Läsvärt. Nya böcker om en av antikens vältalare och en introduktion till Sverige och svenska.
DE SKICKLIGA retorikerna var antikens popstjärnor. Eleganta uttryck och vändningar fick åskådarna att jubla. Och vissa var så imponerade av formuleringsfinessen att de hoppade upp ur stolarna och stormade mot scenen. I romarriket fanns över hundra professionella retoriker som livnärde sig på att snacka snyggt inför publik.
Men omkring år 0 var retoriken på väg att förlora sin betydelse som verktyg i den politiska debatten. I stället var de professionella retorikerna i regel hänvisade till scener för underhållning. Samtidigt som de blev folkkära, förlorade de förmågan att påverka samhället.
Quintilianus var en av de retoriker som kritiserade den här utvecklingen. Han varnade för att vältaligheten var på väg att bli ett ändamål i sig – och att den hade spelat ut sin politiska roll under den rådande kejsardiktaturen. Retoriken förpassades till uppvisningar och uppträdanden.
HANS GUNNARSON SKILDRAR
i Quintilianus retorik en av romarrikets främsta vältalare. Quintilianus tappade aldrig tron på retorikens kraft. Han skolade sina elever efter principen om att talekonsten genomsyrade personligheten: ”Mitt mål är att utbilda den perfekte talaren. Det grundläggande för en sådan är att han är en god människa.” Eleverna skulle alltså inte förvandlas till pompösa pratkvarnar som satte större värde på ord än på handling. Retoriken skulle användas för goda syften. I praktiken skulle retorikern även vara en moralfilosof. Egenskaper som rättvisa och mod skulle prägla retorikerns karaktär. På sin tid var det en hållning som utmanade kejsarnas ständiga lögner. Quintilianus ansåg att kejsarna missbrukade retoriska grepp för att snärja medborgarna med hjälp av osanningar och språkliga finter.
HANS GUNNARSON BERÄTTAR
om Quintilianus både som retoriker
och person. Det är en berättelse om såväl språk och stil som idolisering och idealism.
Trots att Quintilianus syn på samhället präglades av en viss pessimism var han inte uppgiven. Kanske var det inte möjligt att överträffa talekonstens mästare som Cicero, men Quintilianus tyckte att det kunde vara nog att försöka. Eftersom retorik hade ett gott syfte kunde även de medelmåttiga talarna göra nytta. Det är förstås ett synsätt som känns relevant än i dag.