Tilltalet som blev en överlevnadsstrategi.
NÄR JAG BLIR tilltalad med ni blir jag nyfiken och lite lätt förundrad. Och när jag får brev adresserade till herr chefredaktör blir jag närmast förlägen. Jag vet att avsikten är att vara artig och respektfull. Eftersom jag är född på 1970-talet har jag ingen personlig relation till de tilltalsnormer som rådde före du-reformens genombrott. Därför har jag heller inte de negativa associationer till niande och titeltilltal som är så vanliga bland äldre generationer. Du-tilltalet var så självklart när jag växte upp.
I mina sena tonår började jag vistas en hel del i Tyskland. För mig var det en principsak att använda det familjära du i stället för det distanserade men artiga Sie, ett tilltal som inte har samma negativa laddning som svenskans ni.
Med du som dörröppnare ville jag trotsa konventioner och trampa rakt in i människors medvetande. Ganska ofta trampade jag rakt i klaveret.
Unga personer gick det i regel bra att dua. Men jag lärde mig snabbt att en naiv svensk inte rubbade normer som utmejslats under århundraden. Det sved i själen men jag rätade in mig i ledet. Sie blev även mitt val av tilltal. I praktiken var det en språklig och social överlevnadsstrategi. Alternativet var att stå ut med föraktfulla fnysningar och ständiga tillrättavisningar.
Reaktionerna på tilltalsord kan vara lika starka i Sverige. Men då är det personer som niar som får höra att de borde säga du.
Ord har den laddning vi väljer att ge dem. Det är inte givet att du ska ses som vänligt och ni som nedlåtande. I synnerhet bland yngre är det ganska många som har motsatt uppfattning. Där kan du betraktas som påfluget och ni som artigt.
ÄN SÅ LÄNGE visar språkbruket att en klar majoritet föredrar du. Men normer förändras i takt med att samhället förändras. Troligen kommer allt färre att uppfostras till att ni är negativt laddat.
På sidan 16 skriver jag om den mångåriga kampen för att införa ni som ett neutralt tilltal i svenskan. Min gissning är att vi så småningom får en ni-reform. Men jag tror att det dröjer en eller två generationer innan tiden är mogen. Eller vad tycker du?