Språket och talaren. Japanska.
JAPANSKANS ”ARTIGHETSSPRÅK”
är det som japanskläraren Hisako Ahlbergers studenter brukar ha svårast att lära sig. Vilket artighetsspråk som ska användas beror på en mängd faktorer – som status, yrke och ålder.
– Den som inte behärskar språken kan låta barnslig eller otrevlig. Om jag använder fel ord får jag inte min chefs förtroende, och om jag jobbar på restaurang får jag dåligt betyg av mina gäster, säger hon.
För att visa respekt för till exempel sin chef använder man språket sonkeigo. Det innebär att man – efter graden av aktning – väljer särskilda ord, prefix, som o- och go-, eller verbändelser, som -ninarimasu.
För att tona ner sig själv och sin familj använder man i stället det ödmjuka språket kenjoogo. Det gäller också när man pratar om sin chef med en gäst till denna, som inte tillhör den egna gruppen.
– Då blir det oartigt att använda sonkeigo, eftersom det låter som att min chef har en högre position än gästen, säger Hisako Ahlberger.
Enligt Hisako Ahlberger spelar artigheten en viktig roll för att skapa pålitliga relationer i det japanska samhället. Den uttrycks även med formellt språk, hederstitlar och ett indirekt sätt att framföra sitt ärende.
– När man ansöker om ledighet på jobbet måste man närma sig ämnet i cirklar. Det viktigaste budskapet kommer alltid på slutet, säger hon.