Läsvärt. En handbok för språkpoliser och en ordbok för kapten Haddocks vänner.
Handbok för språkpoliser är språkvetaren och läraren Sara Lövestams femte bok om grammatik. Tidigare har hon bland annat skrivit Grejen med verb och Grejen med ordföljd. Den här boken är något tjockare, vilket behövs när man skriver en handbok till den som precis blivit antagen till” Språk polishögskolan ”.
Sara Lövestam sätter fingret på något i den inledande beskrivningen av alla oss språkpoliser: ”Som språkpolis behöver du alltid vara beredd.
Du kan behöva rycka in mitt under en släktmiddag, under ett föräldramöte, på internet eller till och med när du sitter i lugn och ro och ser på tv!” Tur då att hon har försett oss med en handbok indelad i sektionerna ”tyngre kriminalitet” och ”lättare förbrytelser”, så att vi alltid har svar på tal. Den sistnämnda kategorin verkar vara vanligast; till lättare förbrytelser räknas till exempel att använda tack vare när man menar på grund av eller att sätta obegripligt s på fullt fungerande subjunktioner, som i medans och förräns.
Till tyngre kriminalitet räknas syftningsfel, särskrivningar och givetvis klassikern att skriva de när det ska vara dem – och tvärtom.
Varje förbrytelse avhandlas på några sidor enligt samma upplägg: en inledande beskrivning av förbrytelsen, en fältstudie där förbrytelsen observerats i ”verkligheten” samt en förklaring till hur det kunde bli så.
Sist men inte minst får vi förslag på hur vi som språkpoliser kan göra andra uppmärksamma på sina språkliga misstag, enligt principen good cop och bad cop, beroende på hur elaka vi vill vara när vi sätter dit förbrytarna.
GREJEN MED SARA LÖVESTAM är att hon möjligen är ett geni. Åtminstone när det gäller att producera den här typen av pedagogiska språkhandböcker. Hon lyckas alltid hitta ett sätt att förmedla de mest komplicerade språkregler på ett roligt och lättförståeligt sätt.
Den nya boken är inget undantag. Humorn och det träffsäkra språket är hennes styrka, och även om hon tar ut svängarna lite mer här, så blir det aldrig raljerande. Snarare tillför den ibland tillspetsade tonen en lagom distans, som definitivt är nödvändig när man skriver en bok om språkpoliser.
Jag var övertygad om att jag själv var en språkpolis när jag fick boken i min hand, men känner mig efter läsningen osäker. Jag är nämligen själv skyldig till både lättare förbrytelser (som att säga dagis i stället för förskola) samt till tyngre kriminalitet (som att missbruka parenteser).
SÅ, OAVSETT OM du tillhör språkpolisen eller den språkmissbrukande pöbeln (Sara Lövestams uttryck, inte mitt), så kommer du garanterat att ha behållning av den här boken.