Vi behöver lekfolk och lekkvinnor

”Fastna inte på orden!” Så lyder en rubrik på en krönika i Språktidningen 2/2021. Jahaja! tänker jag och börjar läsa: ”En av de riktigt stora skillnaderna mellan lingvister och lekmän ...” Redan där fastnar jag. Utan könskorrigering kan jag nämligen inte bli lekman. ”Fjantigt, överkänsligt!” hör jag vina genom rymden. ”Man som pronomen eller substantiv i sammansättningar anses väl ändå vara ett etablerat ord för människa?!”

Visst, redan Aristoteles tyckte sig kunna fastställa att kvinna blev det foster som växte upp i ogynnsamma förhållanden i mammas livmoder.

Jag läser vidare: ”Ordförrådet innehåller så lite systematik.” Men se en gång till på lekman. Speglar det något annat än ett system inom vilket kvinnan osynliggörs?

Vänder jag mig till teologin, en disciplin där jag har min profession, hur ser det ut där? Jo, vartenda betydelsebärande begrepp, vartenda högpotent ord för den gudom vi kristna tillber konnoterar man. Nog ligger i detta ett tydligt system i öppen dager? Ett system som särskiljer och rangordnar man och kvinna ...

Vad göra med lekman? Som tur är ligger begreppen lekfolk och lekkvinna och bara väntar på att nyttjas i alla sammanhang där inte enbart män avses.