Förord. Han myntade ordet nusvenska.
VÄLKOMMEN TILL Språktidningens hundrade nummer! Vi firar med en språkresa som sträcker sig från våra dagar ända tillbaka till 1900. Då stod
Sverige på gränsen till det moderna samhället. På Stockholms gator puttrade den första motordrivna taxin, kvinnorörelsens röster för lika villkor hördes allt starkare och planerna för den första Nobelfesten drogs upp.
I ett rum i Uppsala satt historikern Karl Gustaf Westman och skrev på uppsatsen ”Om förhållandet mellan subjekt och predikat i nusvenskan”. När den publicerades i Pedagogisk Tidskrift samma år beskrev han den som ”obetydlig”. Blygsamheten var tidstypisk. Kanske var den passande eftersom innehållet inte nådde utanför en snäv krets av svensklärare och språkvetare. Men ett ord ur titeln skulle leva vidare.
Nusvenska är den moderna svenskan – ett språk som inte känns omedelbart föråldrat. Startpunkten för denna epok anges ofta till 1900. Och det var alltså Karl Gustaf Westman som myntade ordet. I uppsatsen gjorde han ingen poäng av sin språkliga uppfinning. Men så småningom började nusvenska användas som benämning på den samtida svenskan.
Åren kring förra sekelskiftet var en brytningstid. Det moderna genombrottet kom med August Strindbergs experimentella prosa och Selma Lagerlöfs stavningsrevolution. De förebådade en mer funktionell syn på språket. Dekorativa stavningar som qvinna, trottoir och hvirfvel städades bort i reform efter reform. Präglad av funktionalismens ideal blev svenskan tydligare, rakare och enklare. Men också enhetligare när stavningen blev allt mer standardiserad och när landsbygdsmålen trängdes tillbaka av storstadsdialekter. De tendenserna är starka än i dag.
I DETTA JUBILEUMSNUMMER
försöker vi sammanfatta språkutvecklingen under den nusvenska epoken. Över 100 experter har varit med och röstat fram de 100 viktigaste språkhändelserna i Sverige från 1900 fram till våra dagar. Du hittar vinnaren och listan på sidan 16!