmelodi. Ordens toner bär på både förnuft och känsla.
Med prosodin kan vi visa känslor. Den förmågan är sannolikt äldre än människan själv. Senare blev tonerna en del av vårt språk.
PROSODIN ÄR DEN musikaliska sidan av språket. Det kan handla om variationer i talets ton, längd och ljudstyrka. Ibland kallas den för ordmelodi eller satsmelodi. Med hjälp av variationer i prosodin kan vi förmedla både känslor och tankar. Variationerna används när vi vill visa ilska, glädje och sorg, men också för att skilja ord från varandra. Ordet vreden,
’dörrhandtagen’, uttalas ju med en annan melodi än vreden, ’ilskan’.
Dessa två kommunikativa förmågor – den känslomässiga och språkliga prosodin – har utvecklats i symbios. De påverkar varandra på ett avgörande sätt, och spelar en viktig roll för språkutveckling och talad kommunikation.
Vissa aspekter av känslor förmedlas genom växlingar i ton och ljudstyrka, bland annat i skrik och skratt, och visar tydligt människornas släktskap med andra djur. Människor kan säga sig känna igen känslomässiga meddelanden hos såväl mänskliga röster som hos djurröster. Vi kan uppfatta om en hund eller en schimpans låter ”ledsen” eller ”glad”.
Tvärkulturella studier visar också att människor med olika modersmål liknar varandra både i hur de uttrycker och uppfattar känslor i mänskliga röster – och i musik.
Allt detta tyder på att den känslomässiga, emotionella, prosodin kan ha sitt ursprung i ett stadium före människans utveckling. Charles Darwin argumenterade bland annat för att känslomässiga uttryck utvecklades kontinuerligt från djur till människa. Prosodiska drag kan alltså ha gått från att vara ett sätt att bara visa känslor till att bli en del av det mänskliga språket.
Den tidiga kommunikationen mellan föräldrar och barn bygger till exempel på prosodi. Föräldrarna kommunicerar med barnet genom att variera röstens tonläge för att återspegla en viss känsla. Känslor kräver ju inte nödvändigtvis några ord.
FÖRMÅGAN ATT URSKILJA prosodisk information finns redan vid födseln; nyfödda använder den informationen inte bara för att tolka känslolägen, utan också för att uppfatta de olika delarna i talat språk och för att skilja mellan olika språk.
Med hjälp av prosodin förmedlar vi alltså tankemässiga – kognitiva – språkliga funktioner, som ordens betydelser. I vissa språk används toner för att skilja mellan annars identiska ord. Prosodin ger också viktiga ledtrådar till hur ord sätts ihop till fraser, satser och meningar. Och den hjälper oss att förstå relationen mellan språket och omvärlden.
När prosodin matchar rätt betydelse med rätt känsla ger det en unik respons i hjärnan.
Samma akustiska medel används på så sätt både språkligt och emotionellt. Och att studera hur dessa funktioner tolkas parallellt i hjärnan – under pågående kommunikation – är viktigt för att vi ska förstå hur talat språk fungerar.
I en studie undersökte jag och mina forskarkolleger prosodins överlappande och samverkande funktioner. Vi tittade på hur hjärnan skiljer dem åt och fogar ihop dem.
Vi ville veta hur människan uppfattar samtidiga prosodiska signaler, och undersökte detta med hjälp av ord som endast skiljer sig tonmässigt i svenskan, till exempel fasen, det vill säga bestämd form av fas, och svordomen fasen! Vi lät försökspersoner lyssna till dessa ord, yttrade med antingen arg eller neutral röst, samtidigt som vi mätte deras hjärnaktivitet.
I HJÄRNAN KUNDE vi då se en unik respons i frontalloben när negativt laddade känsloord, som svordomen fasen, uttalades med arg röst – alltså när känslomässig och språklig prosodi matchade varandra.
Någon liknande respons kunde vi inte se när svordomen uttalades med neutral röst, och inte heller när den bestämda formen av fas uttalades med ilsken eller neutral stämma.
Detta visar att hjärnan inte bara särskiljer prosodins två funktioner på grundval av akustik och betydelse – utan också förenar dem efter erfarenhet och hur vi har hört språket användas tidigare.
Röstens känslomässiga tonläge jämförs med hjärnans språkminne. Och endast när de överensstämmer processas ljudet vidare i de främre delarna av hjärnan. Detta tyder på att det finns ett ömsesidigt, symbiotiskt förhållande mellan språklig och känslomässig prosodi. Förnuft och känsla smälter samman i hjärnan, och det är först då som kommunikationen fungerar riktigt ändamålsenligt.
DE TVÅ KOMMUNIKATIVA funktionerna hos prosodin verkar alltså ha utvecklats tillsammans. De bygger på samma akustiska parametrar – men kan ändå upplevas var för sig. Prosodin erbjuder en gemensam domän, och blir därmed ett verktyg för att studera hur de olika evolutionära delarna hänger ihop i hjärnan.
De äldsta delarna av hjärnan, de subkortikala strukturerna, som är belägna under hjärnbarken, antas vara avgörande för uppkomsten av känslor.
Språkforskning i kombination med neurologiska studier visar att frontalloben – eller pannloben – är kopplad till språk och symboliskt tänkande. Men språkbearbetning bygger på ett evolutionärt mycket äldre nätverk av ickesymbolisk kommunikation.
Därför är det rimligt att anta att hjärnans djupare och inre delar samverkar med frontalloben – som alltså är den senast utvecklade delen av den mänskliga hjärnan – för att uppnå vår nuvarande språkliga förmåga.
”Förnuft och känsla smälter samman i hjärnan. Och först då fungerar kommunikationen riktigt ändamålsenligt.”
MÅNGA SMÅ nervceller, i många områden i hjärnan, jobbar alltså samtidigt för att bearbeta den känslomässiga och språkliga musiken, tillsammans. Och att kartlägga hur detta går till är en viktig pusselbit i vår förståelse av hur hjärnan och språket har utvecklats – och hur de kommer att utvecklas i framtiden.
Hatice Zora är postdoktor vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.